Av BARBARA CZARNIAWSKA
Är den senaste Montalbanoboken nyskapande på något sätt? Nej. Är det ett problem? Också nej. Umberto Eco har förklarat för oss deckarfantaster att vi läser deckare just för att de är förutsägbara och för att de ger oss en trösterik illusion om att förstå världen och livet.
Montalbano fortsätter att åldras – han har nått tveksamhetens ålder – och förstår allt mindre och mindre av världen, och särskilt lite förstår han sig själv. Ett av hans ålderstecken som vi trogna läsare har blivit bekanta med i de senaste böckerna är att alla unga kvinnor äger en overklig skönhet i kommissariens ögon. Detta gör honom bara än mer sårbar.
Men det hindrar honom inte från att på briljant vis lösa mordgåtor och att dupera sina chefer – mindre briljant det senare kanske, men mycket underhållande. Och världen förbättras inte heller. Flyktingar drunknar utanför de italienska stränderna och skurkar smugglar diamanter och knark.
Det som ändå återstår av dagen är den sicilianska solen, den fantastiska maten och vänskapen mellan kollegorna. Och som vanligt, många underhållande samtal med Catarella, orddueller med patologen Lattes och osannolika polismetoder, vilket Mimì Augello får erfara.