Teorins långa sommar 
Om det tyska förlaget Merve

Den tyske kulturhistorikern Philipp Felschs bok Der Lange Sommer der Theorie: Geschichte eine Revolte 1960-1990 skildrar med bilder, scener och anekdoter det progressiva tyska bokförlaget Merve och dess utgivning från det vänsterpolitiska 60-talet fram till senare titlar om franska poststrukturalistiska och postmoderna tänkare. Anton Jansson har läst en bok som kanske bitvis saknar den fördjupning som finns i mer akademiska böcker men som erbjuder något de sällan ger – en stor portion läsglädje.
 

Vi träffades en gång i veckan och läste Anti-Oedipus från början till slut. Vi förberedde oss inte, hade inget protokoll, utan vi bara läste mening för mening löpande ur en bok.”

Personen som här beskriver sina måndagar under fem års tid vid mitten av 1970-talet, upptagen av Anti-Oedipus av Gilles Deleuze och Félix Guattari, är Peter Gente. Han var en av medlemmarna i ett västberlinskt socialistiskt kollektiv som 1970 började sin förlagsverksamhet genom att i tysk översättning ge ut den franske marxisten Louis Althusser. Förlaget fick namnet Merve, efter Gentes fru, och Gente kom över tid att bli det från början kollektiva förlagets centralfigur. När han senare skilt sig kom hans nya livskamrat Heidi Paris att få en viktig roll i ett förlag som kommit att göra ett stort avtryck i tyskt intellektuellt liv.

Klicka på omslaget för läsa ett utdrag

Kulturhistorikern Philipp Felsch berättar i sin Der Lange Sommer der Theorie: Geschichte eine Revolte 1960-1990 (”Teorins långa sommar: historien om en revolt 1960-1990”) historien om Peter Gente, hans förlag och det sociala sammanhang i vilket det ingick. ”Teori” är här ett nyckelbegrepp. Det var ett ord i tiden – inte minst sedan det ansedda förlaget Suhrkamp på 60-talet börjat ge ut bokserien Theorie – och blev ett samlingsnamn för ett helt komplex av filosofi, sociologi, litteratur- och vetenskapsteori, ofta med samhällskritisk udd.

Merve gav inledningsvis framför allt ut texter med ett vänsterpolitiskt innehåll, till exempel om italiensk marxistisk teori. Böckerna i sig var ofta av dålig kvalitet och man brydde sig sällan heller om att skaffa upphovsrätt till sådant som översattes från andra språk. Med tiden blev utgivningen mer professionell och inriktningen förändrades något. Idag är Merve framför allt känt för utgivningen av franska poststrukturalistiska och postmoderna tänkare som Gilles Deleuze och Félix Guattari. Författarna till den inledningsvis nämnda Anti-Oedipus gavs ut på Merve liksom Hélène Cixous, Jean-François Lyotard och Jean Baudrillard.

Framför allt kom Michel Foucault att spela en nyckelroll i förlagets historia. Merve inte bara publicerade den franske filosofen, utan Foucault kom också att bli nära vän med Gente och Paris. Vänskapen dem emellan ges mycket utrymme i Der Lange Sommer der Theorie.

För titeln till trots är är boken snarare en de teoretiska texternas socialhistoria  än en bok om det teoretiska innehållet i litteraturen. Den tecknar ”teorins långa sommar” som en särskild subkultur eller livsstil bland unga alternativa och intellektuella i Västberlin. Den billiga pocketboken, som slagit igenom på 60-talet, var en förutsättning för denna subkultur. Läsandet stod i centrum och Gente och Paris sade sig vara besessene Leser – besatta läsare. Som framgår av det inledande citatet fanns en oerhörd tilltro till och vördnad inför den teoretiska texten. Kritiker menade att de teori-intresserade liknade sekter eller fan-clubs, vars beundran inte riktades mot popstjärnor utan mot teoretiker. Kulturen kring Merve förändrades med tiden. Under 70-talet kom krogen och diskoteket att bli lika viktiga mötesplatser som lägenhetskollektivet varit runt 1968 och under 80-talet spelade Merves ökade intresse för konstvärlden en stor roll för kopplingen mellan konst och teori.

En av fördelarna med Felsch bok är just att hans skildring av förlaget inte upphör då det politiskt radikala 68-upproret är över, utan att han visar hur förlag och sociala nätverk bestod och på många vis utgjorde en förutsättning för det något annorlunda teoretiska liv som uppstod under 80-talet. Teorikomplexet fortsatte att vara alternativt och utmanande i förhållande till en rådande samhällsordning, fortfarande vänster, men ändå inte med de avantgardistiska ideal som gällde kring 68. Det sker snarare en förskjutning mot mer estetik och mindre konkret politisk kamp. Felsch illustrerar detta med utvalda citat från tidens stora teoretiker: Baudrillard menade att samhällsförändring inte var önskvärd då samhället som sådant var på väg att försvinna, Foucault hävdade att marxismen var en 1800-talsfisk som spolats upp på 1900-talets strand där den inte längre kunde andas.

Det är inte utan att läsningen av Felsch bok för med sig ett slags förfrämligande. För den som är bekant med humaniora eller samhällsvetenskap under 2000-talet är alla namn visserligen välkända. Och teorin är än idag, i alla fall i vissa kretsar, högst levande och produktiv. Samtidigt blir det tydligt att det som Felsch skildrar är en annan tidsepok än vår egen. Han betraktar fenomenen utifrån och visar gärna upp skeenden och ställningstaganden som idag kan verka märkliga. På så vis kan man säga att det finns ett slags kritisk blick på det han kallar den långa sommarens kultur. Men det ska därmed inte ses som att författaren, som många andra idag, är ute efter att angripa ”68-generationen” eller ”postmodernismen”. Jag uppfattar det som att han snarare är ute efter en förståelse för en generations intellektuella bakgrund och förutsättningar. Felsch, som själv är född 1972, berättar inledningsvis också om vilken omvälvande upplevelse det var för honom att  som student på 90-talet upptäcka Foucault och under en period själv bli en besessener Leser.

I en snygg liten knorr knyter Felsch an till Althusser och Foucault och låter deras begrepp ”teoretisk praxis” och ”idéreportage” bli utgångspunkt för en diskussion om hur hans bok är upplagd. ”Analysen av tänkandet måste alltid knytas till analysen av skeendet” citerar han Foucault, och det harmonierar väl med hur han beskriver teorin som en del av den väst-berlinska historien under det kalla kriget. Boken blir därmed till en berättelse, eller ett reportage, med bilder, scener och anekdoter och kommer bitvis att sakna den fördjupning som tyska akademiska böcker ofta har. Å andra sidan erbjuder Der lange Sommer der Theorie något som sådana lika ofta saknar – en stor portion läsglädje.

 

– En intervju med Felsch i samband med att boken kom ut

– Ett samtal i Tiergarten med Felsch, ett av flera som sedan kom att ligga till grund för en film av Irene von Alberti med samma namn som boken

– En trailer till Irene von Albertis spelfilm

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!