Arme Åke Holmberg…

F.n. inte tillgänglig från förlaget...

Av IVO HOLMQVIST

Knappt har bläcket torkat på min drapa om sydstatsprofessorn som klåfingrigt ersatt alla ”negroes” i Mark Twains ”Huckleberry Finn” med ”slaves”, så meddelar Rabén & Sjögren, som genom åren gjort sig en rejäl hacka på Åke Holmbergs böcker, aningen purket att något nytryck av ”Ture Sventon i Paris” inte kommer på fråga.

Man har stött på patrull hos Sveriges Författarförbund när man velat ändra ordet ”neger”. Fast vad man tänkt ersätta det med framgår inte av nyhetsnotisen. Jag föreslår att man sätter dit det gamla goda svenska ordet ”blåman”, beteckningen för någon med mörkare hudfärg än den bleka glåmighet som majoriteten av svenskar dras med.

Man kan tycka att de som bestämmer på Astrid Lindgrens gamla bokförlag, ängsligt måna om det för tillfället politiska korrekta, är fåniga även om de befinner sig i gott sällskap. Under uppslagsordet “negro” i senaste upplagan av The Shorter Oxford English Dictionary tillfogas en försiktig brasklapp: ”Once a relatively neutral term, but now Black is preferred when referring to people.” Vi vet ju alla (eller kan ta reda på det i Svenska Akademiens Ordbok) att neger betyder svart, ett substantiverat adjektiv härlett av latinets nigrum som är ackusativ singularis av niger. I både SAOB och i den lika omfattande Ordbog over det danske sprog (båda tillgängliga på nätet) finns långa och lärda utläggningar om det ordet, med belysande citat.

En intressant bibetydelse på både svenska och danska som självfallet har med svarta slavar att göra är ”litterär neger”, de anonyma journalister och spökskrivare som gör grovjobbet men inte figurerar som författare till den färdiga artikeln eller boken.”Ture Sventon i Paris” (jag fick den som nioåring när den kom 1953) är samman med ”Ture Sventon i London” och ”Ture Sventon i öknen” de bästa delarna i serien och borde nog betraktas som sakrosanta texter som man inte tummar på. I ”Paris” förekommer ordet neger framför allt i trettonde kapitlet. Ture Sventons assistent Omar – med ögon outgrundliga som den arabiska natten – är för tillfället förklädd till chaufför, ”en neger med glänsande svart ansikte”.

Fast inte blänkande nog: ”I nästa ögonblick hände något mycket märkvärdigt. Negern höll ena kinden till spegeln. Han såg missnöjd ut. Han strök med två fingrar över kinden, tittade på fingertopparna och såg ännu mera missnöjd ut (—) han tog upp en tub svart skokräm och en borste ur fickan och började blanka ansiktet, så att det glänste värre än någonsin…”

Det där går förstås lika lite an som Al Jolsons spisblankssvärtade ”The Jazz Singer”: STRYK! Och ta samtidigt bort Sven Hemmels briljanta illustration till just de raderna. Stackars Mark Twain – arme Åke Holmberg… Det är tjugo år sedan han avled, åttiofyra år gammal. Det kan vara läge att citera vad jag skrev den gången:

”Vissa böcker, en gång lästa, bär man med sig genom livet. Dit hör för mig Louis de Geers serie om Gunnar Wigelius (”Wajgilius”) på privatskolan Singleton. Och på ett barnsligare plan Nalle Puh, tiddelipom, och Pelle Svanslös, med ramsan om Gangstergänget: ”GG GG GG – vårt allt!”. Men mest av alla denne evige följeslagare: ”När man såg honom, skulle man knappast kunna gissa, att han var praktiserande privatdetektiv. Han gick Drottninggatan utför, han var rätt så liten till växten, han hade en grå överrock och svarta skor. På huvudet hade han ett plommonstop. Det är ingenting märkvärdigt alls. Massor av sockerbagare och extralärare har grå överrock och plommonstop.”

Ture Sventon, med temlor från Rotas konditori, lösskägg i höger rockficka och pitolen i vänster, har sin förebild på Baker Street 221 B, och hans kumpan Omar är en exotisk Watson. Men trots utflykter till London, Paris och Venedig är han mycket svensk. Tack vare kylskåpet Polar som krymper temlor och korvkaka till behändigt format (resultatet ser ut som något katten dragit in) klarar han ökenliv, och den flygande mattan tar honom behändigt hem.

I stället för den fruktansvärde professor Moriarty skymtar Ville Vessla på jakt efter någon dyrbar angorakatt i London-dimman, åtminstone syns hans skospetsar under någon gardin. Det är en vänligare variant av Sherlock Holmes ärkefiende. Kanske fanns rent av Frank Hellers verserade Filip Collin bland Sventons förebilder. Det förtjusande slottet i Frankrike går upp i rök när den dollarstinna fru Smith från Chicago väl köpt det, men Omar och Sventon förklädda till franska rörmokare fixar förstås även det. ”Ett intressant fall på det hela taget, sa Sventon…”

När den snälle och dumme Frasse i nysilverligan glömmer sig själv och sin svampiga hatt i något kök bildar Birkastans trivsamma Tomtebogata bakgrund. Att man lätt ser Sventon framför sig beror i mycket på illustrationerna av Sven Hemmel, teckningsläraren på Katedralskolan i Lund som lät det sedan länge rivna slottet Tuna figurera som Sventons Spökhus. Men tonfallet är Åke Holmbergs, den stillsamma språkliga raljansen och allt som sägs mellan raderna. Också annat minnesvärt åstadkom han, som den krypande spökstämningen i ”Skuggornas hus” med mördaren närvarande på slutsidans seans.

Och känslosamheten i ”Ett äventyr i Stockholm”, så synd det var om den föräldralöse. Där slog han an sentimentala strängar lika skickligt som Astrid Lindgren eller Erich Kästner. Och den suveräna översättningen av H. C. Andersens sagor… Nu finns inte Åke Holmberg längre, men han är i tacksamt minne bevarad för att han skrev som han gjorde, underfundigt och med alla underdrifter väl tillvaratagna. Dagens Nyheters recensent när cirkusboken ”Ture Sventon och Isabella” var ny 1955 påstod att författare och illustratör hade ”förmåga att med bibehållet gravallvar locka läsaren till samma skratt som husorganet Grönköpings Veckoblad.”

Kanske det. Den språkliga lekfullheten blir hursomhelst bara bättre för varje omläsning. Vår yngsta dotter som i tioårsåldern var vän av ordning och logik i språket skrev för nu ganska länge sedan till Åke Holmberg och frågade om en sådan språklig krumelur i ”Ture Sventon i London”. Svaret kom prompt från en åldrad men älskvärd författare som nog var van vid sådana ungdomliga spörsmål: ”Tack för brevet! I London står ”öronbedövande kamferdoft”. Det är en liten lustifikation utan betydelse.” Men visst hade den sin betydelse. Den liksom alla de andra klyftiga klurigheterna.”

Den öronbedövande kamferdoften är för övrigt ett utmärkt exempel på synestesi, det som sensymbolistiska skalder gärna excellerade i: samgående av disparata sinnesintryck. – När jag nu bläddrar i ”Ture Sventon i Paris” ser jag att det förekommer både en madame Camembert och en greve de la Brie. Så klokt av förlaget att inte ge ut ett nytryck, då slipper de saksökas av Franska Ostmejeristers Riksförbund (har förresten också den positiva termen ”négritude” blivit tabu i dessa yttersta dagar?). Och nog borde Ture Sventon ändra tillbaka sitt namn till Sture Svensson och köpa sina semlor på Rosas konditori. Då behöver ingen läspare i läsekretsen ta anstöt…

1 kommentar

  1. Tack för en lysande påminnelse om några eviga följeslagare (liksom för kommentaren på min blogg). Louis de Geers skildring av internatskolan Singleton minns jag också väl. Den lästes högt av vår modersmålslärare i realskolan någon gång i början på 50-talet. En av de få utblickar mot en annan utbildningsvärld som man då fick.

Kommentera: