Anders Björnsson om dofter i historien, om rök och eld i London, om rökmoln från fabriker, om doften från imperier, om färger och grafiska tecken och om de mörka molnen över flera av Europas städer i Ukraina idag.
En gång i mitten av nittiotalet deltog jag i ett forskarseminarium på Trinity Hall i Cambridge där ämnet var dofter i historien. Hur luktade 1600-talets London? Den som ledde seansen föreslog: rök. Staden vid Themsen brann hela tiden. Eldsvådor som förstörde hela kvarter gjorde att de röda flammorna blev en symbol för staden, noterar författaren Peter Ackroyd i sin bok London. The Biography – ja, till och med brandsoldaternas uniformer var röda. Längre fram i tiden skulle även bussar och brevlådor anta den ikoniska röda färgen.
Man får tänka sig att det stank förfärligt av både det ena och det andra i stora städer som London (och även i mindre stora som Stockholm). I London föregicks den förödande branden 1666 med något år av den stora pesten som i sin tur gynnades av usla sanitära förhållanden. Industrialismens städer tar färg av den mörka skorstensröken, liksom av bostädernas uppvärmning med koks. In på 1960-talet var London i allt väsentligt en svart stad – en gång kanske ett tecken på framsteg (var inte gruvarbetet på sin tid ett verkligt spjutspetsyrke?), sedermera tecken på icke-modernitet och miljöobalans. Och med det svarta följde bestämda luktförnimmelser, möjligen rena hallucinationer.
Så har förmodligen varje plats och varje epok sin doft. Jag minns barndomens somrar när vi sprang omkring på den långa vita sandstranden i Åhus. Där luktade skarpt av tång, men den lukten blandades av en tung odör som kom från spannmålsmagasinen i det närbelägna hamn- och industrilandskapet (eller var det rentav rester av från fiskmjöl vi inandades?). Många stadsbor – för Åhus hade ju haft stadsprivilegier! – odlade ännu tobak i sina täppor. Det gick att fantisera om hur det luktade när den sedan skördades och bereddes till tuggtobak.
Från litteraturen vet man att det luktade kokt vitkål i trappuppgångar där fattigfolk bodde för hundratalet år sedan och mera. När jag var ung sades det att en person som luktade vitlök måste komma från Östeuropa. Här fanns något – också fördomar – att vädra ut! I det bolsjevikiska Sovjetunionen var man inte rädd för rökmoln från fabriker, men en medborgare skulle vara snyggt klädd och dofta rent. Historikern Karl Schlögel skildrar i sitt senaste verk, Der Duft der Imperien. ”Chanel No 5” und ”Rotes Moskau” (2020), hur en parfym, som ursprungligen framtogs för den ryska tsardynastins 300-årsjubileum och producerades i Frankrike, på 1920-talet övertogs av den sovjetiska modeindustrin för masspridning. I spetsen för företaget stod ingen mindre än Polina Zjemtjuzjina, hustru – inte alltid trogen – till landets utrikesminister Vjateslav Molotov (född Skrjabin) och en driftig företagsledare. Det sägs att Röda Moskva har en doft av röd nejlika.
Annars präglades sovjetsamhället inte precis av färgrikedom. Det kan möjligen ses som en protest mot en gången tids förtjusning i kulörta byggnader och dekorer. Är inte Vinterpalatset i Petersburg klargrönt? Och hur färgsprakande är inte mosaikerna i Isakkatedralen! Också i den finska kejsarstaden Helsingfors’ officiella centrum, tillkommet under 1800-talets första hälft, framträder empirens svalt gula; nuvarande presidentpalatset är blått, ”kejsarblått”.
Det nya samhället däremot skulle vara enkelt och entydigt, samtidigt vetenskapligt och närmast geometriskt. Den dominerande grafiska designen gjordes i svart-vitt: emblem, varumärken, logotyper. I Sovjet logo. Utopins förlorade märken (2020), en bildkatalog närmast, försedd med en initierad kommentar av Rokas Sutkaitis, får man syn på en stil, rätt stram, men också en variation inom ramen för en förelagd modellkanon. Här handlar det inte väsentligen om färg och inte heller om doft (även om man kan tänka sig hur papper av olika kvalitet och andra material ger lukter ifrån sig) utan om form och – faktiskt – om lekfullhet.
”För att konstruera märken använde skaparna vanligtvis abstrakta ornament och former, som påminner om folkkonst”, skriver Sutkaitis. De främsta artisterna drogs inte till denna verksamhet; den bedrevs på marginalen, litet grand som en rutinsyssla. Det är på samma gång tydligt att det alfabetiska – bokstäver och ord – mycket sällan förekommer i dessa skapelser. Troligtvis fanns det en baktanke om att det som tillverkades skulle kunna locka en internationell publik, och då var bildspråket ett givet val. Tanken materialiserades ej.
Visst händer det att jag går omkring i mitt eget bibliotek och känner på banden med händerna, lägger dem mot kinden för att suga in deras speciella arom, ungefär som när man sniffar på ett vin. De bär ofta med sig en air av sin tillverkare eller av sin tidigare ägare: limmet, trycksvärtan, skinnet, pappen. Kanske också tobak som har rökts i samband med läsningen. Kanske någon darrade på handen och spillde och gav några sidor en rödvinsfläck.
Nu är en vanlig vårdag, klarblå himmel. Vintergäck och snödropp solar sig i morgonväkten. Men nu – just nu – ligger mörka moln över flera europeiska städer. På marken eldsprakande granater, i luften stank av svavel, av lik och förruttnelse. Delar av det gamla ryska riket med sin förnämliga kultur – en Isaak Babel, född i Odessa, en Nikolaj Gogol, från Poltavaguvernementet – läggs i ruiner av den ryska krigsmaskinen. Vapnen är gråa, krigarna klär sig i grönt. Hur många bibliotek och konstverk i Ukraina blir härigenom lågornas rov, blir till aska, svärtade vindpustar? Och hur mycket av kulturarvet kommer att försvinna i bruna lervällingar?
- Klicka här för att läsa Salomon Schulman om flydda tiders cafékultur och författarna i Odessa
- Se och hör musiker och korister i ”Va’, pensiero, sull’ali dorate” (ung. ”Flyg tanke på gyllene vingar”) eller ”Fångarnas kör” ur Verdis Nabucco utanför Operan i Odessa i mars 2022