Den produktiva romanförfattaren Annie Ernaux har äntligen gett sig i kast med det som frestat henne under hela hennes författarskap: att lyfta undan de slöjor som bromsat henne i ”en korridor utan slut”. Den nya boken är skriven som ett brev till hennes äldre syster, som hon aldrig fick träffa, eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.
Det har blivit en gripande berättelse om hur det var att växa upp som ”den andra dottern”, hon som inte var lika snäll som den första. Hon inser att om inte Ginette hade dött hade hon själv inte kommit till, eftersom föräldrarna inte ansåg sig ha råd med mer än ett barn.
Det är också en berättelse om det undangömda, det som inte fick sägas. Det är först när Annie är tio år som hon råkar höra modern berätta för en väninna om den förstfödda dottern, hon som dog som ett litet helgon.
I ”Den andra dottern” lyckas Ernaux med konststycket att på 70 sidor text inte bara lyfta undan barndomens slöjor utan också ge svar på existentiella frågor som Varför du, varför jag?
Hennes svar blir : Du dog för att jag skulle få leva, för att jag skulle få skriva. Men hon inser också att systern är ”en tom form, omöjlig att fylla med skrift”. Och hon sammanfattar: ”Jag levde inte i deras (föräldrarnas) smärta, jag levde i din frånvaro”.