Edward Hopper - Soir Bleu, 1914 (Wikicommons)

Är du rädd?

Jag är rädd för att skriva!

De gånger jag har övervunnit den rädslan har jag varit modig när det gäller att skriva om mig själv och om utsatthet. Men jag hade hunnit publicera fyra romaner innan jag vågade skriva om föräldrar. Jag behövde skriva ytterligare fem romaner innan jag vågade skriva kritiskt om personer som stått mig nära. Hat är något som jag fortfarande helt har undvikit att skriva om. Ondska likaså. Rädslan jag skrivit om är den som hör samman med ensamhet och utsatthet. Rädslan för mörker och det främmande, rädslan för att inte höra till, har jag däremot inte berört.

Jag minns folksagan ”Pojken som aldrig blev rädd”. Det var ett lidande för honom och han begav sig ut i världen för att hitta något som kunde skrämma honom från vettet. Till sin förtvivlan misslyckades han och tvingades till slut bege sig hem med oförrättat ärende. Hemma tyckte en kammarjungfru att ynglingens problem fått orimliga proportioner så en natt tog hon ett akvarium med levande småfisk och stjälpte över ynglingen, som vaknade med ett tjut.

***

Jag sätter mig snett emot en afrikansk kvinna i tunnelbanan. Försöker läsa en bok, har svårt att koncentrera mig, flera ganska högljudda samtal pågår i min halva av vagnen. Kvinnan skickar SMS. Plötsligt ser jag att tårarna strömmar nerför kinderna på henne. Hon kan inte hålla tillbaka en snyftning men fortsätter att knappa in bokstäver för brinnande livet. Är det ett avskedsmeddelande hon skickar? En bön till någon om att inte lämna henne? Att aldrig kontakta henne igen? Jag tänker att all rimlig anständighet kräver att jag erbjuder henne tröst. Jag är inte rädd för henne så länge hon bara sitter där. Jag sitter mer eller mindre dagligen bredvid människor som i någon mening är främmande. De sitter och jag sitter. Ingenting händer. Och så är de borta. Att röra vid en okänd människa, sätta stämbanden i svängning, söka blickkontakt, vågar jag inte. Ingen annan heller. Eller om det handlar om ovilja. Och så reser sig den gråtande kvinnan från sätet och försvinner i trängseln på perrongen.

Felix har genom hela livet varit observant på tårar. ”Gråter du?” hör jag honom fråga när vinden eller kylan får mina ögon att vattna sig lite. Han hade lika gärna kunnat fråga en total främling. Om någon i hans omgivning fäller riktiga tårar så ser han det före alla andra och frågar: ”Gråter du?” Det liknar fascination. Sorg eller ledsenhet fascinerar. Den ger honom kanske en roll också. Tröstarens. Felix skulle ha tilltalat den afrikanska kvinnan. Hans gränser ser annorlunda ut än mina. Där jag brottas med tankar om att hon kanske inte vill bli störd i sin sorg brottas Felix med tankar om varför någon förvägrat honom möjligheten att ge tröst.

Även när två människor börjar bli förtjusta i varandra är han den förste som märker det.

***

Min son har inga rädslor inför resan, han tycker bara att det ska bli kul. Jag har i tur och ordning oroat mig för att inte få med honom på en resa över huvud taget, att vi inte ska hinna med anslutande flyg, att jag inte ska få honom att acceptera att ta med sig bara handbagage, att jag inte ska få tag i honom när jag upptäcker att jag sagt till honom att planet lyfter två timmar senare än vad det gör och han inte svarar på telefon. Min oro som ibland stegras till rädsla visar sig gång på gång vara obefogad. Genom att ta taxi hinner vi med flyget. Det anslutande planet i Aten hinner vi med. Vi får specialtransport. I högtalaren hör vi: ”Sista utropet för passagerarna Swahn & Swahn. Gå till utgången. Planet till Korfu är klart för omedelbar avgång.” Jag ropar ”Stanna!”, en anställd vid gaten rusar ut och lyckas stoppa bussen, vi släpps på och några minuter senare är vi ombord på flyget. Var detta något att oroa sig för? Att ha mardrömmar om? Älta i timmar under matlagning och ensamma löprundor? Min son är kolugn. I taxin till hotellet inleder han ett samtal med taxichauffören om lokala radiostationer. Medan jag sitter i baksätet och oroar mig för att bli sjuk eller rånad.

