Är det moderna sekulärt eller – religiöst..?

En av många böcker om modernitetens religiösa genealogi som kommit ut på sistone är den amerikanske filosofen Michael Allen Gillespies The Theological Origins of Modernity (University of Chicago Press 2008). I sin introduktion till boken, liksom i det avslutande kapitlet, hävdar Gillespie att förutsättningen för att västvärlden skall kunna föra en meningsfull dialog med islam innanför och utanför sina egna gränser är att den blir varse de religiösa förutsättningarna för den västerländska moderniteten. I stället för att förutsätta att moderniteten är sekulär visar Gillespie på hur den har sitt ursprung i vissa teologiska problem som uppkom mot slutet av medeltiden.

Gillespies tes påminner mycket om den som Hans Blumenberg förde fram i sitt klassiska verk Die Legitimität der Neuzeit (Andra upplagan. Suhrkamp 1988), nämligen att moderniteten har sitt ursprung i den erfarenhet av Gud som godtycklig vilja som blev en effekt av den senmedeltida nominalistiska teologin. I korthet kan man säga att erfarenheten blev en erfarenhet av världen som ett slags absurd teater där det inte fanns något tillförlitligt att hålla sig till annat än Guds outgrundliga vilja. Reformationen med Erasmus, Luther och Calvin kan förstås som en direkt respons på detta tillstånd. Till skillnad från Blumenberg vars ärende snarare var att försvara den självständiga legitimiteten hos moderniteten oberoende av dess religiösa genealogi menar emellertid Gillespie att moderniteten skall förstås som kontinuerlig snarare än ett brott med sin religiösa förhistoria.

En annan bok som är inne på liknande tankegångar, fast så att säga från andra hållet, är Olivier Roys The Politics of Chaos in the Middle East (Hurst & Company 2007). Roy menar att det europeiska försöket att sortera ut en religiös politik från en sekulär politik inte fungerar för att förstå mellanöstern; skiljelinjerna mellan olika politiska uppfattningar följer helt enkelt inte närvaron eller frånvaron av religiös övertygelse. Om man vill försöka förstå mellanöstern måste man använda sig av andra kategorier.

För man samman Gillespie och Roy blir slutsatsen intressant: ”religion” respektive ”sekularism” är helt enkelt inte särskilt användbara kategorier för att diskutera vilken politik som bör föras, vare sig här hemma eller där borta. Snarare fungerar de mystifierande, eftersom de felaktigt utgår från att det finns några väsensegenskaper som definierar ”det religiösa” eller ”det sekulära”. Om målet är en någorlunda fredlig samexistens i ett pluralistiskt samhälle måste vi befria oss från dessa förlegade kategorier – eller åtminstone använda dem på ett betydligt mer differentierat och nyanserat sätt – för att överhuvudtaget förstå i vilket kulturellt och socialt tillstånd vi befinner oss.

Ola Sigurdson

Kommentera: