Alice Munro och en brun ylleklänning

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokia, 41 kr)

Av MERETE MAZZARELLA

För ett halvår sen köpte jag en pocketbok, Alice Munros Kärlek, vänskap, hat och började läsa titelnovellen. Den handlar om den medelålders, alldagliga Johanna, ett före detta barnhemsbarn som i åratal tjänat hos andra, först hos en gammal dam, sedan hos en äldre herre i Ontario, Mr Cauley. Historien börjar med att hon står på järnvägsstationen och adderar och dividerar med stationsföreståndaren om hur hon ska få möbler skickade västerut till Saskatchewan, sedan går hon in i en dyr affär för att köpa en klänning.

Det är när hon ser sig själv i spegeln i en fin grön sammetsdräkt som de flesta kvinnliga läsare åtminstone i någon mån torde kunna identifiera sig med henne och hennes förödmjukelse : ”Det var inga problem med själva dräkten. Problemet var det som stack av. Hennes hals och ansikte, håret och de stora händerna och tjocka benen.” Men episoden slutar lyckligt, för kvinnan som äger butiken hjälper henne att hitta en vacker brun ylleklänning som passar henne och till sin egen förvåning säger hon: ”Det blir nog den klänningen jag gifter mig i.”

Jag läste ytterligare ett par tiotal sidor. Det visade sig att den man hon fantiserade om att gifta sig med var hennes arbetsgivares, Mr Cauleys, svärson, Ron Boudreau, som – åtminstone när vi får honom beskriven ur Mr Cauleys perspektiv – framstår som en odåga som sen sin hustrus död inte gjort stort annat än tiggt sin svärfar om pengar.

Som läsare anar man i hög grad oråd när man tar del av det brev Johanna lämnar i köket åt Mr Cauley: ”Jag reser härifrån med tåg nu i eftermiddag, fredag. Jag vet att jag inte har sagt upp mig, men jag låter bli att ta ut min innestående lön, tre veckor kommande månad. Det står köttgryta i ångkokarn på spisen, och den behöver bara värmas upp. Det räcker till tre gånger eller kanske till fyra.”

Ännu värre blir det naturligtvis när det visar sig att de ömsinta brev som Johanna tror sig ha fått av Ron Boudreau och som närt hennes drömmar i själva verket är skrivna i fnissig maskopi mellan hans tonåriga dotter Sabitha – som bor hos Mr Cauley – och Sabithas skolkamrat.

Det var här min läsning tog slut för i pocketboken saknades ett fyrtiotal sidor. Jag kunde naturligtvis ha gått tillbaka till bokhandeln och krävt att få en ny bok men jag gjorde det inte och orsaken till att jag inte gjorde det var helt enkelt att jag inte ville behöva följa någon så renhjärtad på hennes väg mot katastrofen.

Men som så många kritiker genom åren har sagt om Alice Munro är hon en författare som i novellens format förmår suggerera fram ett universum som är lika stort som en begåvad romanförfattares och Johanna levde ohjälpligt vidare i mina tankar som människor gör när man mött dem och de kommit att intressera en och sen försvunnit. Ett bra tag fortsatte jag att intala mig att det var bra just precis som det var – att jag fått möta henne, att jag blivit intresserad och att hon försvunnit.

Efter ett halvår köpte jag ändå en ny bok – jo, köpte, för vid det här laget hade jag naturligtvis tappat bort kvittot.

Och tur var det att jag fick läsa novellen till slut för mirakulöst nog slutar den lyckligt. Jag ska inte säga hur, bara att det största miraklet med Alice Munros författarbegåvning är att hon faktiskt lyckas göra det lyckliga slutet alldeles trovärdigt.

 

Kommentera: