Alan Sillitoe 1928-2010

Alan Sillitoe 2009

Av IVO HOLMQVIST

”As soon as I got to Borstal they made me a long-distance cross-country runner. I suppose they thought I was just the build for it because I was long and skinny for my age (and still am) and in any case I didn´t mind it much, to tell you the truth, because running had always been made much of in my family, especially running away from the police.”

Alan Sillitoes inledning till “The Loneliness of the Long-Distance Runner” är ton- och träffsäker. Långdistansaren Smith – det tar tid innan vi får veta hans namn – är en arg ung man, och därmed mycket tidstypisk: novellsamlingen där den historien är huvudnumret kom 1959.

Året innan gav irländaren Brendan Behan, i den självbiografiska ”Borstal Boy”, sin syn på hur det var att komma på uppfostringsanstalt, i hans fall efter en lärlingstid som misslyckad IRA-terrorist.

Smith var en av de första stormsvalorna, några senkomna hittar man i Lindsay Andersons rebelliska internatelever i filmen ”If” som monterar upp kulsprutor på skolans tak och mejar ner folk i the quad. Fast då var det redan 1968, med universitetsrevolter runtom i Europa och USA.

Långdistanslöparens uppror är mera stillsamt, men effektivt. I terrängloppet där Borstal kämpar mot en privatskola ligger han långt före, men han väljer att invänta näste man och låter sig bli omsprungen på upploppet. Det är hans sätt att sätta sig på tvären, i protest mot klassamhället i allmänhet och mot chefen för anstalten i synnerhet, han som tar ut Borstals seger i förskott.

Filmen kom tre år efter novellsamlingen, på manus av Sillitoe själv och i regi av Tony Richardson. Tom Courtenay är just så som man föreställer sig Smith från hans monolog, mager och gänglig, och med konstant missnöjda mungipor (anstaltschefen spelades av Michael Redgrave, vars son Corin, också han aktör, avled häromveckan).

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Sillitoe, liksom D. H. Lawrence född i gruvornas och stålverkens sotsvarta Nottingham, hade en besvärlig uppväxt där fadern oftast var arbetslös. Man flyttade ofta, mest för att komma undan kronofogden. Sitt första jobb på en cykelfabrik lämnade han efter tre månader i ett bråk kring lönen, sedan blev han svarvare, var en tid telegrafist i Malaysia, fick tuberkulos och blev inlagd ett drygt år – den tiden använde han till att bekanta sig med världslitteraturens klassiker.

1952 träffade han den amerikanska poeten Ruth Fainlight, flyttade samman med henne och blev författare på heltid. De drog till Frankrike, Spanien och Mallorca (där de blev goda vänner med Robert Graves) och gifte sig, när hennes skilsmässa var klar, samma år som novellsamlingen om löparen kom ut.

Då hade han redan slagit igenom året innan med romanen ”Saturday Night and Sunday Morning” som filmades av Karel Reisz 1960. Huvudpersonen Arthur Seaton är lika mycket en antihjälte som Kingsley Amis Lucky Jim, fast mera diskbänksrealistisk och mindre farsartad. Albert Finney i filmen var bra på att få fram hans buffliga charm. Han klarar sin trista arbetsvecka som svarvare på en cykelfabrik bara genom att supa och ligga med andras fruar under helgerna. På slutet är han infångad och på väg att gifta sig, lördagskvällen övergår till den nyktrare söndagsmorgonen.

Sillitoe lät honom senare i romanen ”Key to the Door” få en storebror som han lånade ut sina egna erfarenheter till: botad från TBC är den äldre Seaton en författare in spe som kommer till Malaysia. I en senare romantrilogi står arbetaren Frank Dawley från Nottingham i centrum. Han växer upp under trettiotalets depression, överger hustru och barn för en internationell socialisms skull, och hinner bli vapensmugglare i Nordafrika innan han kommer hem, slokörad och med utopin i spillror. De politiserande digressionerna i de böckerna kan man med fördel läsa kursivt.

Sillitoe hyste vissa sympatier för kommunismen, som framgår av hans ryska resereportage ”Road to Volgograd” från mitten av sextiotalet. Det hindrade inte honom från att kritisera Sovjetunionens hårda linje mot judar.

Han var mycket flitig i alla genrer, epik, lyrik och dramatik, därtill essäer och mycket annat, inalles ett femtiotal böcker varav självbiografin ”Life Without Armour” kom 1995. Men han kommer nog mest att bli ihågkommen för de båda första böckerna, från den gången för ett halvsekel sedan när de arga unga männen från framför allt Nordengland dominerade den brittiska samtidslitteraturen, oftast ur ett underklassperspektiv.

Där fanns förutom han själv John Osborne vars Jimmy Porter såg sig om i vrede, Arnold Wesker som lät sin arbetarsolidaritet utspelas i restaurangkök i Londons East End, Harold Pinter som behöll sin politiska glöd till slutet, John Braine vars Joe Lampton klättrade till ett rum på toppen, John Wain som lät sin egen brokiga bakgrund med en rad skilda grovarbeten färga fiktionen… Och på andra sidan Atlanten Jack Kerouac på drift över kontinenten, och Salingers valpiga Holden Caulfield – samtliga rebeller, de flesta med en sak att kämpa för, några likt James Dean Rebels without a Cause…

Alan Sillitoe avled den 25 april, åttiotvå år gammal.

Ivo Holmqvist

__________

– Se ett klipp från Richardsons film med Tom Courtenay här:

Kommentera: