Så var det sex dagar kvar till valdagen. Då talade kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen och sade:
– Det är nödvändigt att medborgarna ser väl upp när de skall lägga sin röst.
Så radar han ännu en gång upp alla de krav katolska kyrkan ställer för att partierna skall kunna räkna med stöd från prelaterna: respekt för livet från dess början till dess slut, stöd för familjen och äktenskapet som endast kan gillas när det gäller en man och kvinna. Särskilt gäller det att se upp med ”la pillola del giorno dopo” – dagen-efter-pillret.
– Evergreens, konstaterar Emma Bonino, vänsterns kandidat till posten som guvernör i Rom för regionen Lazio.
– Boninos kommentar visar att vänstern inte har respekt för kyrkans representanter, påpekas från högerhåll.
Sedan blev det tyst. Bonino varnar de sina för att högerkrafterna bara väntar på ett enda förlupet ord för att omintetgöra hela valkampanjen.
Då träffar jag och några kollegor Nando Pagnoncelli, chef för opinionsinstitutet IPSOS, och allmänt vedertagen som trendguru. Han brukar föregripa valresultaten med åtskilliga timmar framför allt i Rai:s TV-kanaler.
Det här är ett sammandrag av hans synpunkter på hur Italien ser ut just nu – några dagar före valet.
”Väljarna avlägsnar sig från politiken. De är förbryllade och osäkra. Efter de senaste skandalerna där ledande politiker tagits med fingrarna i syltburken (in flagranza di reato) är disillusionen allmän. Ingen tror att ett valresultat hit eller dit egentligen förändrar situationen. Vi noterar en allmän ”rassegnazione” – resignation. Denna leder till att allt fler väljer att inte rösta.”
Men – och detta är den verkliga nyheten som är statistisk underbyggd – ju mer krisen rycker närmare, desto mer ökar folks förtroende för regeringen, eller regeringskoalitionen.
”Sfiducia eller fiducia”, undrar jag och undrar om jag hörde rätt. ”Fiducia” – förtroende, repeterar Pagnoncelli och förklarar:
”Den ekonomiska krisen relativiseras medan den rycker närmare. Några fall liknande Lehman Brothers har inte förekommit i Italien. Även om tusentals småföretagare går i konkurs och lämnar tiotusentals utan arbete, fungerar fortfarande arbetslöshetskassan (Cassa Integrazione Guadagni – Cig). Det finns en tillit att Italien ändå skall klara sig – men den är inte rationellt motiverad. Dessutom är alla medvetna om att krisen beror på internationella faktorer – skulden för den kan inte läggas på regeringen.”
Men om folks inkomster minskar borde väl missnöjet öka, undrar en kollega.
”Ännu så länge konstaterar vi att konsumenternas möjligheter att skaffa sig dagligvaror inte har minskat. Detta beror på att företagen har minskat sina reklamutgifter men ökat specialerbjudandena i butikerna. Inflationen är fortfarande låg, lånekostnaderna sjunker medan vissa avgifter hålls låga för oljepriset har åter gått ned.
Den här situationen blir svårare att försvara under det här året. Arbetslösheten kommer att stiga explosionsartat när Cig-tiden löper ut.
Italienarna är pragmatiska, kanske litet cyniska. Ingen tror att politikerna lyckas lösa de stora problemen. Då går var och en tillbaka till sitt lilla och försöker överleva på bästa sätt i den egna familjekretsen. Dock – även här räknar vi med förändringar. 79 procent av väljarna uttalar sin stora oro för att de skall förlora sina arbeten. Vid den tidigare mätningen var de bara 47 procent.”
Det är märkligt att dessa frågor inte behandlades alls tidigare, då TV-debatterna pågick. Diskussionerna i dem handlade om domarkåren, åklagarna, skandalerna. Ingen tog upp och föreslog reformer eller utspel för att möta krisen, konstaterar Pagnoncelli.
”Att valskolket ännu inte avspeglar sig i opinionsundersökningarna beror sannolikt på att folk har svårt att öppet medge att man tänker skolka. Det betraktas fortfarande som något att skämmas för. De allra flesta anser också att stoppet för alla TV:s pratshower varit negativt. Inte för att de skulle påverka valdeltagandet eller valresultatet på något överväldigande sätt. De som lyssnar på dessa debatter har ofta sin åsikt redan klar och söker i första hand bekräftelse för de egna åsikterna.”
Men debatterna mobiliserar väljarna och den delen faller bort i år efter Rai:s styrelse så slaviskt tolkade kraven från mediaombudsmannen om hur de skall organiseras. Kraven var så omfattande att de var omöjliga att uppfylla. Alltså, bestämde Rai (och Mediaset följde efter) att det blir inga talkshows den här månaden fram till valet.
Men det beslutet uppfattades alltså som dåligt och accepteras inte av de stora tittarskarorna. Därav troligen också ett ökat valskolk.
Trenderna då? Efter en svag inledning har oppositionspartiet PD fått vind i seglen. Omöjligt att säga hur mycket det kan ge. Berlusconis PdL minskar i opinionen men bara marginellt. Den nya violetta rörelsen bidrar troligen till att valskolket till vänster minskar.
De osäkraste regionerna i detta regionalval är Piemonte, Ligurien, Puglia och Lazio.
Piemonte är skådeplats för en tuff uppgörelse. Den sittande guvernören, Mercedes Bresso, PD, får det svårt mot Lega Nords Roberto Cota. Igår stod Berlusconi vid Cotas sida framför en jublande massa och berättade:
– Vet ni varför Mercedes Bresso är så sur jämt. Jo, när hon vaknar på morgonen och ser sig själv i spegeln så är dagen redan förstörd för henne.
Det är en ny variant på en gammal vits han kör ständigt och jämnt. Och han tycker den är lika rolig varje gång.
Vi återgår till Pagnoncelli:
Valsystemet är inte enkelt. Man kan rösta både på en partilista och på en person eller hålla isär de båda. 22 procent av väljarna får sin information enbart via TV, 30 procent från mest från TV, 25 procent från dagstidningarna och mindre än 10 procent från Internet och radion.
Är då kontrollen över TV-kanalerna den avgörande fråga som Berlusconis kritiker vill göra den till?
Går man till de senaste 16 årens politiska historia har den inte varit det. Varje gång Berlusconi sägs ha kontrollerat media har vänstern vunnit – och tvärtom.
– Hur mycket betyder kyrkans inlägg i valkampen, undrar jag.
– Mindre än 3 procent.
Den ”katolska” väljarkåren finns särskilt representerad i provinsen, ute i de små kommunerna, långt från maktcentra. De är kvinnor och har en lägre utbildning än genomsnittet. De tittar på TV och skräms av debatten om hoten från islam, om invandrarna och tryggheten. De är motståndare till abort – men vill ha kvar abortlagen. Att inte ha någon lag alls, är i alla fall sämre än den nuvarande lagen, anser man.
Berlusconis väljare har stort förtroende för honom. De litar starkt på honom – men är kritiska till hans skandaler med prostituterade.
Så långt Pagnoncelli. Neapeltidningen Il Mattino har nu i två dagar rapporterat om ett annat traditionellt valproblem. Hur rösterna säljs och köps i fattigkvarteren. Hur camorran kontrollerar vem som får sätta upp valaffischer och vilken valpropaganda som får ligga framme i butikerna.
En röst där kostar mellan 20 och 50 euro…
Åke Malm