Av JAN NORMING
Who gives a fuck about an Oxford comma? En berättigad undran kan man tycka. Det är Vampire Weekend som sjunger på sin tredje singel. Oxford comma är inte bara en låt. Det är också ett grammatiskt fenomen som rätt länge varit föremål för akademiska dispyter, infekterade debatter och oförsonliga strider, ett litet försynt tecken som skiljer agnarna från vetet, fiende från vän.
Kommafejder är inga tebjudningar. Alltså, komma eller inte komma? Who gives a fuck? Fler än man tror faktiskt. I diskursen, på nätet, i spalter pyr en lågintensiv konflikt, ett globalt ställningskrig. Oxford University Press är för, New York Times emot.
Jag läser James Attlees annorlunda och underfundiga reseskildring Isolarion. Här uppträder det i mängd, kommer i skurar över sidorna. Det regnar komman, tecken från skyn, som något av Magritte eller så. Oxfordbon Attlee reser på stället, gör promenader i tid och rum, pilgrimsvandringar i de egna kvarteren, en inre och yttre resa i den gamle melankolikern Robert Burtons efterföljd. Med boken i hand travar jag i hasorna på författaren uppför Cowley Road genom ett annat Oxford, ”Independent Republic of East Oxford” på andra sidan Magdalen Bridge, så långt ifrån, så nära, ett kommatecken bort. Men det är en annan historia.
Oxford comma är det lilla oväntade skiljetecknet framför bindeord vid uppräkning – svenska kommateringsregler rekommenderar det inte om jag har förstått saken rätt. Förespråkarna däremot sticker resolut ner ett komma, likt en sista felande tältpinne, framför den avslutande konjunktionen, typ akademiska dispyter, infekterade debatter, och oförsonliga strider, det enda ställe där det strängt taget inte behövs. Eller?
Wikipedia har ett kul exempel, en dedikation som i översättning lyder Till mina föräldrar, Ayn Rand och Gud. Ett litet kompletterande komma gör onekligen skillnad. Ayn Rand hade förvisso höga tankar om sig själv, och nog för att hon i en trängre krets har uppnått kultstatus som den upplysta egennyttans profet, men det är väl bara hennes mest devota anhängare som kan ha något att invända mot ett komma i det här sammanhanget.
Ett religiöst drag vidlåder onekligen också striden om Oxford comma. Bägge sidor drar i fält för en helig sak. Övertygelsen är stark och argumenten påfallande lika. Exempel mobiliseras och formeras som små kavallerier i bataljmålningar från forna tiders religionskrig där kommat dyker upp och försvinner mellan raderna som en liten väpnare till fots. Inte en syntaktisk reträtt så långt ögat når. Man kan bli matt för mindre, hamna i Oxford coma.
Är man uppfödd på den svenska grammatikens rekommenderade kostcirkel ter sig förstås Oxford comma fel. Jag har hört sägas att Ferlin en gång ville dra in en hel upplaga för ett kommas skull. Rätt och fel, något är det som rör upp så starka känslor. Vad vet jag inte. Sanningen att säga är och förblir det här med kommatering ett mysterium och jag tillhör inte de invigda. Men man vänjer sig vid det mesta, också ett Oxford comma om det krävs. Det kan till och med kännas tomt utan.
Så jag höjer glaset för Oxford comma och skålar med den gamle tv-detektiven på fotot bakom mig där jag sitter på puben The White Horse, ett av kommissarie Morses favorithäng en halvtrappa ner på Broad Street. Inte så att jag betraktar mig som konvertit, men jag bekänner mig numera till en tredje ståndpunkt, om man kan tala om något så definitivt som en punkt när det gäller ett litet paustecken, en andhämtning.
Jag har börjat gilla det där avigt placerade lilla kommat, det förefaller praktiskt ibland, använt med urskillning, man vill ju inte framstå som doktrinär.
Jan Norming
Who gives a fuck about an Oxford comma? med Vampire Weekend