Den tyske filosofen Theodor W. Adornos provocerande uttalande i rubriken har ofta citerats. En tolkning är att all diktning om Auschwitz och koncentrationsläger är moraliskt omöjlig. Frågan har diskuterats under hela efterkrigstiden. Är det möjligt att skriva om förintelsen? Många har gjort det. Sjuttio år efter kriget svämmas den tyska bokmarknaden fortfarande över av litterära bearbetningar av detta trauma. Självupplevda berättelser, generationsromaner, böcker om barnens och barnbarens arv, alla vill de på något sätt förstå eller få andra att förstå, och många vill skriva av sig sina minnen.
En av vinterns böcker på temat är Thomas Gnielkas ”Als Kindersoldat in Auschwitz – Die Geschichte einer Klasse”, om hans upplevelser under kriget när han var bara femton år. Själv valde jag som femtonåring mellan olika gymnasielinjer, brydde mig om saker som att vara eller inte vara bjuden på en fest, om att inte vara för tjock och om att jag inte visste riktigt hur jag skulle bete mig i mellanlandet mellan barn och vuxen. Thomas Gnielka hade helt andra problem i samma ålder. Han fick se saker ingen någonsin ska behöva se, allra minst ett barn.
1944 skickades Gnielka som så kallad ”Luftwaffenhelfer” till östfronten. Fem av hans klasskamrater från gymnasiet kallades in samtidigt med honom. Klassläraren försökte inge pojkarna mod innan de gav sig iväg genom att läsa dikter av Kurt Tucholsky och tal av Sokrates. Men de var inte till mycket hjälp när de lämnade Berlin för att möta kriget. De mådde illa av allt: av eländet de såg och upplevde och av sin egen vilja att vara vuxnare och mer som de andra soldaterna som söp och rökte.
Pojkarna blev placerade som väktare på IG Farbens fabrik, där de skulle övervaka tvångsarbetare, det vill säga fångar från det närbelägna koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Där fick han under ett år innan kriget tog slut se det vi idag kan se i dokumentärfilmer gjorda av dem som öppnade portarna och som senare skulle användas som bevismaterial mot de ansvariga för lägren. Han lyckades fly från Auschwitz bara en timme innan Röda armén kom den 27 januari 1945 och befriade lägret. Det han såg där kom han aldrig över.
Som vuxen blev han journalist på dagstidningen Frankfurter Rundschau och är idag främst känd för att ha hittat dokument som möjliggjorde den så kallade Auschwitzprocessen, som hölls mellan 1961 och 1968 i Frankfurt, där flera av bödlarna ställdes till svars.
Vid en återträff med sina klasskamrater några år efter kriget insåg Gnielka att ingen av de andra verkade minnas vad som hänt de tretton månader de tillbringat tillsammans i öst. Gnielka var vid den tiden praktikant på en mindre tidning och hoppades en dag bli journalist. Han var skakad över hur de andra lyckats ”glömma”. Gnielka uppmanades av ingen mindre än författaren Hans-Werner Richter att skriva ner sina minnen för att orka gå vidare, att ”skriva av sig allt”.
1952 bjöds han in till litteraturgruppen Gruppe 47 som leddes av Richter. Det var det berömda mötet i Niendorf då lyrikern Paul Celan läste upp sin dikt ”Dödsfuga” för första gången – och blev totalt missförstådd av sina kollegor (”Han läser ju som Goebbels!”). Det var ett år efter Adorno gjort sitt kända uttalande. Celans dikt var visserligen inte ny, han hade skrivit dikten några år tidigare på rumänska, den hade getts ut på tyska 1948, men fick först uppmärksamhet när den publicerades i ”Mohn und Gedächtnis” 1952 (klicka här för att både läsa dikten på tyska och i svensk översättning och höra Celan läsa den).
Vid samma möte läste Gnielka upp fragmentet ”Geschichte einer Klasse” för den tyskspråkiga litterära eliten, som Günther Eich, Ilse Aichinger, Siegfried Lenz och Heinrich Böll. Kunde man och fick man skriva om Auschwitz? I texten behåller Gnielka den unge Thomas perspektiv. Naiviteten i gestaltningen påminner bitvis om Imre Kertesz ”Mannen utan öde”. Sällan har jag läst en bok, som utgår från egna minnen, så fylld av dialog. Det är som om Gnielka mindes varje möte under sina månader i kriget. Tyvärr hann boken aldrig bli färdig. Thomas Gnielka dog i hudcancer 1965 endast 36 år gammal. Hans fru hävdade sedan alltid att det var minnena som gett honom sjukdomen.
Nu har alltså hans dotter Kerstin Gnielka och Werner Renz vid Fritz Bauer Institut gett ut anteckningarna i ”Als Kindersoldat in Auschwitz”, ett viktigt dokument om upplevelser vi vet för lite om. Gnielkas litterära bearbetning av upplevelserna kompletteras i boken med artiklar han skrev i olika tidskrifter. Hur söndriga var inte alla de unga män som likt Gnielkas klasskamrater ”glömde” vad de varit med om under kriget? Och hur mycket har deras tystnad och lidande inte påverkat senare generationer?
Liksom Paul Celans Dödsfuga är Gnielkas bok ett viktigt dokument och en enastående gestaltning av det mest avskyvärda i europeisk historia. Bådas verk har också det gemensamt att de är litterära bearbetningar av något självupplevt. Båda dog antagligen på grund av det trauma de upplevt – det hjälpte inte att ”skriva av sig”, som Richter rekommenderat, men att skriva var ändå livsnödvändigt för dem båda.
Men boken är angelägen inte bara som ett historiskt dokument. FN uppskattar att det idag finns hundratusentals barnsoldater runt om i världen. Forskning finns om hur trauma i unga år påverkar hjärnan, bla av neuropsykologen Thomas Elbert vid universitetet i Konstanz. Men nu liksom då, efter 1945, finns det alldeles för få terapeuter som kan hjälpa dessa traumatiserade barn.
Men om det inte är något självupplevt? Hur kan man skriva om det då? I mitten av nittiotalet gav Bruno Wilkomirski ut sin minnesroman ”Brottstycken”. Den är en beskrivning av hans upplevelser i ett koncentrationsläger som barn. Boken gavs ut på välkända Suhrkamp Verlag, översattes till många språk, tilldelades flera litterära priser och författaren bjöds in till många samtal om förintelsen. Uppenbarligen berörde boken många. Men några år efter publiceringen uppdagades det att Wilkomirski inte alls suttit i något läger. Han var i själva verket Bruno Dössekker, född Grosjean. Hans barndom hade förvisso inte heller varit ljus, men något koncentrationsläger hade han aldrig besökt mer än som turist. Den litterära skandalen var ett faktum!
Boken var densamma och den hade uppenbarligen berört lika mycket som texter skrivna av ögonvittnen. Dess litterära värde ansågs ändå förlorat. Brottet var att Wilkomirski påstått sig skriva ”sanning” och inte fiktion. Att hans roman dömdes ut hade mindre att göra med hur han skrev än att det i en värld med förintelseförnekare är oförlåtligt att påstå sig ha upplevt något som man inte har. Det skulle kunna ge förnekarna vatten på sin kvarn.
Snart finns ingen kvar som kan skriva om något självupplevt från Tyskland under åren 1929-1945. Därför är postuma böcker som Thomas Gnielkas så viktiga. Kriget och nazismen påverkar oss alla ännu, i Tyskland dagligen både politik och familjer. Just nu ges det ut mängder av böcker om hur kriget påverkat barnbarn och barnbarnsbarn till dem som var vuxna under kriget. Psykologparet Alexander och Margarete Mitscherlich var tidiga med att se samband mellan krigsupplevelser och psykisk ohälsa. I sin bok ”Die Unfähigkeit zu trauern” (”Oförmågan att sörja”) jämförde de nazitiden, och det därefter totala brottet med den nationella fadersfigur Hitler hade utgjort, med sjukdomen schizofreni. Enligt paret Mitscherlich påverkar en schizofren familjemedlem alla anhöriga i en familj i tre generationer. Det är därför inte konstigt, att generation efter generation tar sig an sin tyska historia. Det är en läkandeprocess som pågår och påverkar många fler än dem som själva upplevde den tiden. Ju mindre man har talat om vad som hänt i de enskilda familjerna, desto större sår har det skapat.
Det finns inga enkla svar på frågan hur man kan skriva om verkliga händelser och människor. Varje gång för varje text måste man ställa sig frågan: kan man rättfärdiga texten för dem som texten handlar om? Eller snarare, kan författaren rättfärdiga användningen av verkligt material för att kunna berätta den historia författaren vill att texten ska handla om?
Att inte skriva är också barbariskt.
Läs också: