Alexis Jennis Goncourtprisade debutroman L’art français de la guerre (2011) var encyklopedisk, oförtrutet växlingsrik – lexikaliskt och berättartekniskt; närmast ett modernt epos, på en gång brutalt och vackert, med en hård kärna riktad mot fransk utrikespolitik. Den franska krigskonsten utkom nyligen på svenska, mästerligt översatt av Cecilia Franklin, i Bonniers Panacheserie.
Uppföljaren Élucidations. 50 anecdotes är på många sätt raka motsatsen: nedtonad, partikulär, självbiografisk, tematiskt och språkligt mer klusterartad. I femtio ”anekdoter” – termen är i fransk kontext inte lika knuten till det pittoreskt kuriösa som hos oss, bör snarare uppfattas i ljuset av Prokopios och upplysningstänkarna: ”anekdoter är sedan länge gömda detaljer” (Voltaire) som lyser upp större sammanhang – i femtio kapitel, alltså, de kortaste bara ett par sidor, mediterar Jenni över till synes vad som än råkar dyka upp. Men här finns en envis och skickligt varierad tematik, som gör att man trots den rapsodiska formen uppfattar boken som en helhet – med några undantag.
En majoritet av anekdoterna dubbelexponerar barndomen med den vuxnes reflektioner. Jenni är till vardags biologilärare och ganska ofta, lite för ofta, är det magistern som talar; ibland är det författarens pappa som i erinringen får representera den gode läraren. Det finns hos Jenni en dragning till gammaldags upplysning och förkovran, till pojkårens illustrerade uppslagsböcker och reproduktioner av konstverk, men parallellt med sin grundforskningsvurm värnar Jenni det oförklarliga. Man kan säga att Élucidations består av iscensatta möten mellan individens irrationella kraftfält – minnen, känslor, inbillning – och världens ovedersägliga framträdelseformer.
Ett tema som återkommer är bristen på överensstämmelse mellan upplevelse och sakförhållande – men också hur kunskap kan skjuta fram broar för att dämpa denna brist. Det kan handla om minnet av att som barn upptäcka glappet mellan synintryck och ljud, eller att få veta att stjärnornas ljus kan komma från döda stjärnor, eller att lära sig hur sniglar växer. Somliga av dessa avsnitt är en aning tillrättalagda – men desto fler är både klara och klangfulla. ”Lire et l’oubli” (s 75-78) om läsande och glömska, är kongenial och briljant; så även ”Le seul visage qui soit inconnu” (s 95-98) – om skillnaden mellan bilden man har av sitt eget ansikte och det ansikte man visar omvärlden. ”Ce qui reste” (s 142-146) blandar ett stycke landskap i närheten av Lyon (där Jenni bor och ofta refererar till) med en detalj i en målning av van Eyck: lyckosam syntes av realism och poesi.
Mycket handlar om ord – ord man inte förstått som liten men därför fäst sig vid; ord som uttalades i allvarliga program på radion (”student”, ”Saigon”); det första ord man minns sig ha uttalat: KATT, och de vuxna som inte såg katten: en urscen i den vacklande världen. Enstaka läsefrukter dinglar i utkanten: Homeros, Philip K Dick. Ord, böcker, läsande – allt vävs samman med självbiografiska trådar; lekar, kärlekar, dödsfall. Minnet av den dag man lärde sig simma. Vikten av att höja blicken från boken för att läsa verkligheten.
Jenni berättar med en stabil men lite anonym stämma som stegras i närheten av privata sorger och glädjeämnen. De återkommande upprepningarna, ofta hela meningar, ger vissa anekdoter en air av prosapoem, lätt impressionistiska men aldrig vaga (t ex ”La buse au-dessus du lac” s 33-34 eller den vackra ”Grande lumière vide d’Heraclite”, s 88-91), men ibland känns dessa stilgrepp som malplacerade försök att bryta den saklighet där jag tror att Alexis Jenni är som mest hemma. Genremässigt är det likväl en svårplacerad bok – ibland mikroessä som vetter mot novell, ibland memoarfragment på väg mot föreläsning. Eller helt enkelt – anekdoter, vad man nu lägger i termen.
Se ett samtal med författaren om boken här:
Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken