Andrew Jewell & Janis Stout – The Selected Letters of Willa Cather

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Av IVO HOLMQVIST

“Take this along on a summer vacation. You will be rewarded, line upon line.” Det påstår en kritiker i tidskriften Christian Century om Willa Cathers romaner och noveller nu när de kommit samlade i tre bastanta band hos Library of America. När Barack Obama nyss drog iväg till Hawaii på en säkert välbehövlig semester tänkte han koppla av med böcker av Carson McCullers, den gamle stridspiloten James Salter (vars senaste bok kom nyss, efter en paus på många år, och om vilken man kan läsa på Dixikon) och just Willa Cather – ingen dålig blandning.

Jag vet inte om Carson McCullers är dagsaktuell i USA för tillfället men det behövs ju inte heller, hon är höjd högt över de tillfälliga växlingarna mellan hausse och baisse på den litterära börsen. Nyligen kom ”The Heart is a Lonely Hunter” i en nyutgåva på svenska, ”Hjärtat jagar allena”. Den har mötts med många lovord från dagens kritiker, ofta så unga att de nu läser henne för första gången. Intresset för Willa Cather (1873-1947) väcktes till nytt liv genom Hermione Lees biografi för tjugofem år sedan, och artiklarna om henne har duggat tätt på senare år. I Sverige har hon lästs mycket och nästan alla hennes romaner har översatts, från ”O Pioneers!” 1913.

Erik Ingvar Thurin, en göteborgare som blev professor i Wisconsin, gav 1980 ut den omfångsrika ”The Humanization of Willa Cather”, men på svenska är inte mycket skrivet om henne. Åtta noteringar finns förtecknade på Artikelsök från 1981 och framåt, den senaste från 1999. Åtta år tidigare skrev den välorienterade Jöran Mjöberg en understreckare där han tyckte att hon snarare än Sinclair Lewis borde ha fått nobelpriset 1930. Medan hon ännu var i livet ägnade Artur Lundkvist henne några sidor i sin ”Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur” (1942). Han gillade mest hennes tidiga romaner om starka kvinnor på prärien i mellanvästern, en av dem just ”O Pioneers!” – titeln är ett lån från Walt Whitman – och han skrev om huvudpersonen i ”My Antonia” (1918) så här: ”Det står ett skimmer kring henne av naturens poesi, hon blir till en fruktbarhetens företräderska, en av släktets starka mödrar, en flödande källa till liv”. Det låter mest som en sammanfattning av Lundkvists egen exalterade trettiotalsprimitivism.

Dessa romaner handlar om skandinaviska och böhmiska invandrare som försöker överleva på prärien; ”Lärksången”, ”Professorns hem”, ”Skuggor över klippan” och ”Sapphira och slavinnan” hette likadant som originalen, medan ”Death Comes for the Archbishop” (1927) fick titeln ”Landet långt borta” – boken utspelar sig i New Mexico – och ”Lucy Gayheart” (1935) blev ”Av allt ditt hjärta”. 1922 fick Willa Cather ett Pulitzer-pris för ”One of Ours” som dock inte är hennes bästa bok. Kritikern Edmund Wilson var njugg i sin recension när den kom, men slösade beröm över ”A Lost Lady” ett år senare: ”There run through Miss Cather´s work two currents of profound feeling – one for the beauty of those lives lived out between the sky and the prairie; the other … for the pathos of the human spirit making the effort to send down its roots and to flower in that barren soil.

Jag har på nytt läst denna varsamma historia om en kvinna med äventyrligt förflutet som hamnar i en småstad i mellanvästern och där gifter sig med en äldre patriark, en av stadens fäder. När han dör får hon det en tid besvärligt, men hennes överlevnadsinstinkt är stark. Skeendet observeras av en av traktens pojkar som länge idealiserar henne men som mot slutet bättre förstår hennes egenart och inre styrka, i en bok fylld av hjärtats värme och klokhet.

Så är det också i de tre noveller som kom postumt året efter Willa Cathers död, ”The Old Beuty and other Stories” (på svenska som ”De bästa åren”, 1950). En av dem utspelar sig på Rivieran där en åldrad tillbakadragen societetsskönhet möter den som en gång räddade henne i en pinsam belägenhet, en historia full av nostalgi för en förlorad tid och värld. En annan novell handlar om en charmerande livlig och klipsk flicka på prärien som fast minderårig blir lärarinna, vad som händer henne i hennes korta liv, och hur hon ses i minnets skimrande ljus långt senare.

Willa Cather var född i Virginia men familjen flyttade till Nebraska när hon var nio, hon läste på universitet, blev journalist och redaktör i New York, och delade sitt liv mellan New England, Mellanvästern och New Mexico, miljöer som hon drog nytta av i sina böcker. Hon var nära vän med Sarah Orne Jewett vars berättelsesamling ”The Country of Pointed Firs”, förlagd till Maine, hör till det jag ofta läser om, alltid med samma beundran. Till andra bekanta som hon brevväxlade med hörde den lika kultiverade Thornton Wilder, och F. Scott Fitzgerald. Hon var obenägen att låta publicera något ur sin korrespondens, en återhållsamhet som man iakttog ända till för ett knappt år sedan när hennes sista nära släkting gått ur tiden. Då kom ”The Selected Letters of Willa Cather”, redigerade av Andrew Jewell och Janis Stout. Hermione Lee ägnade den en lång och mestadels uppskattande artikel i The New York Review of Book i somras. Intressantast i den är exemplen på hur besvärligt arbetet för litteraturforskare blir om det finns klausuler för en litterär kvarlåtenskap som förbjuder direkta citat av efterlämnade dokument och i bästa fall bara tillåter omskrivningar (så var det med J. D. Salinger redan i hans livstid, något som hans biograf Ian Hamilton bittert fick erfara, och så är det med Janet Frame).
 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!