Den politiska nyheten i Italien idag är att det finns ett alternativ till Silvio Berlusconis regering. Åtminstone är det två som jobbar på detta inom hans eget parti PdL, Popolo della Libertà. En är en tidigare inrikesminister och långtida kristdemokrat, Giuseppe Pisanu, en seriös man från Sardinien som har en viss uppbackning även från vänsterhåll.
Den andre är Claudio Scajola, även han en veteran bland de tidigare kristdemokraterna, flera gånger minister, två gånger tvingad att avgå. (Det blir tillfälle att återkomma till honom).
Dessa båda jobbar nu på ett manifest som skulle kunna samla ett 40-tal namn – många menar att det kan röra sig om över 60 – inom PdL och kanske bli ett embryo till ett nytt parti. En lång rad hemliga sammankomster har avhållits som nu läckt ut till tidningarna. De som jobbar på detta tillhör eller är i närheten av L’Associazione Amici dell’Istituto Luigi Sturzo.
Luigi Sturzo var prästen som grundade den moderna kristdemokratiska rörelsen i Italien. Han kom från Sicilien och 1919 startade han Partito Popolare. Då skall man komma ihåg att detta var en tid då påven förbjudit katolikerna att delta i politiken. Italien hade endats 1860, Rom blivit huvudstad 1870 och påven befann sig i sin ”frivilliga” fångenskap i Vatikanen.
Sturzo samlade omkring sig en betydande skara ekonomer och politiska filosofer för att, med kyrkans principer i bakgrunden, ge katolikerna en roll i samhället. Kristdemokraterna blev en svår konkurrent till Mussolinis fascism och don Sturzo tvingades gå i landsflykt i England och USA. Han återvände så snart kriget var över, var idéskapare till det nya partiet Democrazia cristiana. Detta hade bildats redan före krigsslutet, praktiskt taget efter fascismens fall 1943. Politiker som De Gasperi, Fanfani och La Pira och många, många andra, samlades i skydd av kyrkans seminarier för att snickra på det nya partiet.
Sedan vet vi hur det gick. DC vann valet 1948 och förpassade vänstern (socialister och kommunister gick till valet som en enad folkfront) till en ständig oppositionsroll under de kommande 40 åren. Kristdemokraterna blev det statsbärande partiet, omgivet av en serie koalitionspartners hämtade från olika mittengrupperingar.
Detta i all korthet för att beskriva vad som nu synes ske.
Gruppen kring Pisanu och Scajola går under olika namn. Den vanligaste är kanske ”i malpancisti” – de som har ont i magen. Vilket i praktiken betyder: de som inte vill spräcka mitten-högeralliansen men som fått ont i magen av Silvio Berlusconis dominerande personstyre.
Sexskandalerna, osäkerheten om den politiska linjen och den vacklande ekonomin ger mer än tillräckligt material till detta manifest.
Ännu har ingenting konkret läckt ut men det talas om att texten kommer att fastställas vid ett möte på tisdag. Enligt gissningarna innehåller det krav på ett öppnare parti som bättre representerar alla strömningarna i PdL, på en ny dialog som kan leda till beslut i de lokala föreningarna. (En sällsam tanke när man vet att partiets lokalföreningar på de flesta håll är tomma skal som endast lever upp vid någon årlig manifestation när medlemmarna samlas för att lyssna till ett telefontal från Silvio Berlusconi).
Det viktigaste kravet är hur det nya utvecklingsdirektivet formuleras. Berlusconi själv har sagt att han hittills använt antibiotika för att bota Italiens sjuka – nu kommer vitaminerna som skall ge nytt liv i ekonomin.
Detta är en huvudfråga för malpancisti (eller frondisti som de också kallas ibland). Allt skall mynna ut i en ny samlingsregering av ”landets främsta” för att angripa orsakerna till Italiens problem och den globala krisen.
