Andrew Jewell & Janis Stout – The Selected Letters of Willa Cather

Prärien, Nebraska

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

“Take this along on a summer vacation. You will be rewarded, line upon line.” Det påstår en kritiker i tidskriften Christian Century om Willa Cathers romaner och noveller nu när de kommit samlade i tre bastanta band hos Library of America. När Barack Obama nyss drog iväg till Hawaii på en säkert välbehövlig semester tänkte han koppla av med böcker av Carson McCullers, den gamle stridspiloten James Salter (vars senaste bok kom nyss, efter en paus på många år, och om vilken man kan läsa på Dixikon) och just Willa Cather – ingen dålig blandning.

Jag vet inte om Carson McCullers är dagsaktuell i USA för tillfället men det behövs ju inte heller, hon är höjd högt över de tillfälliga växlingarna mellan hausse och baisse på den litterära börsen. Nyligen kom ”The Heart is a Lonely Hunter” i en nyutgåva på svenska, ”Hjärtat jagar allena”. Den har mötts med många lovord från dagens kritiker, ofta så unga att de nu läser henne för första gången. Intresset för Willa Cather (1873-1947) väcktes till nytt liv genom Hermione Lees biografi för tjugofem år sedan, och artiklarna om henne har duggat tätt på senare år. I Sverige har hon lästs mycket och nästan alla hennes romaner har översatts, från ”O Pioneers!” 1913.

Erik Ingvar Thurin, en göteborgare som blev professor i Wisconsin, gav 1980 ut den omfångsrika ”The Humanization of Willa Cather”, men på svenska är inte mycket skrivet om henne. Åtta noteringar finns förtecknade på Artikelsök från 1981 och framåt, den senaste från 1999. Åtta år tidigare skrev den välorienterade Jöran Mjöberg en understreckare där han tyckte att hon snarare än Sinclair Lewis borde ha fått nobelpriset 1930. Medan hon ännu var i livet ägnade Artur Lundkvist henne några sidor i sin ”Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur” (1942). Han gillade mest hennes tidiga romaner om starka kvinnor på prärien i mellanvästern, en av dem just ”O Pioneers!” – titeln är ett lån från Walt Whitman – och han skrev om huvudpersonen i ”My Antonia” (1918) så här: ”Det står ett skimmer kring henne av naturens poesi, hon blir till en fruktbarhetens företräderska, en av släktets starka mödrar, en flödande källa till liv”. Det låter mest som en sammanfattning av Lundkvists egen exalterade trettiotalsprimitivism.

Dessa romaner handlar om skandinaviska och böhmiska invandrare som försöker överleva på prärien; ”Lärksången”, ”Professorns hem”, ”Skuggor över klippan” och ”Sapphira och slavinnan” hette likadant som originalen, medan ”Death Comes for the Archbishop” (1927) fick titeln ”Landet långt borta” – boken utspelar sig i New Mexico – och ”Lucy Gayheart” (1935) blev ”Av allt ditt hjärta”. 1922 fick Willa Cather ett Pulitzer-pris för ”One of Ours” som dock inte är hennes bästa bok. Kritikern Edmund Wilson var njugg i sin recension när den kom, men slösade beröm över ”A Lost Lady” ett år senare: ”There run through Miss Cather´s work two currents of profound feeling – one for the beauty of those lives lived out between the sky and the prairie; the other … for the pathos of the human spirit making the effort to send down its roots and to flower in that barren soil.

Jag har på nytt läst denna varsamma historia om en kvinna med äventyrligt förflutet som hamnar i en småstad i mellanvästern och där gifter sig med en äldre patriark, en av stadens fäder. När han dör får hon det en tid besvärligt, men hennes överlevnadsinstinkt är stark. Skeendet observeras av en av traktens pojkar som länge idealiserar henne men som mot slutet bättre förstår hennes egenart och inre styrka, i en bok fylld av hjärtats värme och klokhet.

Så är det också i de tre noveller som kom postumt året efter Willa Cathers död, ”The Old Beuty and other Stories” (på svenska som ”De bästa åren”, 1950). En av dem utspelar sig på Rivieran där en åldrad tillbakadragen societetsskönhet möter den som en gång räddade henne i en pinsam belägenhet, en historia full av nostalgi för en förlorad tid och värld. En annan novell handlar om en charmerande livlig och klipsk flicka på prärien som fast minderårig blir lärarinna, vad som händer henne i hennes korta liv, och hur hon ses i minnets skimrande ljus långt senare.

Willa Cather var född i Virginia men familjen flyttade till Nebraska när hon var nio, hon läste på universitet, blev journalist och redaktör i New York, och delade sitt liv mellan New England, Mellanvästern och New Mexico, miljöer som hon drog nytta av i sina böcker. Hon var nära vän med Sarah Orne Jewett vars berättelsesamling ”The Country of Pointed Firs”, förlagd till Maine, hör till det jag ofta läser om, alltid med samma beundran. Till andra bekanta som hon brevväxlade med hörde den lika kultiverade Thornton Wilder, och F. Scott Fitzgerald. Hon var obenägen att låta publicera något ur sin korrespondens, en återhållsamhet som man iakttog ända till för ett knappt år sedan när hennes sista nära släkting gått ur tiden. Då kom ”The Selected Letters of Willa Cather”, redigerade av Andrew Jewell och Janis Stout. Hermione Lee ägnade den en lång och mestadels uppskattande artikel i The New York Review of Book i somras. Intressantast i den är exemplen på hur besvärligt arbetet för litteraturforskare blir om det finns klausuler för en litterär kvarlåtenskap som förbjuder direkta citat av efterlämnade dokument och i bästa fall bara tillåter omskrivningar (så var det med J. D. Salinger redan i hans livstid, något som hans biograf Ian Hamilton bittert fick erfara, och så är det med Janet Frame).
____________

2 kommentarer

  1. Det enda jag läst av Willa Cather är en novell ”Paul’s Case” och detta som läsövning i avancerad engelska på gymnasiet. Trots alla yttre och inre olikheter identifierade jag mig på något sätt med Paul och den känslan finns i viss mån kvar än idag, ehuru med en viss distans. Novellen associerar f.ö. ofrånkomligen till ”Catcher in the Rye” och omöjligt är det väl inte att Salinger delvis inspirerats av Cather.

    När jag skrev om detta för ett par år sedan hittade jag en källa som citerade en kritiker från 30-talet som menade att Cather var ”failing to confront contemporary life as it is and instead escaping into an idealized past. Her work was seen to lack social relevance.” Enligt min nu oåtkomliga källa fick detta henne att sluta skriva, förbjuda publicering och att bränna sina papper. Men hur nutida känns inte just den kritiken från 30-talet? Även i dag gäller det att skriva om sådant som har ”social relevance” och inte nog med det, man måste ansluta sig till den allmänna meningen också…

  2. Ivo Holmqvist says:

    På Wikipedias artikel om Willa Cather hittar man det du citerar och får veta att det åtminstone delvis stammar från kritikern Granville Hicks. Att Edmund Wilson var negativ som påstås där är en sanning med stor modifikation, som jag visar ovan: One of Ours avfärdade han, men inte A Lost Lady.

    Men det är klart, om man anser att författare borde skriva som Steinbecks i Vredens druvor, Henry Roth i Kalla det sömn eller James T. Farrell i trilogin om Studs Lonigan så ligger den mindre propagandistiska och mera eftertänksamt reflekterande Willa Cather illa till…

    ”Through the 1910s and 1920s, Cather was firmly established as a major American writer, receiving the Pulitzer Prize in 1922 for her novel One of Ours. By the 1930s, however, critics began to dismiss her as a ”romantic, nostalgic writer who could not cope with the present.” Critics such as Granville Hicks charged Cather with failing to confront ”contemporary life as it is” and escaping into an idealized past. During the hardships of the Dust Bowl and the Great Depression, her work was seen as lacking social relevance.

    Cather’s conservative politics and the same subject matter that appealed to Mencken, Randolph Bourne, and Carl Van Doren soured her reputation with younger, often left-leaning critics such as Hicks and Edmund Wilson. Discouraged by the negative criticism of her work, Cather became reclusive. She burned letters and forbade anyone to publish her letters.”

Kommentera: