
Av IVO HOLMQVIST
Goethes sista ord var ”Mera ljus!” Heinrich Heines var ”Gud kommer att förlåta mig – det är hans yrke”.
Henrik Ibsens var mänskligare: ”Min søte, søte Frue. Hvor har du vært snild og god mot mig!”
Hustrun Suzannah, åtta år yngre, överlevde honom med lika många år. På hennes dödsattest 1914 stod ”degeneratio cordes”. Hennes hjärta hann slitas ut under de femtio åren med ”Kjære Ibsen”, hälsningsfrasen i de flesta av hennes brev. Slutorden låter ana ett livslångt harmoniskt äktenskap. Tvärtom: samlivet blev en lång rad påfrestningar för den kloka Suzannah vars styvmor var den framgångsrika författaren Magdalena Thoresen.
Ibsen satte sin hustrus tålamod på prov, både som supig teaterdirektör i Bergen och som fordringsfullt geni under exilåren i Rom och Dresden, särskilt sedan han börjat blicka unga flickor djupt i ögonen – Emilie Bardach, pianisten Hildur Andersen. Hon stod ut med sådana svärmerier som satte spår i världsdramatiken, i Bygmester Solness och andra sena skådespel.
Många män har skrivit mycket om Henrik Ibsen, ingen kvinna (eller man) något mera substantiellt om hans hustru, tills nu. Nyss levnadstecknade Merete Mazzarella den tåliga diktarhustrun Fredrika Runeberg, nu drar Astrid Sæther på lika fascinerande vis fram fru Ibsen ur skuggorna.
© Ivo Holmqvist