Att dra sig till minnes

"Memories"- Frederick Leighton
(Wiki Commons)

AV LARS HERTZBERG
Min första blogg på Dixikon handlade om minnet. Jag vill nu återkomma till temat, närmare bestämt till minnet som kunskapsform – till frågan vad det innebär att försöka dra sig något till minnes. Minnet är ett omfattande ämne, och det finns aspekter på minnet jag inte tar upp här: minnen kan vara något vi uppehåller oss vid, ungefär som ett landskap eller tavlor på en vägg. Vi kan också hemsökas av minnen, men det går jag inte heller in på.

För att bli på det klara med minnets logik måste vi frigöra oss från vissa djuprotade tankevanor: idén om minnesbilder, sammanblandandet av frågor om minnet som kunskapsform med frågor om minnets neurologi och föreställningen att vi lär oss vad det är att minnas från våra egna minnesupplevelser.

Genom filosofihistorien finns det en förhärskande uppfattning om människans minnesförmåga som något som baserar sig på representationer (föreställningar): vi tänker oss att när vi drar oss till minnes något vi varit med om eller fått reda på så sker det genom att föreställningar – ofta i form av minnesbilder – dyker upp i vårt medvetande och presenterar minnesmaterialet för oss.

Den här uppfattningen är i själva verket problematisk på flera sätt. (Se till exempel Norman Malcolms Memory and Mind, Cornell University Press, 1977, för en diskussion om denna teori om minnet.) Genom att reflektera över den kan vi ändå få intressanta inblickar i minnets karaktär.

Det är ett välbekant faktum att vårt ihågkommande ofta – men ingalunda alltid – beledsagas av minnesbilder (det kan gälla både synbilder, ljudbilder eller föreställningar om smaker, dofter eller känselförnimmelser). Men det är lätt att missförstå minnesbildernas roll. Det är en missuppfattning att tro att det är minnesbilderna som tillhandahåller det vi minns, att vi minns genom dem.

Bildteorin om minnet är problematisk bland annat därför att den reducerar minnet till något som sker med oss, den gör oss till passiva mottagare. Att dra sig saker till minnes är i själva verket något vi är aktivt involverade i.

Bild från omslaget till W.G.Sebalds Austerlitz

Detta inser vi genom en enkel reflektion. Anta att någon ber dig beskriva Johan. Ifall du känner honom dyker det kanske upp olika bilder av honom. Men bilderna är ett uttryck för att jag minns, de är inte mitt minne. Vi kan jämföra det här med att bläddra i ett album med bilder av någon vi känner, till skillnad från ett album med bilder av en person vi aldrig har träffat. I det första fallet känner jag igen personen i bilderna, bilderna påminner mig om hans utseende, mitt minne är inte beroende av dem. (Jag kan till exempel peka på olika bilder och säga: ”Där har han ett typiskt uttryck, så där ser han ut när han är blyg, den där bilden är inte alls lik honom” osv.) Jag är inte utlämnad åt bilderna som jag är det i det andra fallet.

Det borde inte vara omöjligt att föreställa sig människor som minns utan bilder, liksom människor som aldrig drömmer. De är kanske lika minnesgoda som andra människor.

Det är ändå inte lätt att frigöra sig från idén att minnet styrs av bilder. Filosofen Anthony Kenny har föreslagit ett sätt att frigöra oss från idén: vi föreställer oss kanske att när vi kommer ihåg en dikt utantill så ser vi dikten för vår inre blick. Om det bokstavligen vore så borde vi också kunna läsa dikten baklänges – men det lyckas vi inte med.

Att försöka dra sig något till minnes är att förhålla sig till sina skenbara eller verkliga minnesupplevelser.
När vi diskuterar minnet som kunskapsform gäller det att lösgöra resonemanget från det vi vet eller tror oss veta om minnets neurologi. Vi måste skilja mellan vad vi kan göra anspråk på att minnas och de underliggande processer som gör det möjligt för oss att dra oss saker till minnes. De senare har länge varit okända, och är väl det fortfarande för de flesta av oss, men detta har aldrig hindrat oss från att fälla minnesomdömen eller bedöma andras anspråk på att minnas.

Det är lockande att tänka att vi lär oss vad det är att minnas genom att vi har minnesupplevelser. Men detta är att spänna kärran för hästen. Det är vår omvärld som ger oss insikten att vi har minnen – som lär oss fälla minnesomdömen. De inviger oss i vad man kunde kalla en minneskritisk diskurs. Deras bedömning av mina minnesomdömen sker mot bakgrunden av vad de vet eller finner troligt i den fråga saken gäller, i kombination med deras uppfattning om minnets trovärdighet i olika avseenden. Härigenom formas min egen förståelse av vad det är att minnas. (Jag hoppas kunna återkomma till de här frågorna inom kort.)

 

 

Kommentera: