Aktuellt om Joseph Heller

omslag

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Om någon månad är det femtio år sedan Joseph Hellers ”Catch 22” – Moment 22 – kom, hans debutroman som sålt ett tiotal miljoner sedan dess och aldrig saknats i bokhandeln. Siffran i titeln var från början 18 men fick ändras eftersom Leon Uris hann före med sin tegelsten ”Mila 18”.

Kanske är det hans bästa bok, liksom ”One Flew Over the Cucoo´s Nest” är Ken Keseys och ”On the Road” Jack Kerouacs. Alla tre blev snabbt kultböcker och har så förblivit, och de tre författarna är väl kända mest för en enda bok. Fast Heller fortsatte att skriva fram till sin död 1999 som sjuttiosexårig, i allt ett knappt dussin böcker varav ett par kom postumt.

Den svenska översättningen av ”God Knows” kom på hösten 1984, bara några månader efter originalet, och Heller passade under en skandinavisk turné på att göra reklam för denna uppjazzade historia om Bibelns Kung David och hustrun Batseba, älskarinnan Abisag och sönerna Absalom och Salomo, och om hans gräl med Gud. Bland annat framträdde Heller i atrium på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors, Alvar Aaltos vackra och ändamålsenliga byggnad vid Esplanaden. Publiken var uppskattande – jag var en i mängden – fast det var inte alldeles lätt att uppfatta allt han sade.

Dels hade han en släpig Brooklyn-dialekt (han var uppvuxen nära nöjesfältet på Coney Island, föräldrarna var invandrade ryska judar), och dels sluddrade han, av en särskild anledning. Han hade återhämtat sig från en livshotande förlamning sedan han drabbats av Guillain-Barrés syndrom, men den lämnade sina spår. På julafton samma år recenserade jag ”Gud vet” i Hufvudstadsbladet och ordade om bokens alla slapsticks och våldsamma anakronismer som påminde om Monty Python och om ett lundensiskt studentspex. Men det var också, tyckte jag, en bok om livets tomhet och Guds tystnad, en lite ljusare variant av dysterkvistarna Ingmar Bergman och Pär Lagerkvist, ”galghumoristisk och uppsluppen, drastisk och burlesk men med starka stråk av förtvivlan.”

Två år senare kom ”No Laughing Matter” som han skrev samman med Speed Vogel, kanske en mellanbok men intressant nog. Den redogjorde för sjukdomen och hur han återhämtade sig från den, inte minst tack vare sjuksköterskan Valerie Humphries (”his illness took a turn for the nurse”, vitsade någon) som han gifte om sig med, efter en trasslig, bitter och dyrbar skilsmässa från den första. Jag skrev om också den boken i samma tidning, fortfarande positivt fast jag var tveksam till hans sätt att ideligen droppa namn när han talade om alla bekanta som flockades kring hans säng på sjukhuset (en av dem var hans svenske förläggare Per Gedin), och särskilt till hans råbarkade och påflugna ton när den tålmodiga sjuksköterskan kom på tal.

Hans sjukjournal gav förskräckande inblickar i en amerikansk sjukvård inriktad på maximal vinst. Heller hade slarvat med inbetalningarna till sin privata sjukförsäkring och behövde nog alla sina författarhonorar för att klara av räkningarna. Och när han väl var utskriven kom första hustruns alla advokater rännande…

bild

Rembrandt

På hösten 1988 kom så ”Picture This” som också den rörde sig fritt mellan olika tider. Den tar avstamp i Rembrandts målning av Aristoteles som betraktar en byst av Homeros. Den hade just sålts på auktion till Metropolitan Museum i New York för 2,3 miljoner dollar, en rekordsumma den gången.

Det leder till en utläggning om pengars relativa värde. Bland annat får Henry Ford klä skott för sina cyniska affärsmetoder och för sina krokodiltårar. Heller, själv jude, glömde inte bilkungens antisemitism.

