Den flitige norske statsvetaren och journalisten Asle Toje har skrivit en svindlande infallsrik rapport om det aktuella tillståndet i Europa. Boken är en blandning av impressionistisk politisk reseskildring och övergripande, mer akademiskt teoribaserade resonemang om det politiska främlingskap som följt av de senaste årens identitetskris för den europeiska integrationen. Som jag ser det ger reseskildringarna de allra intressantaste bidragen för att öka förståelsen av dagsläget, i synnerhet som de görs i de delar av Europa som ligger utanför den gängse radarskärmen hos EU:s centrala institutioner.
Den teoretiska utgångspunkten hämtar Asle Toje hos Max Webers beskrivning av moderniteten som genom byråkratins krav på rationalitet leder till att individen blir fångar i en järnbur. Människorna blir inlåsta i det samhällsbygge som de själva bidragit till att skapa och som de efter hand blir allt mer främmande inför. Elitens tro på den liberala ortodoxin begränsar dess möjligheter att befria sig från inlåsningen i järnburen medan stora missnöjda grupper vänder sig till nationalistiska och populistiska protestpartier. Men någon egen väg ut ur järnburen anvisar författaren inte, åtminstone inte explicit. Som en röd tråd i Asle Tojes nya bok, liksom i en tidigare skrift (Rødt, hvitt & blått) går hur polariseringen mellan eliten och folken underminerar demokratin.
I boken finns två längre intervjuer med två mycket omtalade personligheter. Den ene är Thilo Sarrazin som häromåret gav ut en invandrarkritisk stridsskrift om att Tyskland håller på att avskaffa sig själv. Den andre är ett möte med den mycket omtalade franske författaren och filosofen Michel Houellebecq, vars senaste dystopiska roman (Underkastelsen) beskriver ett mardrömsscenario där muslimska fundamentalister vinner det franska presidentvalet 2022. Jag gissar att Houellebecqs pessimism – liksom Thilo Sarrazins i Tyskland – i hög grad motsvarar Asle Tojes. Han är utomordentligt kritisk mot alla tendenser till multikulturalism och till att de europeiska attityderna och institutionerna saknar vilja och kraft att försvara de europeiska samhällsidealen mot de utmaningar som följer genom invandringen från regioner utanför Europa. I förlängningen hotar dekadensen och kanske undergången.
Det är sedan länge känt att EU:s yttre gränser är porösa och att Europa saknar en gemensam genomtänkt hållning till invandring och flyktingar. Kritiken är berättigad men frågan är då om Asle Toje skulle önska att EU bygger upp effektiva yttre gränskontroller och försöker utveckla en gemensam europeisk invandringspolitik. Min gissning är att han hellre önskar sig lösningar inom ramen för de enskilda nationalstaterna.
Trots en fin examen från Cambridge har Asle Toje uppenbarligen svårt att vinna acceptans i Norges akademiska miljö. Han arbetar som forskare vid Norske Nobelinstitutt, men en roll som utrikespolitisk rådgivare åt Fremskrittspartiet gör att han i Norge ibland framställs som det populistiska partiets intellektuella alibi.
Klicka här för att läsa Jacob Carlsons anmälan om Houellebecqa Soumission