Motströms apartheid 
Harald Pakendorfs Stroomop

I år är det 25 år sedan allmänna val första gången hölls i Sydafrika och apartheidpolitiken upphörde. Magnus Ängsal skriver här om den sydafrikanske journalisten och tidningsmannen Harald Pakendorfs memoarbok Stroomop (Motströms) som behandlar bland annat opinionsbildning och nyhetsrapportering under apartheiden 1948 – 1994, och journalisternas möjligheter att verka stroomop under de åren.

 

I en läsvärd artikel nyligen för Utrikesmagasinet om årets parlamentsval i Sydafrika beskrev journalisten Görrel Espelund apartheidpolitiken i landet som ”totalitär”. Totalitarism brukar förknippas med en diktatorisk regim präglande varje liten del av samhället. Inga avvikande röster är tillåtna, inga oppositionella inbrytningar. Makten är absolut. Var den sydafrikanska samhällsordningen totalitär fram till det vita minoritetsstyrets fall?

Det är sant att apartheid med sina brutala lagar om pass, mark och gruppområden, sin raskontroll och hudfärgspolitik reglerade livet i det sydafrikanska samhället minutiöst. Åtminstone var det så under den mest drakoniska perioden på 60- och 70-talen. Ett samhälle som förbjuder sexuella relationer mellan människor med olika etniska ursprung måste också i någon mening anses totalitärt.

Samtidigt kunde landets vita medborgare under hela perioden rösta fram sina företrädare i regelrätta val och bilda opinion. Även om kommunistpartiet och ANC var förbjudna stod Nationalistpartiet inte ensamt på scenen. Liberalerna i Progressive Party vann aldrig något större stöd i den vita valmanskåren men de visade genom sin blotta existens och verkan att det var möjligt att öppet ifrågasätta och motarbeta raspolitiken. Sydafrika under rasåtskillnadens dagar var ingen alltigenom åsiktskonform enpartistat.

Frågan om hur apartheid präglade samhället, grep in i människors liv och påverkade landet på sikt har gett upphov till en strid ström av biografier, romaner, memoarböcker och historiska skildringar. En intressant aspekt är hur opinionsbildning och nyhetsrapportering fungerade i landet, hur fritt man kunde verka. På det ämnet finns åtskilligt att inhämta i tidningsmannen Harald Pakendorfs memoarbok Stroomop. Titeln kan översättas som ’uppströms’, eller kanske ännu bättre ’motströms’. Den antyder att det åtminstone i någon utsträckning var möjligt att simma mot strömmen för en tidningsredaktör och journalist.

Pakendorf skildrar både privatliv och yrkesgärning i sin bok. Den är också ett spännande stycke historieskrivning över tiden fram till 1980-talets mitt, då Pakendorf tvingades lämna sin post som redaktör för den afrikaansspråkiga dagstidningen Die Vaderland. Jag återkommer till händelserna som utspann sig då, 1986.

Harald Pakendorf föddes i en missionärsfamilj. Han tillbringade barndomen först i Middelburg i Mmpumalanga, sedan i Johannesburg. Föräldrarna hade rötterna i Tyskland, hemma talades tyska. Med den bakgrunden föll det sig naturligt att orientera sig mot den afrikandiska delen av landets befolkning. Att kort efter andra världskriget skicka barnen till en engelskspråkig skola var uteslutet. Det talades aldrig partipolitik vid köksbordet, skriver Pakendorf, men man kunde vara säker på att föräldrarna stödde Nationalistpartiet och därmed apartheidpolitiken. När D.F. Malan tog nationalisterna till valseger 1948 var Harald en liten pojke.

En röd tråd i boken är hur Pakendorf som vuxen förhållit sig till apartheid som ideologi och system. Till en början tycks han inte helt ha avfärdat idén som sådan. Han ställde sig avvisande till inviter från säkerhetstjänsten om att spionera på studiekamrater. Han höll hårt på sin integritet som journalist och redaktör. Efter hand växte sig tvivlen allt starkare, så till den grad att han en bit in i 1980-talet öppet började förorda maktdelning mellan svarta och vita. Det sågs inte med blida ögon inom konservativa nationalistkretsar.

Skeendena kring Nelson Mandelas frigivning har i efterhand ofta framställts som en rad plötsliga händelser. Kontakter med ANC togs dock redan tidigare under 1980-talet. Det pågick livliga diskussioner inom regeringspartiet om vägen framåt. Att fortsatt rasåtskillnad varken var möjlig eller önskvärd stod klart för många. Frågan stöttes i den ofta omskrivna konflikten mellan verligtes (upplysta) och verkramptes (förstockade). De mest hårdföra strömhoppade till Andries Treurnichts nybildade Konservativa parti i 80-talets början som en reaktion på att P.W. Bothas regering lättade på eller avskaffade flera drakoniska lagar. Ett par år senare fick också landet ett trekammarsystem med parlamentarisk representation för asiater och färgade.

Frederik De Klerk och Nelson Mandela, 1992

Det är en viktig lärdom av den här boken, att 1980-talet trots polariseringen och de brutala scenerna i landets kåkstäder kanske snarast var en övergångsperiod.

Påfallande och intressant är också hur väl sammanhållna, närmast korporativistiska de afrikandiska maktsfärerna verkar ha varit. Kretsarna var små, många kände varandra. Pakendorf beskriver hur han efter någon regeringskritisk artikel helt sonika kunde bli kontaktad av en minister. Varpå han tog bilen till regeringens högkvarter, anmälde sig i luckan och spatserade in på ministerns kontor. Hos premiärminister John Vorster satt han flera gånger i samtal om saker han skrivit i tidningen. Det var en annan tid. För Nationalistpartiet, med sina kopplingar till flera stora mediebolag, var det särskilt viktigt att hålla ett öga på den afrikaansspråkiga pressen. De anglofona tidningarna kunde friare driva sak mot apartheid men om ”de egna” tidningarna gjorde detsamma uppfattades det som ett svek. Det rörde sig inte om ett totalitärt åsiktsförtryck, men om inskränkt pressfrihet och en stark appell till uppslutning bakom afrikandnationalisternas identitet och roll som landets härskare.

Därmed är vi framme vid händelserna 1986. Harald Pakendorf hade i Die Vaderland, där han var chefredaktör, låtit trycka en artikel där det då ännu förbjudna ANC:s ståndpunkter kom i dagen helt ocensurerat – för första gången på afrikaans. Där publicerades också en lång intervju med den sovjetiske ambassadören i Lesetho. Att trycka artiklarna uppfattades som att gå fiendens ärenden. Pakendorf kommenterade i tidningen: ”Att samtala med ANC är farligt. Att inte samtala med ANC kan visa sig ännu farligare.” Det dröjde inte länge förrän Pakendorf under tidningens nya direktion fick lämna sin post. Han hade gjort sig politiskt omöjlig.

Resten är historia: Mandelas frigivning, regnbågsnationens födelse, ANC-styrets utveckling till regelrätt kleptokrati. Mot slutet av boken reflekterar Pakendorf över afrikandernas roll i det nya Sydafrika. Han menar att de bör orientera sig i högre grad mot den vidare språkgemenskapen kring afrikaans som också inbegriper färgade och svarta, att exklusivitet och isolering inte fungerar. So van alleen staan, sal ons nog vergaan, rundar han av sin bok: står vi ensamma kommer vi att försvinna.

 

    • Pakendorf i ett samtal på engelska från 2013 om behovet av politiska ledare

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!