Sarkozy avgår och Hollande tillträder

Alain Duhamel – Une histoire personelle de la 5e République

Blir det Juppé, Fillon eller möjligen Sarkozy? Kan Hollande bli omvald? Varför reser Bruno Le Maire så flitigt runt i landet och vilka är kvinnorna som är tillräckligt djärva? Detta är frågor som ställs i Frankrike inte bara med tanke på kommande presidentval utan framför allt inför de primärval de olika politiska partierna håller redan nästa år.

Den bok journalisten och TV-mannen Alain Duhamel har skrivit om den femte franska republiken är en initierad skildring av vinnarna och förlorarna i spelet om presidentposten och den ger en utmärkt bakgrund till dagens situation.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Utgångspunkten är året 1958, det år då dåvarande presidenten Coty på grund av den oroande vändningen i Algerietkriget vädjade till de Gaulle att han skulle komma tillbaka till makten efter tolv års frånvaro. De Gaulle hade möjligen väntat på denna stund och efter att alla formaliteter uppfyllts valdes han till president den 21 december. Då hade redan en ny författning utarbetats och antagits genom folkomröstning. Den ger innehavaren av presidentposten en starkare maktposition än någon annan statschef i ett demokratiskt land. Därav kampen om makten och den hårda kampen att behålla den.

Det senare kom att gälla även de Gaulle. 1965 skulle franska folket, denna gång i direkta val, välja president. De Gaulle ansåg sig troligen som självklar vinnare men mot konkurrenten och socialisten François Mitterrand tvingades han ställa upp i en andra valomgång. Maj 68 lät revolterande studenter förstå att tio år med de Gaulle var tillräckligt. Genom att upplösa nationalförsamlingen och vinna en övertygande seger återställde han ordningen. Han kände dock att han inte längre hade folkets förtroende. Året därpå avgick han med omedelbar verkan från sitt ämbete. På grund av sjukdom och för tidig död ställdes hans efterträdare, Georges Pompidou, inte inför något liknande dilemma.

Valkampanjen 1974 blev den kortaste under den femte republiken men, tack vare huvudkandidaterna Valéry Giscard d’Estaing (VGE) och François Mitterrand, också den mest lysande. Duellanterna var helt jämbördiga, vilket framgick av valdagens siffror: VGE 50,8 % av rösterna mot Mitterrands 49,2. Jacques Chirac blev VGE:s förste premiärminister. Presidentens personliga stil, hans dragning mot centern och de lagförslag han drev igenom sågs med visst ogillande av gaullisterna. En förenklad skilsmässoprocedur ansågs som olämplig och rätt till abort var för många kriminellt. Chirac insåg plötsligt att han hade allt att vinna på att ställa sig i spetsen för ett rent gaullistiskt parti. Han lämnade regeringen och grundade partiet RPR.

Inför presidentvalet 1981, där kontrahenterna blev de samma som sju år tidigare, ansågs det självklart att VGE skulle vinna. Han hade dock en svuren fiende i Chirac. En eventuell seger för vänstern skulle inte bli långvarig, ansåg Chirac, och då skulle det bli hans tur. Mitterrand hade kommunisternas stöd, men Chirac uppmanade ändå sina medlemmar i RPR att rösta mot VGE vid valets andra omgång. Den 10 maj stod också Mitterrand som vinnare.

Den som kämpat vid hans sida var Pierre Mauroy, en socialist av den gamla stammen. Tillsammans utförde de ett intensivt reformarbete. Deras ekonomiska politik var dock inte i takt med omvärldens marknadsekonomi. Resultatet blev inflation och stigande arbetslöshet. Reformandan fick vika för en krass verklighet. 1984 lämnade Mauroy sin post och ersattes av Laurent Fabius, sprungen ur den franska eliten. Det blev hans uppgift att införa en åtstramningspolitik.

Vänstern förlorade sedan riksdagsvalet två år senare, 1986, vilket tvingade fram en samregering, en cohabitation, mellan Mitterrand och en högerregering. Presidenten utsåg Chirac till premiärminister, möjligen i förhoppning om att han skulle misslyckas, vilket skulle eliminera honom vid framtida presidentval. Chirac skötte sitt värv väl men Paris drabbades av terroristdåd. En allmän känsla av otrygghet uppstod. Det var en bidragande orsak till att Mitterrand vann valet 1988 mot rivalen Chirac.

Duhamel beskriver detta andra mandat som en politisk skymningsperiod och ett utdraget martyrskap för Mitterrand. Han hade länge varit drabbad av cancer, vilket fick förbli en statshemlighet. Han framstod som en av de mest klarsynta europeiska statscheferna men på inrikesplanet, med ständiga byten av premiärministrar, gled allt honom ur händerna.

För Chirac liksom för Mitterrand var det först vid tredje försöket som kampen kröntes med seger, i Chiracs fall hans seger 1995 över socialisten Lionel Jospin. Det fanns även andra paralleller. Under sin valkampanj hade Chirac lovat att genom reformer höja levnadsstandarden för de sämre ställda och att minska de sociala klyftorna. Ett knappt halvår senare erkände han för franska folket i en intervju med Duhamel att det på grund av Maastrichtreglerna var helt andra reformer han tvingades göra. Folket svar blev massiva demonstrationer. Missnöjet med regeringen ledde till decenniernas största misstag: 1997 utlyste Chirac nyval, vilket vänstern vann. Återstoden av mandatperioden var Jospin en premiärminister som med dubbel kraft regerade landet och samtidigt sökte förnya sitt parti.

Att kampen år 2002 skulle stå mellan dessa två kontrahenter stod klart för alla. Första valomgången, den 21 april, blev omtumlande för hela nationen. Chirac fick knappt 20 % av rösterna, en skymf enligt Duhamel för en sittande president, Jospin 16,18 – och Jean-Marie Le Pen 16,86 ! Jospin lämnade med omedelbar verkan det politiska livet.

Vid andra valomgången tvingades vänstern att sluta upp kring Chirac, som blev vald med 82 % av rösterna, ett resultat han noterade utan glädje. Fransmännens ”nej” vid den folkomröstning han utlyste 2005 om den europeiska författningen blev det definitiva nederlaget.

Även om Duhamel anger att hans bok är en personlig krönika över sju decennier av politisk historia,anser han samtidigt att den inte är subjektiv. Han lärde sig tidigt att väga motsatta argument. Han far var kristdemokrat, hans mor radikalsocialist och deras meningsutbyten grundlade hans intresse för politik. De stormiga händelserna under 50-talet avgjorde hans yrkesval. Hans två idoler, Pierre Mendes France och de Gaulle, kom också från motsatta läger.
Han har mött, intervjuat och skärskådat alla ledande franska politiker, han har lett valdueller, fått förtroenden av spelets förlorare men framför allt studerat den makthunger som kännetecknar dem som verkligen står efter presidentposten.

Frankrikes två senaste presidenter, Nicolas Sarkozy och François Hollande, illustrerar två motsatta förhållanden till den maktposition som de Gaulles författning medförde. Till förfång för sina ministrar ville Sarkozy utöva all makt. Hollande gjorde till sitt motto att vara en ”normal” president, vilket inte har slagit väl ut.

Sarkozy förbereder sin återkomst. Han har tagit ledningen över högerpartiet UMP, som till mångas förtret döpts om till ”Les Républicains”. Republikaner anser sig alla vara, men beteckningen motiveras med att de Gaulle två gånger räddade den franska republiken, dels 1958 dels under ungdomsrevoltens år 1968. Vänstern har, enligt Sarkozy, aldrig gjort något liknande för Frankrike. Vid presidentvalet 2017 lär de två kombattanterna mötas igen


Ruth Lötmarker

Skulptur: Torsten Jurell ©

Ruth Lötmarker

Frilansande kritiker, skriver om främst franskspråkig litteratur, medverkar bl.a. i SvD.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: