Arthur Koestler – Yesterday´s Man?

Klicka på omslaget för att köpa boken
Klicka på omslaget för att köpa boken
Av IVO HOLMQVIST

Häromveckan fick några intressanta bilder på Graf Zeppelin mig att bläddra i ”Arrow in the Blue”, första delen av Arthur Koestlers självbiografi.

Slutkapitlets seglats till Nordpolen ombord på just den farkosten var lika bra som jag minns det.

Så fortsatte jag av bara farten med hans ungerske landsman Georg Mikes sympatiska ”Arthur Koestler, The Story of a Friendship”, balanserad och inte okritisk (de sena årens parapsykologiska experiment, sammanfattade i boken ”The Roots of Coincidence”, har han inget till övers för).

Nu ser jag i senaste numret av The New York Review of Books att ännu en biografi om honom kommit, tydligen mycket bättre än den som Ian Hamilton (som senare hade otur med J. D. Salinger) var klar med kort före Arthur och Cynthia Koestlers dubbelsjälvmord i våningen vid Montpelier Square i London, en av de sista februaridagarna 1983.

”Koestler´s reputation has waned dramatically since his death” påstår Anne Applebaum under rubriken “Yesterday´s Man?”, i sin NYRB-recension av Michael Scammels “Koestler: The Literary and Political Odyssey of a Twentieth-Century Skeptic”. Det stämmer nog dessvärre, också i Sverige. Visserligen kom David Anderssons närläsning av Koestler, ”Timmarna vid fönstret”, så sent som för tre år sedan, men bara en av hans böcker tycks gå att få tag på i svensk version.

Klicka på omslaget för att köpa boken
Klicka på omslaget för att köpa boken

Anne Applebaum försöker sig på några förklaringar till dagens svala intresset för en författare som länge stod centralt i europeisk idédebatt, till den grad att man kunnat kalla honom ”vår tids samvete”. Den som inte upplevt kommunismen kan kanske ha svårt att sätta in honom i ett ideologiskt samtidssammanhang:

To put it bluntly, the deadly struggle between communism and anticommunism – the central moral issue of Koestler´s lifetime – not only no longer exists, it no longer evokes much interest.

Håller Koestler på att glömmas bort? Skäl nog att påminna om honom och hans böcker …

I andra delen av självbiografin, ”The Invisible Writing”, finns ett belysande citat från Picasso: ”Jag gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten.” Men Koestler nöjde sig inte med det utan lade till: ”och jag lämnade kommunismen som då man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av lik av drunknade och spillror från översvämmade städer.”

Bakom det tillägget fanns dyrköpta erfarenheter. Också ett annat av Picassos slagord hade han kunnat göra till sitt: ”Jag söker inte, jag finner.” Koestler fann mycket, men han förkastade också en hel del längs vägen. Han avverkade åtskilliga ideologier innan han till slut stannade i skepsis inför mänsklighetens framtid, en utveckling som Scammel alltså understryker redan i sin boktitel.

Koestler föddes i Budapest 1905, men föräldrarna kom från annat håll. Faderns ursprung var dunkelt, han dök upp i Ryssland för att slutligen slå sig ner i Ungern. Modern var uppvuxen i Prag, hennes släkt var böhmiska judar. Av hela familjen återstod efter nazisternas folkmord bara han själv, som han bittert konstaterade när han hävdade att han var en enmansdynasti.

Som en hel del centraleuropéer, bland dem bulgaren Elias Canetti, hade han hemortsrätt i många språk. Han hade fem modersmål och skrev obehindrat på ungerska, franska, tyska (alla böcker fram till 1940) och engelska (alla därefter). Det hängde samman med hans kringflackande tillvaro, också den delad med många i samma generation.

Han avvek från Tekniska Högskolan i Wien just före slutexamen. Full av missionerande iver för sionismen gav han sig i stället av till Palestina och försökte under ett par år förverkliga den socialistiska utopin i kibbutzer, men återvände desillusionerad till Europa.

Erfarenheterna av åren därnere var till nytta för romanen ”Thieves in the Night”, om den tid då illegal invandring till Balfour-deklarationens Palestina lade grunden för frigörelsen från England (senare sammanfattade han landets historia 1917-1949 i ”Promise and Fulfilment”, en bok som jag lärde mig mycket av innan jag kom på kibbutz den sommar då den nya staten Israel bara var femton år gammal). En av hans artiklar därifrån öppnade portarna till den mäktiga presskoncernen Ullstein vars ledande vetenskaplige journalist han snart blev (och han var samtidigt utrikesexpert för Berlin-tidningen BZ am Mittag). Det var i den egenskapen som han kom till Nordpolen ombord på Graf Zeppelin 1931.

Han bevittnade den bräckliga Weimarrepublikens sönderfall inifrån, medan de totalitära krafterna lurade i vassen. Det vaccinerade honom livslångt mot eftergiftspolitiken, och han valde kommunismen som den enda effektiva ståndpunkten mot nazism och fascism. Den höll han fast vid under sju år men ingick sedan i gruppen vänsterintellektuella som gjorde avbön i den uppmärksammade ”The God that Failed” – dit hörde också Ignazio Silone, André Gide och Richard Wright.

Klicka på omslaget för att köpa boken
Klicka på omslaget för att köpa boken

Upplevelser av terrorn i Stalins Sovjet fick Koestler att inse att källans friska vatten var förgiftat. Det som stått sig bäst av hans många analyser av kommunismens väsen är väl romanen ”Darkness at Noon” som utgick från de beryktade skenprocesserna mot Bukharin och Rakovsky. Boken lästes flitigt i England när den var ny 1940, men fick ännu större betydelse i Frankrike sex år senare, när kommunisterna var på håret att kullkasta konstitutionen.

Romanens uppgörelse med kommunismen fick sin betydelse för det årets franska val, även om man från vänsterhåll försökte förstöra så stor del av upplagan som möjligt. Så spreds boken i stället i avskrift. Det var varken första eller sista gången som hans skrifter ansågs misshagliga. De hamnade på nazisternas bokbål, och efter kriget blev han persona non grata i Östtyskland, och hans landsman Georg Lukács varnade för farsoten ”koestlerism”. I hans skarpa analys från 1945, ”Yogin och kommissarien”, som hörde till svenska fyrtiotalisters obligatoriska läsning, ställs mot varandra två typer av politiska ledare, individualisten mot den med totalitära anspråk. Det uppskattades inte bakom järnridån. Bakom yogin kan man ana Gandhis drag, i ett porträtt som han senare utvidgade i ”The Heel of Achilles”.

Koestler rapporterade likt Orwell och Malraux från spanska inbördeskriget, tillfångatogs när Malaga föll, dömdes till döden och räddades i sista minuten genom engelsk intervention och efter internationella protester, som man kan läsa i hans ”Spanish Testament” (han kom sedan att gå i bräschen för att avskaffa dödsstraffet i England, men propagerade också för rätten att själv ända sitt liv).

Han gick in i främlingslegionen och var nära att bli fast när tyska trupper vällde in i Frankrike 1940. Den gången fick han självmordspiller av Walter Benjamin som behöll tillräckligt många för egen del. Koestler svalde dem men överlevde, till skillnad mot Benjamin. Om den politiska flyktingens prekära existens skrev han läsvärt i romanen ”Arrival and Departure” vars händelser till stor del var självupplevda.

Efter kriget kom han att bosätta sig i norra Wales. För några år sedan träffade jag där den åldrade författaren Michael Burn som varit hans granne och som berättade hur svår han hade varit på kvinnor – en av dem var Bertrand Russels hustru, Koestler figurerade i skilsmässoförhandlingarna. Så köpte han en ö i Delaware-floden och en lägenhet i Paris, men bytte båda mot våningen i London som är bakgrund för ”Stranger on the Square”, den postuma tredje delen av självbiografin, skriven samman med Cynthia, den tredje hustrun. Han höll också till nära Alpbach i Schweiz, en miljö som han utnyttjade för romanen ”The Call-Girls”, en underhållande satir om internationella kongresser – titeln syftar på horden av vetenskapsmän som flackar mellan dem, till liten nytta. Det akademiska höll han sig mest ifrån, och uppträdde inte gärna i talarstol. Dock hade han gärna velat bli invald i Royal Society, påstår Georg Mikes.

På de vetenskapliga symposier där han deltog kom han med kloka iakttagelser, med en tendens till tvärvetenskaplighet som blev allt mera uttalad med åren, hans register var brett. I den stora ”Sleepwalkers. A history of man´s changing vison of the Universe” skrev han astronomins historia, med långa kapitel om bland andra Kopernikus (som han avskydde) och Kepler (som han beundrade). Han grävde efter sina judiska rötter i den kontroversiella ”The Thirteenth Tribe” där han försökte bevisa att judarna hade sitt ursprung i det dunkla icke-semitiska folkslaget khazarerna som år 740 valde den judiska tron i valet mellan Byzans och Mohammed. Den teorin fick mothugg liksom andra lika spekulativa. Koestler trodde inte på slumpvisa förändringar i evolutionen och hade många invändningar mot både Darwin och neodarwinister som Julian Huxley.

Han fortsatte den vetenskapliga kartläggningen från ”Sleepwalkers” i ”The Act of Creation”, om psykologi, och ”The Ghost in the Machine”, om människans destruktiva vilja och dödsdrift. Han försökte leda i bevis att människan är en biologisk felkonstruktion och att vår hjärna är i obalans, det rationella har fått överhand över våra känslor. Vi är en sjuk biologisk produkt, atombomben över Hiroshima 1945 var bevis nog. Det året blev ett år 0 i hans nya tideräkning.

Vid ett nobelsymposium (han tycks ha varit nominerad tre gånger till litteraturpriset) om överlevnadsstrategier var han pessimistisk: ”Vi lever med en tidsinställd bomb hängande om halsen”, men såg trots allt en strimma hopp: ”Men rädslan arbetar för människan, kanske finner vi en utväg att desarmera bomben.” – Den bästa introduktionen till detta mångsidiga författarskap stod han själv för, i det kommenterade urvalet ”Bricks to Babel”.

Ivo Holmqvist

 

‣ Läs en recension av Scammells bok om Koestler i The New Criterion – klicka här

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).