På Korfu pågår en filmfestival i den gamla stadskärnan. Felix film ska visas. Jag frågar om han är rädd för något i samband med det. Han svarar att det är lite ”scary” att hans film ska visas på en så stor duk. Men det läskiga verkar överglänsas med hästlängder av förväntningarna. Kanske vinner han rent av ett pris för sin film.

I samband med filmfestivalens öppnande delas namnbrickor i plast ut till alla ackrediterade. Felix finns inte med och han blir upprörd. Jag inser att det är mitt fel. Jag borde ha meddelat vår ankomst och avsikt att medverka i festivalen på ett tydligare sätt än detta: ”Hej, vi är några svenskar som tänker delta i festivalen. När kommer ni att publicera programmet?” Sådana beskedliga förfrågningar försvinner lätt i hanteringen när hundratals mail strömmar in dagligen.

”Att ha den där brickan är inte viktigt”, säger jag lugnande, ”den öppnar inga dörrar, släpper inte in någon i VIP-rummen”. Men att han väldigt gärna skulle vilja tillhöra plastbrickegänget är tydligt. Han går fram till chefen för festivalen och inväntar tålmodigt ett lämpligt tillfälle att presentera sig själv och framföra sitt ärende. Jag blir imponerad över att han gör det så snyggt. Nästa dag får han sin bricka och blir inbjuden att närvara under ett möte för regissörer där han kan få presentera sig själv och sin film.

***

När jag frågar min son: ”Vilka är dina rädslor” använder han ordet funktionsvariation i stället för ordet funktionshinder som han använt tidigare. Jag undrar om det är ett ord han hittat på själv men det visar sig vara ett ord myntat av politiker, för att motverka negativ särbehandling av grupper. Det är ett ord i Felix smak. Det dömer inte, pekar inte ut. Även dem vi lite nonchalant kallar för vanliga kan sägas ha en funktionsvariation. Alla är olika och det är lika för alla.

Hans ständiga rädsla är att folk ska döma honom på förhand och vid första ögonkastet utbrista: ”Å nej, han har en funktionsnedsättning” och ställa honom utanför. Den rädslan är ständigt beredd att slå till. Plötsligt vid frukostbordet känner jag att han blir orolig. Det är filmen vi såg igår. Om en ung kille från ett afrikanskt land som lyckas ta sig till Paris i sitt sökande efter sin storebror. I det förtvivlade sökandet som helt styr killens liv känner Felix igen sig själv. Killens oro för att aldrig hitta sin bror motsvarar hans egen oro för att inte hitta en flickvän. Parallellen är inte alldeles uppenbar för mig men visar tydligt hur rädsla kan se ut för honom. Man kan säga att den genererar en sorts överkänslighet för vissa situationer, mönster… Minsta lilla stressimpuls så sätter det tunga maskineriet igång. Det kan gälla rädslan för att inte få en flickvän. Rädslan för att få fel sorts flickvän, exempelvis en flickvän som har en diagnos.

