Ulf Eriksson skriver om den tyska sociologen och filosofen Rahel Jaeggi som med stöd i kritisk teori sökt uppdatera begreppet alienation – upplevelsen av att inte känna igen sig i sina önskningar och att allmänt lida av att i sitt handlande och i sin relation till sig själv och världen i stort uppleva sig främmande, kluven, känslolös, förkonstlad, osann eller förstelnad – och som ser alienationen som ett begreppsområde eller tolkningsmönster som kan vägleda oss i våra försök att utöva socialkritik, det vill säga kritik av både levnadssätt och institutionella förhållanden.
”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.”
Dessa berömda rader i Romarbrevet har fängslat människor i alla tider. Ganska ofta dyker de upp i samtida kulturskapelser. Den amerikanska författaren Lydia Davis novell Pastor Elaine’s Newsletter är en monolog om relationen mellan invånarna i en liten stad och deras präst, Elaine, som sänder ut nyhetsbrev med bibelord, bland annat just Paulus självrannsakande rader. ”We often do what we hate”, konstaterar berättarrösten apropå den egna oförmågan att visa sina barn tillräcklig mildhet och tålamod.
Att inte räcka till inför sig själv, att inte begripa sitt eget handlande i stort (livsval) och smått (vardagsbeteenden), att inte känna igen sig i sig själv, eller ens i världen – det behöver förstås inte definieras som en synd. Men belägenheten medför lidande och kan också vålla andra lidande.
En samtida tänkare som har reflekterat över upplevelsen av att inte känna igen sig i sina önskningar och generellt lida av att i sitt handlande och i sin relation till sig själv och världen i stort vara främmande, kluven, känslolös, förkonstlad, osann eller förstelnad, är den tyska sociologen och filosofen Rahel Jaeggi. Hennes avhandling Entfremdung – zur Aktualität eines sozialphilosophischen Problems från 2005 utgavs år 2016 i Suhrkamps prestigefyllda vetenskapsserie, med ett förord av sociologen Axel Honneth och ett ambitiöst nytt efterord av Jaeggi själv. (Boken finns sedan ett par år också på engelska under titeln Alienation.)
Entfremdung blir på svenska förfrämligande, främlingskap eller alienation. Begreppet har som de flesta vet en lång, rikt förgrenad historia. När man följer Jaeggis satsning på att uppdatera det får man samtidigt en introduktion till vad dagens tyska socialfilosofi är mäktig i förlängningen av den kritiska teorin, det vill säga arvet efter Adorno, Horkheimer, Marcuse och Habermas med flera.
Jaeggi är långtifrån okänslig för alienationens innehåll av nödvändig mänsklig erfarenhet. Liksom melankoli, sorg, vilsenhet, leda, tvivel och andra mer eller mindre förlamande sinnesförfattningar, ingår ett visst mått av alienation i den mogna förståelsen av en tillvaro vars bristfällighet och mening hör ihop.
Inte minst är vi ofrånkomligen främmande för oss själva, både när vi riktar oss till oss själva inombords och när vi i ett visst sammanhang agerar ut den person vi tycker oss vilja vara: jag är (också) en annan, annars är jag inte jag, i alla fall inte ett jag som kan tala till sig själv, skulle man kunna säga. Härvidlag spelar vi roller skrivna av andra också när vi känner oss som mest autentiska. Förresten är världen i stort i många avseenden obegriplig, och människans villkor – äta, sova, dö – kan som sådana tyckas helt absurda, och så vidare.
Ingenting av detta är främmande för Jaeggi. Likväl vilar hennes huvudfokus på alienationen som ett begreppsområde eller tolkningsmönster som kan vägleda oss i våra försök att utöva socialkritik, det vill säga kritik av både levnadssätt och institutionella förhållanden.
När alienationen i dess olika former tenderar att korrumpera våra mellanmänskliga relationer, både i yrkeslivet och i övriga livet, kallar den på ett ställningstagande som är både moraliskt och aktivt. Det är dock här en rad problem uppstår. Vissa av dem är lika gamla som alienationsbegreppet, andra hör till det senare 1900-talets teoribildning och dess skepsis mot alienationen som lins att betrakta samhället igenom.
I den idéhistoriska delen av sin studie visar Jaeggi att bestämningen av alienationen från början har präglats av polarisering och paradoxalitet. När Rousseau förklarar att samhället förfrämligar människan från naturtillståndet, tvingas han medge att den enda vägen vidare är en förvandling av själva samhället, det vill säga ett djupare engagemang i det. Till naturtillståndet finns det ingen väg tillbaka. Det starka begär efter äkthet som genomsyrar Rousseaus tänkande ersätts hos Hegel av en idé om individuellt självförverkligande via delaktighet i samhällets institutioner. Denna tanke ligger under hela Jaeggis studie: vi övervinner alienationen genom att tillägna oss oss själva, men detta sker genom att vi tillägnar oss världen, det vill säga via vårt engagemang i det yttre.
Marx och Kierkegaard talar båda om denna självtillägnelse – Jaeggis term är Aneignung, tillägnelse, besittningstagande, förvärvande – som ett mål för oss människor, och de betonar båda att detta mål hotas av alienationen. Deras analyser liknar spegelbilder av varandra. Marx betonar alienationen som frånvaro av delaktighet i det sociala, medan Kierkegaard framhåller att alienationen orsakas av påtvingad delaktighet i samhällets institutioner. Enligt Jaeggi är det sedan György Lukács som fångar upp Max Webers och Georg Simmels kritiska analyser av rationalitet och massamhällets viljebildning, och införlivar dem med en reflexion där varan ses som den avancerade kapitalismens kärnform. Överlappningen mellan marxistiska och existentialistiska motiv hos Lukács blir, menar Jaeggi, bestämmande för hur den efterkrigstida kritiska teorin utvecklas.
När Jürgen Habermas närmare vår egen tid genomför sitt storstilade försök till ny grundläggning av den kritiska teorin sker det med en delvis ny begreppsarsenal. Alienationen blir där en fråga om störning av det kommunikativa handlandet människor emellan, och om att livsvärlden koloniseras av samhällssystemens förtingligande krafter.
Vad som kan tyckas försvåra ett analytiskt bruk av alienationsbegreppet är dess dubbelhet. Den alienerade människan kan känna vanmakt och maktlöshet i sin livssituation, men hon är inte därför på något enkelt sätt blott och bart ett offer för omedelbara herraväldesformer. Det hon är alienerad från är samtidigt något intimt och något främmande. Jaeggi skriver: ”När vi är involverade i alienerande omständigheter är vi på ett komplicerat sätt alltid samtidigt offer och förövare.” Såtillvida kan den alienerade människan sägas vara medansvarig till sitt främlingskap, särskilt i de fall där alienationen har blivit så djup att den inte upplevs som främlingskap utan tvärtom som en form av trivsel. Hos en filosof som Herbert Marcuse, vars emancipatoriska budskap gjorde hans ”Den endimensionella människan” till en av 68-generationens populäraste skrifter, tolkas denna aspekt av alienationen som en form av ”falskt medvetande” hos individer som misskänner sina egna behov.
Michel Foucault säger sig i början av 80-talet vara skeptisk till idén om emancipation därför att den tycks förutsätta en bakomliggande föreställning om att det någonstans skulle existera ett autentiskt subjekt, ett jag som av onda omständigheter hade blivit fjärmat från sig själv och kastat ut i alienationens exil. Foucault attackerar inte bara essentialistiska idéer om ett människans naturliga förhållande till sig själv, utan hela subjektiviteten som sådan. I själva verket är vi skapade av maktförhållanden som infiltrerar vårt inre med sin externa kraft. Det går inte att skilja inre från yttre. Om detta vore riktigt skulle det inte finnas mycket kritisk luft kvar i alienationsbegreppet. Det autonoma jagets normativa förankring som skulle möjliggöra för envar att se sig som skapare av sina egna handlingar, tycks i grunden ifrågasatt.
Jaeggis enkla och pragmatiska svar är att ett kritiskt verkningsfullt alienationsbegrepp undviker alla fällorna. Vi kan identifiera en livssituation som alienerad utan att behöva förutsätta vare sig något inre, essentiellt jag, någon metafysisk idé om själen, någon perfektionistisk föreställning om ett idealsamhälle eller någon översåtlig vision om att de intellektuella och ledarna vet bäst vad människor egentligen har för behov. Härvidlag är det frånvaron av perfektionism och fokuset på det negativa som rehabiliterar alienationsbegreppet efter de poststrukturalistiska attackerna. Produktivt på nytt blir alienationsbegreppet när det problematiserar en relation (till en roll, till en social sfär, till ett samhälle) utan att ta avstamp i någon idé om samma relations önskvärda konfliktfrihet.
Vi är ofullbordade varelser och vår självförståelse och våra interaktioner är ständigt pågående, ur sig själva framväxande, föränderliga processer. Bristen är inbyggd i tillvaron och i oss själva, men det är inget argument för att avstå från kritik av livet och levernet. I ett viktigt parti av Entfremdung visar Jaeggi detta med hjälp av en serie fantasifulla tankeexperiment kring konkreta fall av maktlöshet, alienerat rollspel, inre klyvnad och likgiltighet.
I en senare studie, Kritik von Lebensformen (”Kritik av livsformer”; 2014), vidareför Jaeggi det socialkritiska projekt hon inledde med sin nu kanoniserade avhandling om alienationen. En viktig tanke i denna senare studie är att vissa livsformer och levnadssätt är att föredra därför att de bättre än andra hjälper oss att lära av våra misstag och hantera kriser. Den lärande människan ter sig i detta sammanhang särskilt förebildlig som gestalt, eftersom hennes ansats alltid förutsätter både egen ofullkomlighet och en vilja att bli dugligare eller klokare; så överbryggar varje lärande person alienationsbegreppets dubbelhet.
Storheten i hela Rahel Jaeggis ansats består i att hon visar hur vi kan tala om oegentliga, falska liv utan att behöva veta exakt hur lyckade liv skall se ut. Tvärtom är det just därför att vi inte vet det som vi behöver en ständig förnyelse av våra tydningsmönster, det vill säga begreppsarbete.
I en tid när nyliberalismens konsumistiska utopi är diskrediterad och populistiska ytterlighetsaktivister till såväl vänster som höger väcker det allra sämsta arvet från 1900-talet till liv, ter sig den kritiska teorins förnyelse som en hoppingivande trend. Tack vare tänkare som Rahel Jaeggi behöver inte en hel generation gå miste om den självreflexiva upplysningens tankearv. Det är en stor insats.
- Klicka här för att läsa David Karlsson om Honneths bok Verdinglichung
- Klicka här för att läsa Bo Gustavsson om den fransk-rumänske filosofen mm Benjamin Fondane och hans kritik av både Sartre och Camus och om hur han såg den rättfärdige Job som själva urbilden för den alienerade människan
- Klicka här för att se en intervju med Jaeggi om Lebensformen