Reichsparteitag 1935

Om anpasslighetens mekanismer
Der Faschismus und die Intellektuellen

John Swedenmark reflekterar över ett antinazistiskt häfte från 1934, skrämmande aktuellt för dess klarögda skildring av anpasslighetens mekanismer.
_________

Min vän H. är fena på att hitta broschyrer och annat småtryck som många i antikvariatsbranschen bara rynkar på näsan åt eller till och med slänger bort. Av honom fick jag köpa ett litet häfte från 1934, vars författare är anonym. Han kallas Landsgerichtsdirektor * * *. Titeln motsvarar ungefär hovrättsråd: en ganska hög juridisk befattning.

Klicka på omslaget för att läsa pamfletten

Skriften är ett rungande angrepp på den nazistiska regimen, som då alltså bara haft makten i ett år. Med stor retorisk kraft och skarp psykologisk inlevelse riktas en aldrig fullt ut formulerad maning till alla intellektuella att hoppa av innan det är försent, att inte spela med i ett spel där de bara kan förlora: först anden, därefter livet.

Anden, Geist: det är nog det viktigaste ordet i hela texten. Det dyker upp redan i undertiteln: Untergang des Deutschen Geistes: den tyska andens undergång. Geist då givetvis utgående från Hegels beskrivning av historien som andens successiva fullkomning genom människosläktet. Men rent konkret också som livsideal, en tradition som adlar den enskilda människan. Och som plötsligt har fått till uppgift att utmana nazismens förhärskande mytologier.

I kapitlet ”Fascism och humanitet” ställs det pågående förfallet i Tyskland mot den stolta tradition som har raserats. De ädla anlagen odlades förr för att den enskilde skulle kunna övervinna djuriskhet och barbari. ”Som mål för uppfostran och förebild för ungdomen räknades den andligt genombildade, invärtes vackra, ädla och goda människan, gudomens sanna avbild”, hävdas det. Därefter följer en apokalyptisk beskrivning av vad som nu pågår, där realistiska fakta blandas med romersk historia och referenser till Ragnarök:

”Istid, järntid har lagt sig över Tyskland. Bröder, vänner, förråder varandra, ingen människa litar mer på någon annan. Floderna skummar av blodet från dem som skjutits i hemlighet. Luften är full av de torterades skrik. För länge sedan har vårens glädjeeld brunnit ner, dystra likbål glöder överallt. Det har blivit natt över Tyskland, en natt av bävan har brutit in, över vilken febriga demoner sprider sitt kusliga ljus.”

Detta är finalen på en lång, initierad skildring av systematiken i det bombastiska skräckvälde som brakat lös efter maktövertagandet. Och poängen är att det är Anden som länge hållit allt i styr genom att disciplinera medborgarna i det godas riktning. Man anar här en pessimism om samhällets fortbestånd besläktad med Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” från 1930, bekräftad av vad * * * ser omkring sig, eller rättare sagt från sin plats i exil. Och, det måste erkännas, en ganska så kolonial världsbild, där primitiva folk förutsätts befinna sig på djurstadiet.

Vem var då * * *? Han hette Wilhelm Hoegner och föddes 1887 som ett av tretton barn till en järnvägsanställd. Studiebegåvning lät honom ta juristexamen och göra karriär. Efter andra världskriget var han två gånger regeringschef i delstaten Bayern, som representant för det socialdemokratiska partiet. Han låg också bakom huvuddelen av den bayerska delstatens författning, ett arbete som till stor utfördes sen han 1933 tvingats bort från sin tjänst som hovrättsråd och förflyttat sig till Tyrolen.

Wilhelm Hoegner 1930

Broschyren trycktes i Tjeckoslovakien: Karlsbad anges som förlagsort. Den ingår i en serie liknande skrifter från tyska socialdemokraterna, med rubriken ”Socialismens problem” – vilket då inte handlar om intern självkritik utan om hur de ska organisera sig i en ny politisk situation. De flesta av de åtta titlar som listas har som syfte att sprida kunskap om vad som verkligen pågår i Tyskland och tolka händelser som Riksdagsbranden. Att det finns en internationell målgrupp för den här kunskapen bevisas av att det på omslagets insida, i samma vackra röda nyans, tryckts en prislista för vad Der Faschismus und die Intellektuellen ska kosta i respektive lands valuta: i Sverige 1 krona och 45 öre. Broschyren har på okända vägar hamnat här och till sist kommit i min ägo – i en annan tid som är politiskt oroväckande, dock inte lika kaotisk.

Statsvetaren Sheri Berman gör i senaste numret av Foreign Affairs en pedagogisk jämförelse mellan trettitalet och vår tid. På ytan har hon ett betryggande budskap: våra samhällen fungerar trots allt, och de demokratiska systemen försäkrar oss mot maktövertaganden. Samtidigt utstrålar hennes essä en tydlig bakomliggande oro, särskilt när hon beskriver utvecklingen i många länder som går mot det totalitära.

Framför allt har Hoegners broschyr en riktad undertext, en argumentation riktad till de intellektuella – vari inbegrips alla med högre utbildning:

Vilka var ”Andens arbetare” som skriften riktar sig till? Här är hela listan, med den avslutande reflexionen: ”De trodde alla att fascismen inte bara hade något att säga dem, utan också att ge dem. Nu står de med tomma händer och har gott om tid att tänka igenom sin ovärdiga roll i det fascistiska statssystemet.”

Retoriken är högklassig, och * * * är mycket noga med att inte fördöma nån enskild för medlöperi. Tvärtom finns det en oändlig förståelse för dem som av brödskäl fortsatt verka innanför nazismen – men jämsides med det en bitande exposé över hur alla förväntningar kommit på skam, därför att de inte längre kan utöva sitt yrke utan är underordnade statens mål. ”Individen är i fascismen ingenting, staten är allt.” Därtill en klarsynt beskrivning av hur människor är utbytbara så fort de inte längre tjänar maktens intressen – ja att alla förr eller senare hamnar på sophögen.

Men själva uppmaningen att packa sina saker och flytta utomlands görs bara implicit, även om en av de allmänna konklusionerna är att tyranner måste störtas i frihetens namn. Förmodligen hade pamfletten blivit alltför giftig med ett sånt innehåll; men det är också konsekvent att de intellektuella tilltalas som människor kapabla att själv träffa etiska val. En annan varning som höjs är risken att själv bli korrumperad: ”Kapplöpningen om de mäktigas förtroende framkallar alla dåliga egenskaper och lidelser: intrigmakeri, smädelser, inställsamhet. Vanligtvis är det lismarna som kommer längst. Den rakryggade som vågat säga sin egen mening väcker anstöt.”

Som horisont, om än för tillfället inte som alternativ, uppställs socialismen och drömmen om en ny värld där alla kommer att få utveckla sina förmågor och njuta arbetets frukter: nazismen tolkas som kapitalismens dödsryckningar. Det genomgående namnet på den adresserade målgruppen är ”andliga arbetare”. Kapitlet om socialismen avslutas med orden: ”Kroppsarbetare och andliga arbetare kommer under socialismen att räcka varandra händerna i ett evigt förbund mellan vetenskapen och arbetet, mellan vetenskapen och folket.” Det låter ännu mer emblematiskt på tyska, där ordet är ”Handarbeiter”.

Som tidsdokument är Der Faschismus und die Intellektuellen ovärderlig, därför att den rymmer så många aspekter av samhället, och i synnerhet Anden, verkande på flera olika nivåer. Men det som gör den så skrämmande aktuell är dess klarögda skildring av anpasslighetens mekanismer. Den kan till exempel läsas bredvid Erik Tängerstads analys av samtidens pågående regression till ett klansamhälle i essäboken På flykt, från 2016. Eller som en beskrivning av skeendena i många länder runtomkring.

Men när jag säger anpasslighet tänker jag inte bara på totalitarismens framväxt, utan även på en svensk vardag där förvaltningar och myndigheter inte kan göra sitt jobb därför att allt har underordnats ett företagsekonomiskt effektivitetstänk, som gör att de anställda sannerligen skulle behöva Anden som bundsförvant. Inte nödvändigtvis tron på ett kommande socialistiskt samhälle, eller på en religiös dimension, utan mer en känsla av inre rakryggadhet som bärs upp av mänsklighetens självpåfunna strävan mot mer mänsklighet.

__________

  • Klicka här för att läsa Bo Stråth som söker sätta vår tids ekonomistiska och populistiska kris i ett historiskt sammanhang, men inte anser att vi kan lära av historien för olikheterna är för stora

  • Klicka här för att läsa Ervin Rosenberg om Discours de la Servitude, om hur människor frivilligt underkastar sig tyrraniet

  • Klicka här för att läsa Lars Lindvall om Yvette Pierpaoli, som bars av en strävan mot mer mänsklighet och med sitt handlande visade att det gör skillnad

  • John Swedenmark

    John Swedenmark

    Översättare, kritiker och författare. Medlem i redaktionen för tidskriften Divan

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: