Archangeli om Morandi
Föremål för ständigt ny begrundan (5)

I denna den sista och avslutande delen i essän om Morandi, Vattimo och det svaga tänkandet tar John Swedenmark upp några böcker om Morandi, bl.a. Francesco Arcangelis, som först inte godtogs av Morandi och som kunde ges ut i originalversion först i början av 2000-talet, långt efter Morandis död 1964.
 

När Giorgio Morandis sparsmakade måleri började slå igenom rejält på 1950-talet, med stora internationella utmärkelser och publikt genomslag, behövdes det en auktoriserad biografi – särskilt eftersom hans konst fortsatte utvecklas och fördjupas.

Den senare tryckta, fullständiga versionen av Arcangelis bok om Morandi

Uppdraget gick inte till hans gode vän, den store konsthistorikern Roberto Longhi. Inte heller till Cesare Brandi, som var först med att ge ut en bok om Morandi. Istället kontaktades en yngre förmåga, Francesco Arcangeli, född 1915, och redan en auktoritet på den nyaste italienska samtidskonsten. Han grep sig an arbetet med stor entusiasm och boken låg färdig 1960.

Det var när Morandi fick läsa som bråket brakade lös, och fortsatte fram till hans död 1964. Brevväxlingen mellan dem blir allt mindre hjärtlig medan de diskuterar större och mindre skiljaktigheter i synen på målningarna och deras plats i konsthistorien. Och i ett brev fråm Morandi till ovannämnde Brandi närmast vansinnesförklaras unge Arcangeli (som i och för sig hade psykiska problem ibland);

Det var synd att jag lärde känna denne herre, hans skenhelighet och otroliga dubbelhet. I hans själ finns någonting verkligen skrämmande. Det är helt förståeligt och förlåtligt, med tanke på hans mentala tillstånd. Men även med detta i minne måste jag tyvärr säga att det känns svårt och till och med omöjligt att ha med honom att göra igen.

Det är alltid både intressant och sorgligt när en konstnär (eller författare eller tänkare) försöker behålla kontrollen över uttolkningen av verket, och över den egna imagen. Men det tidiga 1960-talet är en mycket speciell tid, där hela synen på kritikerns uppgift håller på att förändras. Ett paradigmskifte, för att låna Thomas Kuhns begrepp, lanserat i boken De vetenskapliga revolutionernas struktur från just 1962. Två år tidigare, 1960, hade det kanske viktigaste verket i tolkningsvetenskapens historia utkommit, Hans-Georg Gadamers Sanning och metod. Och hela den strukturalistiska omvälvningen, med dekonstruktionen som fortsättning, hade just inletts, med förgrundsgestalter som Claude Lévi-Strauss, Roland Barthes och Jacques Derrida.

Oenigheten mellan Morandi och hans uttolkare var alltså del av en uppgörelse på bred front, som rörde en genomgripande omdefinition av humanvetenskaperna och samhällsvetenskaperna. Den unge kritikerns ambitioner var inte enbart hans egna, utan delades av en hel generation som konfronterade en akademisk institution med rötter åtminstone tillbaka till artonhundratalet.

Vad hade Arcangeli då gjort, som var så vanvettigt? Man kan säga att han övergav den klassificerande beskrivningen och drog in fler aspekter i beskrivningen än den begränsning som gällt fram tills dess: nämligen att ha konstnärens intentioner som objekt för undersökningen. En personcentrerad forskning som aldrig riktigt hade ifrågasatt sig själv ersattes av ett tolkningsarbete som vågade se sig självt som medskapande, som produktivt och inte bara efterbildande – en trend som kanske kröntes av Barthes konstaterande av ”författarens död” i essän med samma namn från 1967.

Arcangeli satte in Morandi i den breda modernistiska traditionen, inklusive helt samtida yngre förmågor som Wols och Fautrier – men utan att presentera undersökningen som en fråga om påverkningar. Och det kunde inte konstnären ta in, lika lite som den äldre generationen av konsthistoriker. Den punkt som blev symbolisk var ett omnämnande av kosmonauten Jurij Gagarin. Vad hade han där att göra, undrade de gamle.

Långt i efterhand kan vi ge ett svar: Eftersom all tolkning försiggår i ett historiskt sammanhang – den är ett slags översättning – är uttolkaren fri att använda sin tids resurser, liksom jämförelser hämtade från andra epoker eller världsdelar (eller från rymden …) för att skapa ett förklarande sammanhang, som i sin tur bjuder in till fortsatta inlägg i vad som har kallats ”det oändliga samtalet”.

Vad som hände var att boken till slut fick komma ut 1964, samma år som Morandi dog, först efter omfattande strykningar och långvariga förhandlingar. Först på 00-talet publicerades den fullständiga versionen, inklusive korrespondens och annan dokumentation. Det är en glimrande konsthistorisk genomgång, med noggrannhet i läsningarna och gott om personlig lekfullhet och reflexion. Och mycket riktigt växte Arcangeli upp till att bli en tongivande konsthistorisk personlighet i Bologna fram till sin förtidiga död 1974.

Men det finns ännu en aspekt på den här konflikten, och den ger förmodligen en viktig del av förklaringen till Morandis intensiva motstånd. Det handlar om personlig mytbildning, och i förlängningen om ekonomi. Arcangeli placerar in honom i en bred modernistisk tradition och fråntar honom därför den roll av solitär som han kommit att omhulda, för att inte säga utnyttja. Det är inte uteslutet att berättelsen om den ensamme excentrikern har spelat en viktig roll för tavelförsäljningen och för hans popularitet inom den italienska kultureliten. Konsthistorikern Janet Abramowicz, som skrivit den i mitt tycke bästa boken om Morandis liv, The Art of Silence, påpekar att redan under hans livstid var målningarna direkta statussymboler, som utnyttjades som såna i romaner och filmer, till exempel Fellinis Det ljuva livet.

Arcangeli kommenterar mitt i boken själva mytbildningen och förklarar att han har undvikit:

… den ’legend’ som har upprättats runt honom, särskilt under de senaste decennierna av stabilitet. Den om en Morandi som är helt solitär, munklik, oberörbar, sanktifierad, sibyllinsk. (…) En legend av detta slag blir nästan ett alibi, ett oförtjänt guldöverdrag, ett svepskäl för onödiga lovsånger och utrop av beundran, hyllningar av en ’poesi’ som (…) lösgjort sig från livet. (…) För mig har det varit mycket mer nyttigt och spännande att betrakta Morandi utifrån hans hemliga strider än uppe på Olympen.

Och lite längre ner: ”Morandi är en mästare på innerlig frihet, men också på costume civile [vilket kan betyda både borgerliga vanor och civil klädsel]; så är det för övrigt med alla konstnärer som lyckas bestå.” Arcangeli gör alltså anspråk på att via målningarna se bakom konstnärens socialt betingade mask och förklädnad, hans habitus skulle Bourdieu säga, med ett annat ord som också dubbeltydigt handlar både om kläder och uppförande. Tolkningarna siktar alltså istället in sig på ”hemliga strider” (till exempel med det politiska läget), och tolkarens prosa fylls av ambivalens och associationsflöden från samtiden runtom, vilket är avgörande för att Arcangelis beskrivningar av enskilda målningar nästan alltid framstår som de bästa och mest stimulerande: de hemliga striderna omnämns inte uttryckligen, men påverkar stilen och därmed känsligheten.

Man kan gott förstå om Morandi tog detta sökande bortom bilden som ett svek eller ett övergrepp; likaså kan man dela bedömningen att Arcangeli blivit lite galen. En kritiker måste nämligen vara lite galen och blanda in andra grejer, för jämförelsens skull, och för att väcka seendet till liv. Utan tanke på vad upphovsmannen ska tycka.

För att avsluta med en svensk jämförelse. Ulf Lindes essä Spejare (från samma epok) hade mycket väl kunnat innehålla ett kapitel om Morandi, som skulle ha placerat in honom i den allmänna modernistiska traditionen, och därmed också underförstått tagit för givet att det yttre konstverket är frukten av hemliga strider (även om Linde inte hade mycket till övers för det omedvetna).

 

  • Klicka här för att läsa första delen av John Swedenmarks essä

  • Denna essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen

  • En trailer till en dokumentär om Morandi:
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).