Minst ett dussin döda och åtta saknade efter stormen Nicoles framfart över Jamaica, meddelar en notis från TT: – ”Tre dagar av ihärdigt regn har lett till störtfloder i vattendrag, stängda skolor och hundratals evakuerade.”
Det är varken första eller sista gången det blåser i Karibien. För drygt åttio år sedan beskrev den unge Richard Hughes, årsbarn med förra seklet, blixt och dunder, storm och jordskalv på de breddgraderna. Första kapitlet i hans debutroman är en suverän skildring av ovädret som drar in över ön, och av den engelska familj som försöker överleva naturkrafterna. Mamma rabblar psalmer och dikter av Walter Scott när det blåser som värst, och pappa försöker förgäves stänga fönsterluckorna:
”The wind by now was more than redoubled. The shutters were bulging as if tired elephants were leaning against them, and Father was trying to tie the fastening with that handkerchief. But to push against this wind was like pushing against rock. The handkerchief, shutters, everything burst: the rain poured in like the sea into a sinking ship, the wind occupied the room, snatching pictures from the wall, sweeping the table bare (…) Bushes were lying flat, laid back on the ground as close as a rabbit lays back his ears. Branches were leaping about loose in the sky.”
Föräldrarna, de fem barnen och tjänstefolket räddar sig undan i källaren medan huset ovanför dem brakar samman. Till all lycka finns några oöppnade flaskor madeira därnere,
”and everyone had a swig (…) all the children made the most of this unholy chance (…) blind drunk, they slept in a heap on the cellar floor.” Och nästa morgon är det stiltje och solen lyser som vanligt: ”Then they stood up and stared about them rather stupidly. It seemed not credible that all this had been done by a current of air”.
När romanen gavs ut i England på hösten 1929 hette den “A High Wind in Jamaica”, högst varudeklarerande.
Stormen gör att Bas-Thorntons bestämmer sig för att återvända till det trygga England från det koloniala Jamaica, men först skickas barnen iväg per båt till hemlandet.
När boken kom ut i USA, några månader före den engelska upplagan, kallades den ”The Innocent Voyage”, en titel vars ironiska underskruv framgår allt tydligare ju mer man läser. En förlaga för Hughes var R. M. Ballantynes oskuldsfulla äventyrsbok ”Coral Island”, men mer påminner den om William Goldings ”Lord of the Flies”, om barn som inte är barnsligt oskyldiga så värst länge. Visserligen hade Hughes vid den tiden ännu inga egna barn, men det märks att han läst på hos både Darwin och Freud.
Pirater äntrar och tar över skeppet, något som de får skäl att ångra. De kan möjligen klara av vuxna, men barnen rår de inte på, tvärtom. Boken innebar ett formidabelt genombrott för Hughes på båda sidor Atlanten och den blev genast a minor classic som aldrig försvunnit ur bokhandeln.
Pengarna som öste in över författaren använde han till ett litet hus i den gamla inre kärnan av Tanger, och så en racerbil, förstås en grön Bentley. Bådadera var han dock tvungen att göra sig av med när åren gick mellan hans glesa romaner (fyra stycken hann han med). När boken skrevs hade han inte varit på Jamaica, men hans mor hade vuxit upp där, och historien om piraterna grundar sig delvis på en avlägsen släktings upplevelser på 1860-talet.
Filmen med Anthony Quinn som sjörövare är sevärd, men inte riktigt lika bra som förlagan. Sin intuitiva förståelse för unga människor, särskilt de som ännu inte nått puberteten, bevarade Richard Hughes livet ut.
Det genomskådande porträttet av den knappt tonåriga Emily Bas-Thornton i ”A High Wind in Jamaica” borde vara obligatorisk läsning för alla blivande föräldrar och alla barnpsykologer. Jag minns inte om det stormar lika mycket över Jamaica i Jean Rhys lika läsvärda ”Wide Sargasso Sea” från 1966. I den använde hon sig av Charlotte Brontës ”Jane Eyre” vars Mrs Rochester, ”the mad-woman in the attic”, inspirerade henne till romanens huvudperson Antoinette Cosway i 1830-talets Jamaica och det som ett årtionde senare blev Dominikanska republiken.
Ivo Holmqvist