Jag läser L’antisémitisme partout under en vistelse i Jerusalem, närmare bestämt i gränskvarteren mellan östra och västra Jerusalem. För den otränade blicken framstår gatubilden som en idyll av multikulturell samexistens: muslimer som strömmar ut ur Damaskusporten efter fredagsbönen, ett stenkast bort några ultraortodoxa kvinnor som just inhandlat mat inför den stundande sabbaten, ytterligare en bit bort ett par syrisk-ortodoxa präster som står och samtalar i den bleka januarisolen. Först vid en närmare blick framträder de osynliga men väl så synliga gränserna. Trots att varje spår är borta av de barriärer som fram till 1967 skilde östra Jerusalem från västra kan man från en gata till en annan direkt se när man lämnat de arabiska kvarteren för de judiska. Vad den tränade blicken skådar är ett samhälle byggt på sortering, diskriminering och regelrätt förtryck av människor baserat på etniska och religiösa kriterier.
Under de januaridagar då jag befinner mig i Jerusalem befinner sig USA:s utrikesminister John Kerry vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Som ett led i sina idoga försök att skaka liv i den israelisk-palestinska fredsprocessen påtalar han under konferensen risken att Israels fortsatta bosättningspolitik kommer att generera alltfler bojkotter från omvärlden. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Israels ekonomiminister meddelar på Facebook att han inte låter sig skrämmas av ”antisemitiska bojkottförsök mot Israel” och en annan Knessetledamot beskyller Kerry rakt ut för att tala med ”antisemitiska undertoner”.
Absurditeten i hela situationen väcker en spontan och ofrånkomlig sympati för Alain Badious och Eric Hazans pamflettartade skrift om hur ordet ”antisemitism” brukas och missbrukas idag. För det är just detta som är ärendet med L’antisémitisme partout – att sätta fingret på hur även den mest legitima kritik av Israels politiska agerande undergrävs genom insinuationer om antisemitism.
Badiou – en av Frankrikes mer namnkunniga filosofer – och Hazan – författare och grundare av det vänsterradikala förlaget La Fabrique – tar avstamp i det laddade året 2002. Detta är tiden för den andra intifadan och den förestående Irakinvasionen. Det är också tiden för en våg av hatbrott mot judar i Frankrike, liksom för en medialt och politiskt driven kampanj mot vad som uppfattas som en ny våg av antisemitism med arabisk-muslimska förtecken. Badiou och Hazan fördömer reservationslöst de brott som begås mot franska judar. Inte desto mindre, menar de, har stämplingen av arabiska ungdomar som ”antisemiter” bidragit till en kollektiv stigmatisering av en redan utsatt grupp. De känslor av hat och ressentiment som vissa arabiska ungdomar hyser gentemot judar har i själva verket föga att göra med historisk antisemitism, utan är helt förbundna med konflikten mellan Israel och Palestina. Problemet med den franska debatten som den utvecklats under det gångna decenniet är att den infekterats så till den grad att även den som idag söker påtala komplexiteten i situationen riskerar att stämplas som antisemit.
Det ligger ett korn av sanning i den bild som tecknas av Badiou och Hazan – den franska debatten om identitet, laicitet, islam och antisemitism är milt uttryckt överhettad. Men när man begrundar bilden med en andra blick uppstår samma fenomen som när man begrundar Jerusalems gatubild med en närmare blick: man blir varse att verkligheten inte är fullt så entydig och harmonisk som första anblicken gör gällande. I synnerhet om man känner till Badious vidare intellektuella gärning vet man att han inte bara är en kraftfull och skicklig polemiker, utan även en man med mycket stark övertygelse om var sanningen ligger.
Precis som sanningen i Badious politiska filosofi ligger hos ”folket” i kontrast till ”staten” och ”kapitalet”, ligger sanningen i L’antisémitisme partout hos exploaterade invandrare (av företrädesvis arabisk börd) i kontrast till etablerade intellektuella (av företrädesvis judisk börd). Ingenstans finns den känsla för varje förtrycks intrikata mekanismer – vad Michel Foucault benämnde ”maktens rörliga sockel” – som utmärkte Badious generationskamrater i den franska efterkrigstidsfilosofin.
Följden är att Badiou och Hazan är oförmögna att se att varje historisk situation kan ha mer än en sanning – att den förkastliga stigmatiseringen av unga franska muslimer inte utesluter att det samtidigt finns en antisemitism med muslimska förtecken som inte nödvändigtvis är väsensskild från äldre former av antisemitism (ett aktuellt exempel är komikern Dieudonnés ökända quenelle som skapade världsrubriker under 2013). På motsvarande sätt blundar författarna för komplexiteten i den interna muslimska debatten i Frankrike och avfärdar i raljant ton genuskritiska röster som ”förvirrade feminister”.
L’antisémitisme partout blir till sist ett sorgligt dokument över konsten att reducera en synnerligen viktig debatt till fruktlösa insinuationer. Om Badiou och Hazan beskyller sina meningsmotståndare för att stämpla varje kritisk ansats som antisemitisk, stämplar de i sin tur varje kritisk invändning som uttryck för en medialt driven judisk lobby.
– Se Badiou och Hazan i en debatt (två avsnitt) med Finkielkraut här: