Wienaren Arthur Schnitzler är inte bara en av den tyskspråkiga litteraturens viktigaste utan också mest uppmärksammade författare, noga dokumenterad av kritik och vetenskap. Ett hittills – som det hävdas – okänt ungdomsverk är därför något av en sensation: i alla fall föreligger det nu för första gången i publicerad form, försett med ett efterord där manuskriptets historia rekapituleras.
Später Ruhm omfattar drygt etthundratrettio glesa boksidor och har fått beteckningen novell. Förbluffande tidigt blir vi här bekanta med motiv, miljöer och den subtila ironi som varje Schnitzlerläsare känner igen från konstnärens författarskap.
Eduard Saxberger, en redan gammal och sedan länge bortglömd författare, grävs plötsligt fram av en grupp unga entusiaster som i Saxberger ser en föregångare som orättvist fallit i glömska. Man vill hjälpa honom till upprättelse, hylla honom offentligt genom att låta honom uppträda också med nyskrivna texter. Smickrad upptäcker dock den gamle diktaren att han inte förmår skriva något nytt, så småningom också att de unga egentligen bara vill utnyttja honom för egna syften, helt oberörda av hans konst som inte ens intresserar dem.
Den då 32-årige Schnitzler hade väl på egen hand valt att begrava Später Ruhm i skrivbordslådan. Men gjorde sig därigenom själv orätt: i sin skoningslösa analys av mänskliga bevekelsegrunder, sitt vemod och milda självironi är denna novell kanske inte i nivå med Schnitzlers mogna verk, likväl mer än en bagatell eller en förstudie till dem.
Manches von dem unvollendeten, ja dem mißlungnen wird denen, die sich in 50 oder 100 Jahren für mich noch interessiren gerade so interessant oder interessanter sein als das gelungene, das fertig gemachte.
Arthur Schnitzler