En dialog mellan oss skulle kunna se ut så här:

JH: Men du kan inte villkora kärleken. Du kan fantisera om att tjejen du ska bli kär i är klädd i en röd klänning och matchande röda skor men du kan inte ställa det som villkor. Du kan inte säga att hon ska vara så och så lång, ha blont hår, smilgropar, små fötter, inte ha någon diagnos.
F: Visst, jag kan ha fel, hon kan vara brunett och mindre än jag tänkt mig. Det håller jag helt med om.
JH: Men om jag säger att hon kan ha en diagnos också, skulle det vara så fel? Då skulle hon förstå dig, redan från början veta mer om dina svårigheter än någon annan och ni skulle kunna hjälpa varandra…
F: Men försöker du tvinga på mig en med diagnos??!! Jag vill inte ha nån!
En kvinna som tjuvlyssnat: Din son har rätt. Han behöver en kvinna utan diagnos!
En annan kvinna som också tjuvlyssnat: Han behöver inte vara orolig. Vi är många kvinnor ”out there” som skulle kunna vara intresserade.

***

F: Jag kan känna att om jag inte har någon flickvän så är det samma sak som att jag är ingen. Har du kunnat känna så också?
Felix bror: Nu har jag haft flickvän i tio år och då är det klart att det blivit en stor del av min identitet att ha någon att vara tillsammans med. Så visst, jag kan tänka ibland att om det skulle tas ifrån mig, vem är jag då? Men att göra mig till ingen, nej kanske inte riktigt ändå. Däremot tänker jag ibland på att jag har en fantasi om att en gång bli en gubbe som lever i en liten stuga i skogen.
JH: Jag tycker att du F har en väldigt tydlig identitet. Du har det som tecknare och du har det som filmare och du har det som en mycket speciell ung man som är i full färd med att skapa dig en väg genom livet och nå dina olika mål. Jag vet att du inte har någon flickvän just nu men jag tycker inte att det gör dig till ingen. Snarare gör det dig till en tydlig person som längtar efter en flickvän och det tror jag att du kommer att få en också, ganska snart. Men du får ingen om du försöker spela på att det är synd om dig för att du inte har någon. Då är det nog smartare om du spelar tuff och ouppnåelig.

***

Jag minns hur det känns att inte ha någon flickvän. Hela världen tycktes full av förälskade par och jag var den ende som gick ensam. Jag var sjutton och cyklade genom Malmö och föreställde mig hur jag blev äldre och äldre, ensammare och ensammare… Några månader senare mötte jag en tjej på skolan och märkte hur någonting ordlöst hände. En vecka senare köpte jag en julgran. Jag hade bestämt mig för att ringa henne från en kiosk. Jag tog med mig julgranen in i kiosken, släppte taget om ett mynt ovanför springan och tryckte ner klykan. Med ett klirr föll myntet genom apparatens inre och med fingret lyfte jag på en liten metallucka och fick tillbaka myntet.

Några timmar senare var mina fingrar blå av köld. Jag stod i telefonkiosken. Jag hade inte ringt henne. Blodet dånade.

***

I drömmar och när jag går på stan dyker det upp ögonblicksbilder av hur jag får en kniv i ryggen eller blir överkörd, knuffas in i en hiss med okända människor, blir tagen som gisslan. Felix verkar inte ha några rädslor av det slaget. Men han är bra på att kamouflera sina rädslor. Det förvånade mig när han sa att han var rädd den där gången i nian då han höll sitt legendariska tal för hela högstadiet ute på skolgården. Men det kan vara en sak att hålla tal eller låda inför okända människor och en helt annan att stå inför en grupp bekanta människor där man är väldigt angelägen om att de ska gilla det man säger.

Jag vet att undersökningar har gjorts som visar att var fjärde svensk tycker det är skrämmande obehagligt att tala inför andra. För min son är det tvärtom. Han tycker om att stå på scen för då har han kontroll över både regin och situationen. Jag är ofta spänd inför att ställa mig på scen men så fort jag känner att det går bra växer jag in i rollen. I de fall då det inte går bra, då jag känner ett motstånd från publiken, blir situationen genast outhärdlig. Jag försöker kämpa emot men det går inte. Det blir bara ännu värre. Jag vet efter ett tag inte längre vad jag säger, tappar papperen på golvet, blir under förnedrande former ombedd att kliva ner från scenen.

Det kan jämföras med obehaget att gå in i ett rum med människor där jag förväntar mig hitta vänner och bekanta men upptäcker att jag inte känner en enda.

Så här:

Jag går in i ett rum. Det är mycket människor där. Kanske finns det en scen. Någon form av inbjudan har skickats ut. Rimligtvis borde många bekanta ha nappat. Ja, någon måste det väl ändå finnas här som jag känner. Men jag känner ju ingen här! Alla verkar jättetråkiga! Ska jag gå omkring här nu bara? Låtsas titta på konsten? Beundra elkontakterna? Ställa mig i kö till baren eller toaletten? Men skärp dig nu, är du rädd? Är du rädd för att de här människorna ska tränga in dig i ett hörn och göra dig illa? Är du rädd för att de alla på en given signal ska vända dig ryggen och ägna sig åt något som du inte får vara med i? Eller är du plötsligt bara väldigt, väldigt blyg?

Det behöver inte vara människor.

Hundskräcken. Att gå längs grusvägen i beckmörkret och veta att det finns en hund där som ibland lyckats ta sig ut ur inhägnaden, en hund som skäller ursinnigt och det är först senare som jag får uppleva hur en för hunden okänd person går förbi och titta så den viftar på svansen! Den skäller inte ett dugg. Orsak? Avsaknaden av rädsla hos personen som gick förbi. Gå förbi en hund och jag ska säga dig om du är rädd. Rädsla utsöndrar adrenalin som har en doft som hundar uppfattar. Frågan är om inte människor ibland också har den förmågan, även om de inte börjar skälla. Fast det kanske de gör, på sitt sätt, för att jag luktar.

***

När jag samlade material till min roman Tiggare föreställde jag mig att mitt fokus hela tiden skulle vara på den som ger pengar och inte på tiggarna. Men sent en kväll befann jag mig i Mörby Centrum och upptäckte att jag inte hade pengar till tunnelbanan. Jag började gå omkring och leta efter tappade mynt men hittade inga. Till slut insåg jag att jag måste gå runt och fråga folk om de kunde hjälpa mig med några kronor. Jag gick fram till några som väntade på nattbussen men inte ett ord kom ur mig. Det blev tjockt i halsen. Rösten slant. Situationen var så obehaglig att jag blev kräkfärdig.

Inne på stationen lufsade en narkoman omkring och tiggde. Han fick. Jag fattade mod och frågade samma personer som hade gett honom men till mig gav de inte. ”Fattade mod” är för resten inte sant. Jag gick fram till dem alldeles modlös, började be om pengar men förmådde inte avsluta meningen.

Jag undrade vad det var som gjorde att de gav till mannen med det långa och smutsiga håret men inte till mig. Tillhörde han mycket tydligare ”gruppen man ger till” än jag? Skrämde jag dem på något underförstått sätt som skulle kunna tolkas som att gränsen höll på att flyttas närmare dem, att jag varsnade om det?

Gränsen finns där hela tiden. När folk säger att samhället blivit hårdare betyder det att den flyttats. När tidningarna skriver om ”amorteringshotet” är det en metafor för samma onämnbara gräns och det hot den utgör, det som håller oss samman, vi som vill vara ”vi” och inte ”dem”.

Hur jag slutligen tog mig hem den natten minns jag inte men jag minns att min roman efter denna händelse bytte riktning på ett helt avgörande sätt. Huvudpersonen har plötsligt bytt sida, gått över gränsen och blivit tiggare själv. Det sker ett osynligt skred i texten. Jag kan inte ens själv sätta fingret på var det sker, bara konstatera att det handlar om en gräns som man inte själv kan bestämma sig för att gå över. Det är omöjligt. Men i ett visst svindlande ögonblick inser man att man befinner sig på andra sidan den gränsen, liksom knuffad, man har varit livrädd för att bli ”en av dem” men nu är man där, på fel sida om gränsen.

