André P. Brink
Die rooikop en die redakteur en ander stories 1955-1959

Magnus P. Ängsal om en i Sydafrika viktig litterär händelse, den nyutkomna samlingen tidiga noveller av den välkända sydafrikanske författaren André P. Brink (”En torr vit årstid”), som avled 2015

 

När tidskriftsredaktören Jan Wentzel tvingas läsa den femte usla kärleksnovellen i rad som sänts in av en ung kvinna med författarambitioner surnar han till ordentligt: ”Ni menade säkert väl, men ni kan lugnt överväga ett annat sätt att förverkliga era goda målsättningar på än att ta strypgrepp på skrivkonsten” skriver han i refuseringsbrevet.

Kvinnan ger sig inte, hon skriver fler noveller. Så börjar hon följa efter redaktören, flirta, och tycke uppstår. Efter att ha skickat in ytterligare en kärlekshistoria som refuseras blir hon lättad: hon ville ju vara säker på att mannen hon förälskat sig i har gott litterärt omdöme.

brink omslag rooikop dixikon.seSådan är i all korthet handlingen i novellen som fått låna titel till urvalsvolymen Die rooikop en die redakteur en ander stories (’Den rödhåriga kvinnan och redaktören och andra berättelser’). Den innehåller tolv noveller som André Brink publicerade under andra hälften av 1950-talet. Utgivna i bokform för allra första gången har novellerna varit en viktig litterär händelse i Sydafrika, i likhet med de nyligen publicerade kärleksbreven mellan Brink och hans sista fru Karina Szczurek i volymen You make me possible. Författaren avled våren 2015 i en hjärtattack på ett flygplan från Amsterdam till Kapstaden, där han var bosatt och länge också verkade som professor i litteratur.

Novellen om redaktören är inte den enda i boken där författare och tidskrifter figurerar. Det förvånar kanske inte. Samtliga berättelser trycktes ursprungligen i sydafrikanska veckojournaler. Detta var några år innan den unge André Brink romandebuterade och han hade säkert gott om erfarenheter av att se sina alster nagelfaras och refuseras av självsäkra redaktörer.

Den ena av de båda tidskrifterna som novellerna hämtats från är Die Huisgenoot. Den startade som veckotidning på afrikaans med seriösa anspråk. Här debatterades tidens politiska ödesfrågor och man axlade också ett visst vittert ansvar. Idag lever den kvar som kulört skvallermagasin. Den andra tidskriften, Die Brandwag, finns inte kvar i våra dagar, men var när Brink publicerade sig i den en seriös avläggare till Sydafrikas allra första afrikaansspråkiga illustrerade familjemagasin, grundat redan 1910.

Novellerna tar också främst avstamp i det vita Sydafrika, med undantag för det uppskakande triangeldramat ”Stryd in die storm” (’Strid i stormen’) som utspelar sig under ett svårt regnoväder på en ö i Frankrike. Här finns inget av den politiska tendens som senare skulle fira triumfer i apartheidkritiska romaner som En torr vit årstid (på svenska 1980) och göra att författaren kom rejält på kant med den sydafrikanska regeringen. På sätt och vis var det en annan André Brink som skrev de här novellerna, en oskuldsfull och opolitisk författare, innan han lierade sig med poeten Ingrid Jonker och blev frontfigur för den samhällskritiska författarrörelsen ”Die Sestigers” (’60-talisterna’).

Men ändå inte, för mycket känns igen från Brinks senare verk, hantverksskickligheten inte minst. Den flyhänta stilen, det dråpliga anslaget. Novellen om tidskriftsredaktören är något av ett litet mönsterprov och det finns fler höjdpunkter i volymen, till exempel ”Willem kry kritiek” (’Willem får kritik’). Också denna novell kretsar kring skrivandet. En ung författare står i förgrunden. Han publicerar sig (liksom också Brink gjorde) under pseudonym, och låter flickvännen läsa novellerna i tryck för att utröna vad hon egentligen tycker om dem. Halvkvädna ord kommer till svar. När tidskriften sedan börjar publicera anonyma läsarbrev med förkastelsedomar över Willems noveller tar en katt- och råttalek vid som slutar med att författaren och den anonyma insändarskribenten stämmer träff vid Kruger-statyn på Church Square i Pretoria. Det visar sig vara flickvännen. Här och i flera andra av berättelserna är det intressant nog kvinnan som sitter med trumf på hand i slutscenen.

Alla noveller i boken kretsar kring man och kvinna, svek, längtan och parbildning. Den som är bekant med författarens senare verk känner igen dessa teman. André Brink var ju förutom en kritisk röst och historiekrönikör också en romantiskt lagd författare. Men om flera av de stora romanernas grundackord var ganska dovt så är 50-talsnovellerna betydligt glättigare i anslaget. I slutändan segrar ofta kärleken på mer eller mindre orimliga vis.

Så nej, man kan inte riktigt säga att dessa återutgivna berättelser restlöst är stor litteratur. Men de är likafullt givande och värdefull läsning som en inblick i vad som skulle utvecklas till ett rikt och betydelsefullt författarskap. Och kanske också som en fingervisning om vilken sorts ämnen, miljöer och intriger som underhöll sydafrikanska veckotidningsläsare på 50-talet.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!