Den vindlande berättelsen utspelar sig i tre städer och under tre tidsepoker: det klassiska Aten, 1600-talets Amsterdam, och vår egen tids New York. Och även om allt han fablade om inte var sant så var det mesta i alla fall sannolikt. En cyklisk historieuppfattning hjälpte honom att se bestående drag hos mänskligheten oberoende av epoker: lust efter makt och rikedom hos både den grekiske härföraren Alkibiades och hos amerikanen Vanderbilt vars cyniska ord om vad pengar förmår kastar sken både framåt och bakåt i tiden.

Slutklämmen av min recension knöt an till Hellers föregående roman:

”Sokrates blir vår samtida, och hela romanen blir en spegel för vår tid både vad gäller mänsklig dårskap och mänsklig visdom. Det är samma egensinnigt personliga och anakronistiska utläggning av det förgångna som i den tidigare boken om den åldrade Kung David och Batseba. Joseph Heller hör till dem som drar lärdom av historien.”

Fyra år efter Hellers död samlade Matthew J. Bruccoli både utgivna och outgivna noveller i ”Catch as catch can” som dessutom har några författarkommentarer kring debutromanen och som avslutas med minnen från platsen han växte upp, med en typisk hellersk inledning: ”Coney Island is beautiful to children and ugly to adults, and, in this respect, it is often typical of life itself.” Det är en hyfsat läsvärd bok, liksom de självbiografiska ”Now and Then” och ”Closing Time”. Den postuma romanen ”Portrait of an Artist as an Old Man” fick sig en bredsida när Michiko Kakutani recenserade den i New York Times, med viss rätt – det är en bok som plagierar både Mark Twain, Kafka och Philip Roth på ett förstrött och kraftlöst vis.

Bättre då de båda romanerna ”Good as Gold” och ”Something Happened”, den senare med en tveksam och villrådig huvudperson som förlorar fotfästet i tillvaron.

Men bäst nog den bok som nu fyller femtio. Den var från början lösa anteckningar på en bunt kartotekskort, med en rad som oväntat dök upp i huvudet på författaren in spe och som sedan gav det hela: ”It was love at first sight. The first time he saw the chaplain. Someone fell madly in love with him.” De berömda två första meningarna i den färdiga romanen är nästan identiska.

Om det och mycket annat kan man läsa i Tracy Daughertys ”Just One Catch: A Biography of Joseph Heller” (St. Martin´s Press), den första längre i ämnet (samme författare har tidigare levnadstecknat Donald Barthelme).

Vi får veta mycket om den unge Hellers krigserfarenheter, till skillnad mot andra flygare som också var författare (Antoine de Saint Exupery, Nordahl Grieg, Richard Hillary) överlevde han sextio bomräder ombord på B-52 plan. Efter studier bland annat vid Columbia och ett år som Fulbright Scholar i Oxford hankade Heller sig fram som reklamare på Madison Avenue, och det tog en del år innan manuskriptet om Yossarian, fältprästen och de andra togs om hand av Robert Gottlieb, en erfaren redaktör på förlaget Simon & Schuster. Men sedan kom genombrottet snabbt och blev så pyramidalt att det ändrade tideräkningen inom familjen: allt före 1961 blev B.C.

Samtidigt har hans dotter Erica gett sin syn på saken i ”Yossarian Slept Here” (Simon & Schuster) som kommer den 23 augusti. Den långa undertiteln låter ana att relationerna till en utpräglat egocentrisk far, på samma gång charmerande och cynisk, inte alltid var lätta: ”When Joseph Heller Was Dad, the Apthorp Was Home, and Life Was a Catch-22”. Att hon låtit Daugherty få tillgång till brev och annat är generöst, med tanke på att hon hade en egen bok på gång. Det ska bli intressant att se om hon är lika generös mot en far som uppenbarligen kunde vara besvärlig. I biografin citeras hans taskiga svar när hon förebrådde honom för det illasinnade porträttet av en dotter i ”Something Happened”: ”What makes you think you´re interesting enough to write about?”

Kommentera: