Lång väg till ett långt farväl 
Om Raymond Chandler

Raymond Chandler – en av grundarna av den hårdkokta skolan inom deckargenren – hade lång väg till sina välkända romaner som The Big Sleep och The Long Goodbye, men till sist blev det ändå nio romaner, alla av hög klass och bestående värde, de flesta filmatiserade, med privatdeckaren Philip Marlowe som huvudperson.

 

Enligt kritikern och essäisten Kristoffer Leandoer hör Raymond Chandler (1888–1959) till de författare som har lämnat flera oskrivna böcker efter sig. Han fick romanuppslag som han snabbt tröttnade på. Leandoer anser sig i sin bok Den oavslutade litteraturen. En essä om allt som inte blev klart kunna ge titeln till några av dessa: The Corpse Came in Person, Law is where you buy it, The Is to Was Man. Han tråkade med åren ut sig själv och ville inte tråka ut andra. Istället drack han en förfärlig massa whiskey.

Samtidigt hade han ett ganska avspänt förhållande till sitt verk och sin roll som yrkesförfattare i deckargenren, en roll som han iklädde sig först sedan han supit bort en ledande ställning inom amerikansk oljeindustri. 1949 skriver han i ett brev till sin förläggare Hamish Hamilton att han inte längre har några idéer. Chandler hade då ännu inte publicerat sin största, näst sista roman Ett långt farväl, enligt Leandoer också hans bästa. ”Vill jag bli en stor författare?” frågar han retoriskt i det där brevet. ”Vill jag få nobelpriset? Nej det vill jag inte, inte om det kräver för mycket hårt arbete. Va fan, de ger nobelpriset till alldeles för många andra klassens författare för att jag ska kunna hetsa upp mig över det.” (Just det året gick det till landsmannen William Faulkner.)

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Lat kanske, men inte utan självmedvetenhet. Till en kanadensisk journalist skrev han samma år:

”Jag stöter alltid på små stycken av författare där de talar om hur de aldrig väntar på inspiration; de sätter sig bara ned vid sina små skrivbord klockan åtta varje morgon, vare sig solen skiner eller det regnar, med baksmälla, bruten arm och allt, och knattrar ned sitt lilla pensum. Hur tom deras hjärna är, hur tråkiga än deras tankar, inget sådant nonsens som prat om inspiration från dem. Jag bjuder dem min beundran och undviker deras böcker.”

Klicka på omslaget för att komma till Bokbörsen

Som man märker av dessa bägge exempel, tagna från ett vackert urval i en svensk volym från 1984, Marlowes tema (Janus i samarbete med Jury, med Eric Fylkeson som redaktör och i Peter Lindforss vidunderliga tolkningar), var han också en hejare som brevskrivare. Han dikterade gärna sin korrespondens, ofta nattetid, och var kanske därför inte vaken klockan åtta på morgonen.

Ändå blev det totalt nio romaner, alla av hög klass och bestående värde, de flesta filmatiserade, med privatdeckaren Philip Marlowe på amerikanska västkusten som huvudperson. Hans tidiga långnoveller, med ibland överlappande innehåll, har andra hjältar, och samlingsutgåvorna bär suggestiva titlar som Red Wind, Smart-Aleck Kill (på Bonniers, som Bittra mandlar, i Mårten Edlunds inte helt pålitliga översättning), The Simple Art of Murder, Trouble is my Business, The Smell of Fear, flera utgivna i bokform först efter hans död. Dem räknar jag till min absoluta favoritlektyr.

Lägg till detta att han åstadkom ett par filmmanus och publicerade sig i The Atlantic Monthly, ett av USA:s äldsta, ännu existerande magasin. Inget dåligt facit för en som inledde sin egentliga litterära karriär först vid fyrtiofem års ålder.

Hur ska man placera Chandler i den amerikanska privatdeckartraditionen? Han inledde sin karriär, när hans närmaste föregångare Dashiell Hammett just hade avslutat sin, och han fick en värdig efterföljare i Ross Macdonald, alla av någon anledning rotade i och kring kalifornisk kustmiljö, den sista civiliserade delstaten, som gjord för brott i större skala.

Här var inte läge för pussel att lösa på kammaren; deras ”private eyes”, Hammetts oftast opererande i San Francisco, är starkt handlingsinriktade och råkar ofta själva illa ut. De funderar inte så mycket, de låter den laddade repliken tala – vilket är mycket roande men kan också vara riskfyllt. Mord följer inte sällan på mord; ett kan vara lösningen på ett annat eller flera andra. Vi har att göra med ett melodrama, framhåller Anthony Fowles i sin behändiga verkstudie, Raymond Chandler (London: Greenwich Exchange 2014). Det ger thrillern många fördelar, säger han: uppdrivet tempo, permanent osäkerhet, inslag av överraskning och chock, tur som förbyts i otur. Subtil är den ej.

De tre stora amerikanerna hade alla sina särdrag, och det går knappast att säga att någon av dem bildade skola.

Hammetts prosa är spartansk och oflexibel, menar Fowles, rensad från adverb: ”Hans meningar breder ut sig på sidorna med samma regelbundenhet som ett tågsätt dunkar fram med sin last på järnvägsrälsen från kust till kust.” Chandler är i jämförelse poeten, varierad och påhittig – Fowles talar om en ”rytmisk elegans” hos denne och menar att man kan höra blankvers i hans stil. I ungdomen hade han närt en dröm om att bli diktare.

Chandler låter sina personer framträda i full kostymering; i sina Philip Marlow-romaner använder han en jag-berättare, han njuter av slang. Hammett däremot ”depersonaliserar”, han vill åt systemet av korruption och falskspel, snarare än individernas sjaskigheter och skröpligheter. Dessa olikheter till trots finner man i Chandlers ganska beska kommentarer om sin litterära omvärld inte ett hårt ord om Hammett. ”He wrote scenes that seemed never to have been written before”, sade han om Hammett i The Simple Art of Murder. Denne var kommunist, det var inte Chandler. Och Hammett om Chandler: ”he does a pretty good job.” (Selected Letters of Dashiell Hammett, 1921–1960. Eds. Richard Layman & Julie M. Rivett. Washington D.C.: Counterpoint 2002, s. 396.)

När sedan Ross Macdonald låter sin hjälte Lew Archer säga ”I am a succer of the underdog”, skulle nog Philip Marlowe ha protesterat. Den typen av melankoli var inte hans melodi. För det oglamorösa sydkaliforniska familjelivets tragedier, som Macdonald byggde sitt litterära mikrokosmos kring, stod storstadsbon Marlowe säkert främmande.

Båda dessa hade också sin alldeles egen ton; hos Ross Macdonald kan den kännas lånad, rentav Ibsensk. Och alltid lyckas väl inte Chandler i sin ibland överrika metaforik. I debutromanen Den stora sömnen (1939) heter det på ett ställe: ”The sunshine was empty as a head waiter’s smile.” Fowles invänder att författaren här blandar samman två världar som inte hänger ihop. Solens strålar är universella, de finns i ett yttre, är pastorala, opersonliga. Hovmästaren är en individ, en stadsbo, en närstående, en mänsklig varelse. Det skär sig. Det är, skriver Fowles fyndigt, ”som om Chandler sökte upprättelse för en behandling han tagit anstöt av på en krog i Los Angeles kvällen före”. Det fungerar bara inte.

Men för det mesta fungerar det. Chandlers bildspråk har många anspelningar på klassiska och rentav antika textställen. Det är man inte bortskämd med i vår egen tids kriminallitteratur. Genom Fowles bok får vi upp ögonen för detta metalitterära arv.

Född amerikan från Chicago kom Raymond Chandler att tillbringa många formativa ungdomsår i Storbritannien. Han skrevs in som dagelev i internatskolan Dulwich College tolv år gammal, 1900, samma år som P. G. Wodhouse utexaminerades därifrån. Sammanlagt tillbringade han ett decennium i England. Han blev perfekt i både latin och grekiska; lärde sig tala flytande tyska och franska genom vistelser på kontinenten. Vid inträdesproven till de brittiska ämbetsverken kom han trea av 600 sökande; i det klassiska provet etta.

Denna bildning präglade honom till den grad att han tvingade sig att lära ”American English” som ett främmande språk, sedan han rest tillbaka över Atlanten. Men hans kunskaper i Shakespeare och grekiskt drama – de ränderna gick aldrig ur honom. Han var en lärd man utan att behöva skryta med sin lärdom. Han tog del i första världskriget som frivillig i den kanadensiska armén, lärde känna skyttegravarna i Europa. Och därefter gick han in i affärslivet, ett relativt långt stickspår.

Finns det någon moral i Chandlers verk? Kanske, kanske inte. År 1949 skrev han (Dorothy Gardiner & Kathrine Sorley Walker, eds., Raymond Chandler Speaking. Boston: Houghton Mifflin Company 1977, s. 66):

”The mystery novel must punish the criminal in one way or another, not necessarily by operation of the law courts. Contrary to popular belief, this has nothing to do with morality. It is part of the logic of the form. Without this the story is like an unresolved chord in music. It leaves a sense of irritation.”

 

  • Det klassiska paret Humphrey Bogart och Laureen Bacall i en scen ur The Big Sleep

  • Här Elliot Gould som Marlowe i The Long Goodbye

  • Och i en ny amerikansk film – ”baserad på Raymond Chandlers klassiske romangestalt” –  är det Liam Neeson som spelar Marlow

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).