Jag fick recensioner och läsarreaktioner som handlade om just den här gränsen. Kritiker och andra läsare hade levt sig in i huvudpersonen och tyckt det var intressant att läsa om tiggare. Ungefär som man läser om ett främmande folk eller kanske ett djur. Så upptäckte de plötsligt att de befann sig i huvudet på en tiggare. Det klarade de inte. De var tvungna att sluta läsa. Jag hade skrivit så att de glömde se sig för. Och så hade de blivit ouppmärksamma, kommit för nära, fått den där sista lilla knuffen.

Kritikerna kunde delas upp i två slag. De som skyller på författaren och skriver att när den berättande rösten övergår till att bli en tiggares så händer någonting med texten. Den blir outhärdligt tråkig. Och så de som inser att det handlar om dem själva: ”När jag insåg att jag identifierat mig med en tiggare så klarade jag tyvärr inte av att fortsätta läsa”.

Gränsen vi inte vill och inte kan gå över skiljer sig från person till person. Min roman hjälpte några att bli medvetna om var deras egen gräns upprättats. Den hjälpte mig att bli varse min egen gräns.

***

En tid i mitt liv som jag minns med filmisk skärpa och samtidigt har väldigt svårt att redogöra för i något slags kronologisk eller begriplig ordning, är en sommarmånad som fjortonåring på en engelsk internatskola för pojkar. Eleverna var mellan tretton och arton år och många var diplomatbarn och ännu fler disharmoniska i största allmänhet och från en rad olika länder. Sexuell frustration ångade i de slitna byggnaderna. Varje morgon var det någon som fångades in och fick byxorna nerdragna i något slags sublimerad våldtäkt. Jag blev fasthållen och bränd med brinnande cigaretter. Storvuxna killar smekte mitt hår och sa att jag var precis som en tjej. En teckningslärare hämtades av polisen, sedan elever anklagat honom för sexuella närmanden. Skolans yngste kille var från Nigeria och visade stor aggressivitet mot mig som jag bemötte fegt och primitivt. På morgonen samma dag som jag lämnade skolan lade jag en lapp med en liten skriven hälsning under hans kudde. Jag visste att han inte skulle hitta den förrän jag var långt borta. På lappen hade jag skrivit: ”Go home you Nigerian Pig!” En äldre arabisk kille blev min vän men kovände en dag och slog mig hårt över ryggen med ett baseballträ. Denna pubertala nyckfullhet ger jag skulden för mycket av min rädsla i dag. Men var jag verkligen rädd? Var jag inte i stället fullt upptagen av att leva och överleva?

***

Ibland tänker jag att det inte är jag som är rädd. Att det är mina förmödrar och förfäder som bor i mig som är rädda och att deras skräck fortplantar sig genom arvsmassan och i vissa situationer når fram till att omfatta även mig. Då upphävs tiden. Rädslan pulserar fram och tillbaka mellan mig och mitt ursprung, mina förfäders rädsla blir min, min blir deras, gör mig till ett villebråd, får mig att springa, spela död, leta efter flyktvägar. Jag tror att jag gjort mer än de flesta för att få bukt med min rädsla. Jag tror också att många är räddare än jag. Men Pär Lagerkvists rad: ”Ångest, ångest är min arvedel”, ur en dikt vi gjorde narr av i skolan, träffar mig nu, snart ett halvt sekel senare, rätt i magen.

Och jag vet av egen erfarenhet skillnaden mellan ångest och rädsla. Ångesten känner du att du inte rår över. Dess grundtillstånd, som går att leva med, i alla fall ett tag, är att vara olycklig. När den känslan stegras kan du varken stå, sitta eller ligga. Rädslan triggas av situationer som i de flesta fall går att undvika. Om det nu är undvika man vill. Jag kan vända på det. Rädslan går att uppsöka men inte ångesten. En bild ur mitt liv: Lasermannen. Vaksamheten inför röda ljusstrålar i Stockholms mörker spred sig. Den var påtaglig i tunnelbanan. Många stod vid dörrarna trots att det fanns lediga platser i vagnen. Som om man redan på väg mot den lediga platsen skulle ha fått följe av en liten fladdrande röd ljusprick. De lediga platserna sökte jag upp. Jag satte mig bredvid de mörkhyade.

Jag kan vända på det ytterligare en gång. Jag befinner mig på ett anhörigmöte. Vi är där för att tala om de gamla på äldreboendet. Rummet är fullt av barn till dessa. Jag känner efter ett tag att detta är fel forum. De är inte intresserade av att prata om sina gamla föräldrar. De vill prata om sig själva. De avbryter varandra, brusar upp, ifrågasätter personalens kompetens, utan att för ett ögonblick tänka på någonting annat än sig själva. En man i vit skjorta och välansad skepparkrans glider allt längre in i ett resonemang om de gamlas obehag inför all denna utländska personal som talar dålig svenska och inte kan placera bibelcitat och inte vet något om svensk kultur och han pratar bara om sig själv och möjligen om sin gamla mor fast det tror jag inte för när jag själv för att stå ut förflyttar alla till min mosters rum genom att berätta om hur hon upplever tid så blir det knäpp tyst. Jag har svurit i kyrkan. De utländska människorna som skrattar och håller de gamlas händer har förvandlats till en främmande massa och de gamla och dementa har i sin tur förvandlats till en abstrakt massa, som man måste bli medlem i Demensförbundet för att visa att man bryr sig om. Är man rädd för dementa så går man med där. Är man rädd för muslimer så finns det förbund för det också. Men om man är rädd för sig själv? Om allting återigen handlar om gränsen och den beröring som kan tänkas uppstå i dess närhet och som vi till varje pris vill undvika?

En annan bild ur mitt liv. De syriska och afghanska flyktingarna i Grekland. Deras ångest och hunger under en fasad som hela tiden hotade att rämna. Vad var det hos dem som skrämde? Att de var främmande? Att de var hungriga? Att de var otaliga och jag ensam? Att de var desperata? Att ingen jämlikhet fanns? Att de förlorat allt och jag inget? Att de var människor i ett rum där jag inte kände någon? Vad det än var stank jag adrenalin och låg sömnlös på nätterna. (I mörkret anades en gång som ledde till grottan där mina urfäder samma natt inte vågade somna, av rädsla för att bli väckta av rovdjurskäftar.)

***

Ibland undrar jag om det inte är så att jag alltid har dragits till rädslan, som gärningsmannen till brottsplatsen. Som om rädslan var ett förlorat språk jag försökte återvinna? Eller är det för att adrenalinet kittlar? Obehagligt först, euforiskt sedan.

***

Jag bär på ett komplicerat arv. Min far ringde mig aldrig och besökte mig inte en enda gång. Jag är säker på att han älskade mig, på sitt sätt. Det handlar inte om det. Han var bara inte särskilt social. Vett och etikett i umgängeslivet visste han i och för sig allt om. När han som ung gymnasist tog den sista bullen ur korgen visste han att han måste hålla ett lovtal till husmodern. Men många människor på en gång eller bara en, hu! Om det inte var någon gammal polare. Kanske handlade det om könsroller och bekvämlighet också. Kritik eller beröm spelade ingen roll, allt gick via min mor.

Om ett möte med människor inte gick att undvika löste han problemet med alkohol. Det har jag sett till att inte göra. Men alkoholen är omspunnen av rädsla och jag dras till den som man dras till det förbjudna, det skamfyllda. Det förföriska och det sinnliga. Det syns inte utåt. Det är en lång och monoton dragkamp på den inre scenen. ”Medberoende” är ett ord som kom in sent i mitt liv men det som ordet betecknar har funnits med från början. Jag utvecklade tidigt ett beteende som i mångt och mycket betraktas som kvinnligt. Jag blev den som lyssnar. På både män och kvinnor. Mitt öra har med tiden blivit allt känsligare för tomt eller vilseledande prat. Finns det ett äkta tilltal dolt under alla lager kan jag ibland som en brunnsletare lotsa mig fram till källådern. Även när jag läser litterära texter känner jag att jag är en som lyssnar. Talar texten inte till mig släpper jag den. Finns ingen undertext kan ingenting heller komma upp till ytan.

