Jan Henrik Swahn om den grekiska författaren Alexandros Stefanidis, som i sin debut om en pojkes barnhemsuppväxt, skapar ett öde som är både starkt grekiskt och starkt universellt, och där det väsentliga inte är de hårda uppväxtvillkoren utan pojkens kamp för att bevara sin identitet och hur den kampen, som han förlorar, formar hans psyke.
Efter att under några decennier ha läst en mängd olika uppväxtskildringar av samtida grekiska författare, Aris Fioretos och Theo Kallifatides inräknade, inbillar jag mig ha fått en alltmer finkalibrerad uppfattning av vuxenblivande i Grekland. Samtidigt har denna läsning förhoppningsvis skärpt min blick för det svenska och för det generellt mänskliga, bortom det geografiska och det kulturellas gränser. Att läsa in sig på ett annat lands litteratur blir som en utökad erfarenhet, en sorts diplomatins dubbla öga. Jag står hela tiden utanför men kan bidra med min förmåga att jämföra och tala om vad som är annorlunda för mig och vad jag delar.
Om Alexandros Stefanidis till novellsamling förklädda kortroman ”Smekningen” får jag veta att den handlar om en pojke som växer upp på barnhem och att den är väldigt bra skriven, utgiven på det lilla kvalitetsförlaget Agra.
Att en uppväxtskildring är ”bra skriven” har för mig allt mindre kommit att handla om konstfärdigt språk. Jag söker texter som gör mig medskapande, låter mig komma nära, under stigande svindel. Texter som vet vad som behöver berättas och vad som säger sig självt (sägs av mig som läser!). Texter som rymmer små träffsäkra bilder, inte inlagda som prydnad utan frukterna av det skrivande arbetet, dess kulmen, bekräftelsen på att författaren lyckats skapa ett medvetande i en specifik miljö, under specifika historiska omständigheter, så att det upplevs som att han eller hon trängt in i det.
Att Stefanidis bok sägs gestalta en uppväxt på barnhem får mig att tro att min läsupplevelse kommer att hamna i kategorin ”udda människoöden”. Där har jag fel och det är Stefanidis förtjänst. Han skapar ett öde som är starkt grekiskt och starkt universellt. Det väsentliga är inte de hårda uppväxtvillkoren utan pojkens kamp för att bevara sin identitet och hur den kampen, som han förlorar, formar hans psyke.
Visserligen är skildringen av barnhemmet väldigt stark i sig, den ger ibland associationer till straffläger eller fångkoloni. Maten är erbarmlig, pennalism vanlig, bestraffningarna fruktansvärda. Men det är ingen slutförvaring. Det handlar om att ”få pli på vanartiga barn” och det omfattar undervisning och gymnastik. Det finns ljuspunkter i mörkret. Även om avindividualiseringen är instrumentell – de får som i ett fängelse nummer i stället för namn – är det ändå meningen att de någon gång ska kunna inlemmas på nytt i samhället som just individer. En annan ljuspunkt är filmvisningen på lördagar och tillgången till böcker. Pojken blir närmast besatt av att bilda sig och några scener från hans bioupplevelser hör till de finaste i boken. En tredje ljuspunkt är breven han under sju års tid får av en kvinna i New York som tilltalar honom med ”Dear Alexander” (enda antydan om att stoffet kan vara självbiografiskt) och skriver under med orden ”Yours truly, Your mother Grace”. I breven berättar hon om sitt liv som lärarinna och skickar bilder på sevärdheter som Frihetsgudinnan och Empire State Building.
Det finns många kvinnor som Grace som skriver till föräldralösa barn på barnhem för att de ska få känna på hur det är att ha en mamma att skriva till. Vad Grace inte vet är att breven hon får inte är skrivna av Alexander utan av daghemmets ledning. Och att alla ”volontärmammor” får samma brev. Ändå blir relationen till Grace så pass stark att han blandar ihop henne med sin egen mamma och en söndag frågar henne om hon kanske är lärarinna.
Denna namnlöse pojke med siffran 100 insydd i alla sina kläder upplever inte att han kommer till barnhemmet som ”vanartig”. Han känner sig bortlämnad av sin mamma och det är en djup kränkning som han inte förmår inse vidden av och som han i någon mening förnekar. Mamma har gjort ett fruktansvärt misstag. Hon har inte förstått vad hon har gjort. Så fort hon inser det kommer hon gråtande att ta honom tillbaka.
Placeringen på barnhem är kulmen på en fruktansvärd historia som jag som läsare bara får några få gåtfulla inblickar i, med ingredienser som otrohet, mordförsök, en pappa i fängelse och en uppväxt hos en moster, vad man nu kan koka ihop av det. Pojkens sista minne av en smekning är när mamman nafsar honom ömsint i örat. Han är då sex år gammal. När han sätts in på barnhem är han åtminstone tio. När han smeks nästa gång, i sömnen, oönskat, av en äldre student som dras till honom, har det gått ytterligare sju år.
Pojkens enda strategi för att överleva är att vägra anpassa sig till livets hårda skola på barnhemmet. Han förmår inte äta mycket av maten utan tigger mjölk med cacaosmak på konserv av sin mamma för att inte svälta ihjäl. Hon kommer och hälsar på en kort stund varannan söndag och de stunderna lever han för. Han använder dem till att gråta förtvivlat och böna sin mamma om att ta honom därifrån. Under alla åren på barnhemmet gråter han över henne. När han som vuxen går på mammans begravning kommer insikten som knäcker honom. Han inser att han inte sörjer mamman det allra minsta. Han sörjer att han inte längre har någon mamma att gråta över.
Alexandros Stefanidis är född i Pireus 1962. Han är chef för ett museum som vårdar minnet av ockupationen och inbördeskriget i Grekland. ”Smekningen” är hans debut.