”Normalt brukar det känns fysiskt i kroppen, någonstans vid sidan 28, att det här kommer att bli bra. Men jag bara skrev och skrev, förbi sidan 100, utan att känna något. Jag skrev reflexmässigt, men alldeles för mycket i gamla hjulspår.”
Detta berättade den amerikanske författaren Daniel Woodrell (citerad av Martin Jönsson under strecket i Svenska Dagbladet). Följden blev att han övergav sitt projekt.
Kan vi vara säkra på att Woodrell hade rätt? De flesta som sysslat med att skriva vet att perioder av inspiration – när man känner sig övertygad om att man är på rätt spår, när texten i bästa fall verkar skriva sig själv – alternerar med perioder då ens tankar verkar ha torkat in, då man måste tvinga fram varje ord och mening.
Det är givetvis mycket mera tillfredsställande skriva med inspiration än utan. Men blir det verkligen bättre de gånger man är inspirerad? Eller är inspirationen bara viktig för författarens välbefinnande? Det är egentligen en fråga som bara kan utredas empiriskt. (Kanske inspiration är som en mystisk upplevelse: den lämnar oss övertygad om sitt gudomliga ursprung – detta är dess väsen – men den bevisar ingenting.)
Föreställningen om inspirationens roll går tillbaka åtminstone till romantiken, men det finns kanske något tidstypiskt i vår fixering vid känslans betydelse. Nyblivna föräldrar går omkring och frågar sig om de har de rätta känslorna – men i grund och botten är det inte detta saken handlar om. Det viktiga är, när allt kommer omkring, hur babyn känner sig, inte föräldrarna.
Nyutbildade läkare lär bekymra sig för om de är tillräckligt empatiska. De är osäkra på om de har de känslor de borde ha (och om de, gud förbjude, har känslor de inte borde ha) inför sina patienters lidanden. Men det viktiga är hur de förhåller sig till patienterna, inte deras egna upplevelser.
Jag tror att han här avsiktligt ställde sig i kontrast till den s.k. metoden, en skådespelartradition som utvecklades av Konstantin Stanislavskij i Moskva och förmedlades av Lee Strasberg i New York. Metoden går ut på att man sänker sig ner i rollkaraktärens liv, övertar hans förflutna, hans livsmiljö, hans känslor och föreställningar. Många av metodskådespelarna är också framstående, till exempel Dustin Hoffman, Robert de Niro, Al Pacino. Men Mastroianni stod dem inte efter. Och man kan fråga sig: hur mycket bidrar metoden till ett framgångsrikt skådespelararbete? Handlar det kanske bara om att skapa en känsla av tillfredsställelse hos skådespelaren själv?
Risken med en fixering vid den egna upplevelsen är att vi får en förvrängd föreställning om vem eller vad som är det viktiga i de sammanhang där vi är verksamma. Vi tror att vi kan bedöma våra prestationer inifrån, utgående från den egna upplevelsen, men det viktiga och svåra är att kunna betrakta oss själva utifrån.
Min sambo är kanske i varje fall för pessimistisk när hon hävdar att känslan av inspiration kan vara vilseledande men att föreställningen att något är på tok brukar stämma.