Lyssnarens roll är som bekant inte ofarlig. Dess äkta position är mycket långt från det positionerande chefsuttrycket: ”Jag hör vad du säger”. Lyssnaren blottar sig lika mycket som den som öppnar sig och blir lyssnad på. Det skapar en intimitet som kan få följder. Och jag flyr. Ett villebråd. Åt vilket håll ska jag springa? Var finns en väg ut?

Och vem flyr jag från? Den andre eller mig själv?

***

När jag var i elvaårsåldern slukade jag böcker av Jules Verne. Det som sitter starkast i minnet är fängelsehålan i äventyrsromanen Greven av Monte Christo. Det svindlande i att hamna på en hermetiskt sluten plats och ändå lyckas lämna den. Vid besök i gamla borgruiner letar jag alltid upp fängelsehålorna. Nyligen drömde jag att jag dömdes till två års fängelse. Domen upprörde mig eftersom jag var oskyldig men jag förlikade mig snabbt med den och tänkte: ”Nu kan jag skriva klart romanen och lära mig ännu ett språk.”

Jag har varit på Alcatraz och jag har sett filmen om flykten därifrån. Jag har läst romanen Papillon (”Räddningens öar”) av Henri Charrière och Tjechovs novell om mannen som ingick ett vad och satte sig själv i husarrest i femton år. Jag har läst böcker om arbetsläger och koncentrationsläger. Mitt senaste fynd är upptäckten av den så kallade Skattkammaren i antika Messene. Det är en fängelsegrop med väggar av stora, perfekt utmejslade stenblock. Över öppningen mot himlen ligger en kvadratisk sten, 1,2×1,2 meter som väger 1,5 ton. Achaiska förbundets general Filopoimen från Megalopolis fängslades i Skattkammaren 183/182 f. Kr. och tvingades av messenske generalen Deinokrates och hans anhang att tömma giftbägaren.

Att sitta och ruttna i en fuktig fängelsehåla utan tillstymmelse till ljus. Jag ser det som sinnebilden för ett liv där medvetandet gradvis släcks ner och jag slutar som ett vårdpaket. Blotta tanken på en sådan utgång får mig att rysa. Den leder till vägs ände och den änden stavas intighet. Hur kommer jag att följa den vägen? Lamt eller bölande som ett slaktdjur? Strax är det dags. Där. Jag låter mig ledas ner i gropen. Ser fyra oxar stå beredda. Om en kort stund ska de baxa stenen på plats ovanför mig.

Fortfarande en strimma av ljus, en fläck himmel. Jag kan fortfarande se mina händer. Fortfarande söka efter inristade tecken på väggarna. Fortfarande stirra ner på mina fötter. Fortfarande kisa mot solen. Fortfarande känna värmen från dess strålar.

Fortfarande se var jag befinner mig. Men nu blir öppningen trängre. Nu dånar skrapet från stenen. Nu är jag i mörkret. Världens larm har tystnat. Och orden som jag glömt men som jag nu återigen får tag på, orden från en kinesisk kejsargrav, lyser i långsamt falnande eldskrift i min själs natt: ”Nu er du ikke menneske mer. Nu sidder du og kukkelurer her. Uha.”

_________

  • Denna essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen

  • Jan Henrik Swahn

    Jan Henrik Swahn

    Författare, översättare och skribent. För en tid sedan kom hans översättning av Olga Tokarczuks Löparna och dessförinnan en antologi grekiska noveller, Grekland berättar. Fikonträdets sång. 26 noveller.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: