Gravar diskuterade vi i går kväll här i Ekenäs, närmare bestämt var vi ville begravas och hur.
Vi som diskuterade var min ex-man Silvester som kommit hit på besök från England, min son Ville, hans fru Dianna och min elvaåriga sonson Jacob som alla kommit hit från Chicago.
Det började med att Silvester sa att han för sin del egentligen inte alls ville ha nån grav och under alla omständigheter inte sitt namn på nån sten. Jag insåg att just Silvesters gravläggning kanske inte angick just mig men både Ville och Jacob såg chockerade ut – i synnerhet Jacob som inte alls kunde hålla sig utan sa: ”Vi måste ju kunna hälsa på dig också när du är död!”
Också Ville sa lite försiktigt att gravar väl inte bara handlar om hur den döda själv vill ha det utan också om de efterlevandes önskningar och behov. Själv tänker jag att det väl finns två principiellt olika sätt att ta hänsyn till de efterlevande: antingen kan man låta sig begravas så att de ska ha lätt att besöka en eller också så oåtkomligt att de inte behöver ha dåligt samvete över att de låter bli.
Sen kastade jag mig resolut in i diskussionen: ”Jag tror inte att jag vill begravas i familjegraven,” sa jag.
”Varför?” undrade både Jacob och Ville som är vana att besöka just den graven en gång om året.
”Där ligger för många mig ovidkommande människor nuförtiden,” sa jag. ”Det är ju inte bara min farmor och mina föräldrar – dem håller jag gärna sällskap – utan också min farmors bror och alla hans efterkommande: fars kusiner, mina sysslingar. Jag har träffat dem på tråkiga kafferep när jag var barn men inte sen dess och jag vill inte tillbringa evigheten tillsammans med dem.”
Än en gång såg både Ville och Jacob bekymrade ut, men jag tänkte på att jag alldeles säkert inte är ensam: min reaktion är bara ett av många exempel på att släktsammanhållning inte längre är vad den varit.
”Var vill du då begravas?” undrade Ville och se det var jag ingalunda säker på. Och se hastigt och lustigt visade det sig att också Ville och Dianna – som är uppvuxen i Mexico City och Vancouver – snarast visste vad de inte vill: de vill inte begravas i USA. Dianna vill begravas tillsammans med Ville, sa hon genast, men hon vet inte vad hon skulle ha i en finländsk grav att göra, lika litet som Ville skulle känna sig hemma i Mexico City. Till skillnad från Ville vill Dianna inte kremeras och hon förklarade också att hon varken vill begravas på en judisk begravningspats eller på en begravningsplats som är helt utan judar.
Detalj från Skogskapellet, Skogskyrkogården (Foto: Susanne Hallmann ©)
Våra önskemål när det gäller begravning har blivit mer komplicerade i och med att våra identiteter har blivit mer komplicerade. Jag berättade historien om min mors goda vän i New Delhi, svenska Anna-Greta som var gift med Indira Gandhis justitieminister Niren De. Liksom så många andra bildade indier hade han studerat i England och kände sig på en gång indisk som europeisk. När han var döende förklarade han att han ville kremeras och få askan strödd ”mellan öst och väst”.
Anna Greta var osäker på vad han kunde tänkas mena men min mor föreslog att askan borde strös i Bosporen, mellan Europa och Asien och handlingskraftig som hon var erbjöd hon sig att själv sätta sig på ett flyg med urnan och resa till Istanbul för att strö. Jag tror mor blev riktigt besviken när det visade sig att Niren Des barn från ett tidigare äktenskap hade andra planer: de ville att deras fars urna skulle förvaras i kapellet på hans gamla engelska college.
Kvällen slutade med att det visade sig att Jacob var den enda av oss som hade mer definitiva planer: Han sa: ”Jag vill kremeras och så vill jag att askan ska strös på många olika ställen: i England, i USA och i Finland.”