Alexander Kluge uppvisar, trots sina åttio år, en stor produktion i alltmer stegrat tempo, nuförtiden mer på litteraturens än på filmens område. Denne levande tyske klassiker funderar här över politikens väsen under ett motto från 1913 som han lånat av Max Weber. Kluge varvar korta, dokumentära notiser och iakttagelser med vad som är egen reflektion och väl här och där mystifikationer eller rena påhitt.
Adolf Hitler, Benito Mussolini, SS-läkaren och krigsförbrytaren Karl Brandt, men också Angela Merkel, Jürg Habermas och Thilo Sarrazin förekommer i persongalleriet. Ordningsföljden hos dessa 133 “passbitar” har varken med kronologi, vedertagen logik eller politisk betydelse att göra utan underordnar sig helt Kluges egna, associativa infall; texten kan därför förefalla som ett mycket sparsmakat filmmanus eller något så märkvärdigt motsägelsefullt som ett pussel som låter sig läggas litet hur som helst, allt överlämnat till läsaren att avgöra.
Den öppna formen tillåter heller inte mycket av “budskap”: läsaren uppmanas snarare att med hjälp av denna exempelsamling själv fundera över historiens gång och politikens väsen.
Bara här och där lyser Kluges egen skepsis och misstro igenom: som när han hävdar att verklig politisk förändring kräver minst fyrtio år. Om denne ironiker och provokatör här verkligen menar vad han säger, är förstås en helt annan fråga.