Nu är det inte bara frondisti som sysslar med att diskutera nya partibildningar. Tanken
När jag undrande frågade min kära hustru vad gnocca kunde vara för något (gnocchi hade jag minsann smakat på – men gnocca?), rodnade hon lätt och förklarade att detta var ett folkligt namn på det kvinnliga könsorganet.
Alltså, Berlusconi menade, skämtsamt får man förmoda, att det nya partiet skulle heta ”Heja ..-!” Ännu ett bottenmärke för Berlusconis politiska liv. Så till den milda grad att rader av hans egna partivänner öppet protesterade. Det måste finnas några gränser, menade man.
Därefter avreste Berlusconi till Ryssland för att privat fira vännen Putins 59-årsdag. Före avgång hann han förklara – i telefontal till olika lokalklubbar – att det finns inga alternativ till honom själv, hans parti. ”Skulle ni kunna tänka er att överlämna landet till kommunisterna eller ”la magistratura”, domare och åklagare”, frågade han retoriskt. Som så många gånger tidigare.
Samtidigt diskuterade parlamentet den tredje versionen av lagen om telefonavlyssningar. En lag som majoriteten av invånarna inte prioriterar högst, ironiserade kammarens talman, Gianfranco Fini. En lag som dyker upp varje gång Berlusconi själv känner sig hotad i någon av alla rättegångarna mot honom. Som upptar parlamentets dyra tid medan ekonomin rasar.
Den senaste versionen är så full av censur och hot mot media att Wikipedias italienska sajt frivilligt blockerades under 4 – 6 oktober, ”därför att lagtexten hotar Wikipedias neutralitet”. Detta är en av många nyhetsstrypande ingrepp; var och en som anser sig vara föremål för ett angrepp i media skall kunna kräva att en rättelse publiceras i samma format och utseende som angreppet, inom 48 timmar. Texten till rättelsen formuleras av den angripne och får inte diskuteras eller förändras.
Eftersom Wikipedia – och de flesta demokratiska medier – bygger just på en fri dialog och analys, riskerar Wikipedia att tvingas införa ”rättelser” som inte får ifrågasättas.
Ett annat förslag i lagtexten som diskuteras är att journalister skall kunna få upp till tre års fängelse när de publicerar t.ex. utdrag ur avlyssnade telefonsamtal. Det är en av Berlusconis egna advokater, Maurizio Paniz, också deputerad förstås, som driver den här tesen.
Han får mothugg av Gaetano Pecorella, som både varit B.’s personlige advokat och dessutom vald till ordförande i justitieutskottet. ”Det fria ordet kan aldrig sättas bakom galler”, förklarar han myndigt och lovar att aldrig rösta på en sådan formulering.
Under tiden…
Även Fitch sänkte sitt betyg för Italiens kreditvärdighet och Berlusconi ryckte som vanligt på axlarna med ett: ”Ingen överraskning, situationen är helt under kontroll.”
Allt det här ligger alltså på bordet när ”i malpancisti” träffas för att röja Berlusconi ur vägen. Pisanu lovar dock att det inte skall ske genom någon kupp: ”Vi är inga carbonari”, framhåller han. (I carbonari var en hemlig sekt av intellektuella som under 1800- talets första decennier arbetade på att genomföra en italiensk revolution och ena landet).
Se där en fråga som kan få sitt svar i veckan som kommer.
Nu över till någonting helt annat. Till det jag kallade livets goda i förra bloggen. Det har kommit flera kommentarer och många har undrat hur de ugnsstekta persikorna kommer till.
Här är ett recept – men redan nu vet jag att det finns flera varianter i bekantskapskretsen.
Ta en större eldfast form, välj ut ett tiotal persikor i deras bästa ålder. Dela dem och ta ut kärnan. Skala dem och finhacka en eller två halvor. Blanda den hackade massan med mörk choklad (fondente) och cacao. Lägg till ammaretti, russin och pinjefrön. Fyll persikohalvorna med smeten, gärna med en aning råge. Sätt in formen i 150 grader och vänta en timme cirka.
En fantasifylld dessert…
Åke Malm