Alberto Moravia och perukstockarna i Stockholm

Det är en årligen återkommande sport på all världens kultursidor att framåt senhösten puckla på perukstockarna i Svenska Akademien för alla tabbar de gjort sig skyldiga till alltsedan det första nobelpriset i litteratur. Varför belönades aldrig Ibsen eller Tolstoj, Strindberg eller Joyce, varför fick Graham Greene stå över år efter år, och så vidare ad infinitum, och ad nauseam.

I år är Enrico Tiozzo ovanligt tidigt ute med sina lamentationer, som Margareta Zetterström observerade i sin blogg häromdagen, när hon skrev om hans senaste bok. Alltför få priser har gått till appeninska halvön, och de som hamnade där gavs kanske till fel folk. Hon ger själv en del bud på förtjänstfulla författare i det förgångna som i Pinocchios land fick stå där med lång näsa. Man kan väl åtminstone hoppas att de aderton ser till att Claudio Magris snart blir belönad, nu när W.G. Sebald inte längre kan nås av diplom och prispengar.

Fler namn på prisvärda italienare kan lätt läggas till hennes lista. Primo Levi borde fått det, medan tid var. På YouTube finns utlagd en intressant intervju med honom från 1984, när han återsåg Auschwitz, tre år innan han valde att lämna livet.

En annan som Akademien kunde ha hedrat innan han dog för nio år sedan är Giorgio Bassani, framför allt för hans förtätade roman Il giardino dei Finzi-Contini från 1962 (på svenska två år senare, som Den förlorade trädgården), en judisk släktkrönika från andra världskriget där de flesta i familjen går under i koncentrationsläger. Ett par andra italienska antifascister som kunde ha kommit i fråga om man varit snabb nog i Stockholm är (som Margareta Zetterström antydde) Cesare Pavese som begick självmord 1950, och – fast kanske mera tveksamt – Carlo Levi, död 1975.

Och visst borde, som Margareta Zetterström tycker, Alberto Moravia ha prisbelönats, också han likt Bassani med judisk bakgrund. Där hade man dessutom god tid på sig, han hann bli åttiotre innan han avled på hösten 1990. Det uteblivna priset tycks dock inte ha inverkat menligt på strömmen av översättningar, ett trettiotal titlar finns på svenska. Flera har filmatiserats: La ciociara från 1957 (på svenska året därpå, som Två kvinnor) av Vittorio de Sica 1961 (som tog hand om Bassanis trädgård ytterligare nio år senare), en film som renderade Sophia Loren en Oscar.

Men den Moravia-film som jag helst återvänder till är Bernardo Bertoluccis Il conformista från 1970 som är ännu bättre än hans Den siste kejsaren, The Sheltering Sky (efter Paul Bowles roman), Sista tangon i Paris, eller rundmålningen 1900. Den går tillbaka på en av Moravias mest läsvärda romaner, skriven 1951 (på svenska året därpå, som Anpasslingen).

Det är historien om en man (utomordentligt gestaltad av Jean- Louis Trintignant) som helst håller sig neutralt oengagerad men som dras in i politiska förvecklingar och blir fascisternas handgångne man, med efter hand många mord på det samvete som han inte har råd att hålla sig med. Moravias roman är utförligare vad gäller de psykologiska faktorerna bakom hans känslokyla, filmen är särskilt sevärd för interiörerna från maktens korridorer hos Mussolini, från ett sinnessjukhus där anpasslingens far finns, från ett hak med de två kvinnorna sammanslingrade i en dans med lesbiska övertoner (de spelas av Dominique Sanda och Stefania Sandrelli, lika minnesvärda de), med biljakter och på slutet en flykt genom en skog som slutar i ett brutalt mord. Det märks att Bertolucci med behållning sett både Citizen Kane och film noir från franskt och amerikanskt fyrtiotal, förutom att han noga följt texten hos Alberto Moravia.

Ivo Holmqvist

Här kan du prenumerera på Dixikons bloggar via mail

1 kommentar

  1. mz says:

    Tack för intervjun med Primo Levi på YouTube! Det kändes bra att få lyssna till hans melodiska italienska där i bussen!
    Du har naturligtvis rätt i att min lista på värdiga italienska nobelpristagare kan kompletteras med flera namn. Det säger kanske något om hur rik den italienska 1900-talslitteraturen faktiskt är. Och hur svårt de akademiska perukstockarna ofta haft (och kanske fortfarande har) att upptäcka och erkänna de riktigt stora författarnas kvaliteter.
    Cordiali saluti
    Margareta Z

Kommentera: