Pressklubbens konferenssal känns laddad. Fyra till tänderna beväpnade karabinjärer bevakar porten mot Via dell’Umiltà. En civilklädd polis kontrollerar medlemskorten innan vi släpps in i salen. Ytterligare två civilklädda står med någonting som putar under den oknäppta kavajen.
De är Nicola Gratteris livvakter. Han är åklagare vid domstolen i Reggio Calabria. Sedan 20 år lever han med livvakter dygnet runt. Allt han gör måste planeras långt i förväg.
Han har skrivit en ny bok om ’ndranghetan, Kalabriens maffia, tillsammans med journalisten och historikern Antonio Nicaso. Nu har han lovat presentera boken på Internationella pressklubben under förutsättning att bara klubbens medlemmar är närvarande. Inga italienska kollegor släpps in.
La Malapianta (Den onda växten Mondadori 183 sidor) har en stramare ovanför boktiteln: Min kamp mot ’ndranghetan.
I Europas fattigaste landsända finns den rikaste maffian, står det i inledningsraden. Antonio Nicaso beskriver situationen med aktuell statistik.
’Ndranghetan (betoning på första stavelsen) betraktades för 20 år sedan som den fattiga, oborstade och okultiverade maffiaorganisationen. En tredjevärlden-kriminalitet. Men sedan dess har den växt till sig. Den beräknas idag omsätta 44 miljarder euro om året och har praktiskt taget kontrollen över all kokainhandel i Europa.
Nicola Gratteri och Antonio Nicaso byter av varandra i beskrivningen av denna ”onda växt”. De berättar hur ’ndranghetan undviker mord på andra än sina egna. Den har aldrig velat delta direkt inom politiken men ibland när Cosa Nostra har bett om ett handtag ställer man gärna upp. Det gällde till exempel mordet på Antonino Scopelliti. När Scopelliti utsågs till åklagare i den s k maxi-rättegången i Palermo var det ’ndranghetan som tog på sig uppgiften att röja honom ur världen.
´Ndranghetan är både local och glocal, säger Antonino Nicaso. Den är intimt förknippad med det territorium där den verkar. Men den har också lyckats organisera sig på det mest moderna sätt genom att ta upp kontakter och samarbete med den organiserade brottsligheten i alla europeiska länder, i Kanada, USA, Sydamerika och Australien. ’
Bästa sättet att bekämpa ’ndranghetan, liksom alla maffior, säger Gratteri, är mycket hårda fängelsestraff och konfiskering av egendomar och kapital. Det är meningslöst att tala om fängelset som en plats där den dömde skall lära sig sin roll i samhället och lova bli en god människa. Den som en gång svurit ’ndranghetans ed på dess heliga lagbok, il Codice, den förblir alltid en ”ndranghetista”.
På min fråga om han kan bekräfta tidigare rapporter om hur ’ndranghetan blixtsnabbt organiserade sig när Berlinmuren föll, svarar han: – Den historien är helt belagd. Det finns långa telefonavlyssningar där en boss i Kalabrien ger order till en kollega i Berlin, att köpa allt. Det fanns ingen begränsning av det tillgängliga kapitalet. Man kunde verkligen köpa allt, inklusive hela stålverk och hundratals fastigheter.
Boken och de två författarna är fascinerande och deras berättelse skrämmande. Det vore en uppgift för en svensk förläggare att översätta boken. Kanske kunde bombattentat i Göteborg med omnejd få en förklaring.
Dagen därpå exploderar nästa stora skandal. Två av milanobörsens största företag, Telecom Italia och Fastweb är inblandade i en jätteskandal med falska fakturor, illegalt kapital i skatteparadisen och samröre med just – ’ndranghetan. Åklagarna begär att senatorn Nicola Di Girolamo skall gripas. Han tillhör partiet Italienarna i utlandet. En märklig organisation som sedan kommit att ingå i Berlusconis allians.
Märklig för att senatorn Di Girolamo inte alls bor i utlandet som han hävdar utan i Italien vilket skulle göra det omöjligt för honom att kandidera på utlandslistorna. Åklagarna hävdar att ’ndranghetan förfalskat högvis med valsedlar. Alla försök att stoppa senatorns val i parlamentets valkommission har misslyckats. Själv säger senatorn att han är oskyldig. Givetvis.
Men l’Espresso publicerar en bild av honom tillsammans med ’ndranghetabossen Franco Pugliese. Och på kvällen går en grå Berlusconi ut i etern från en presskonferens i Palazzo Chigi och hävdar:
”Det måste bli ett slut på telefonavlyssningar. De används av vänstern för att kasta skit på Italiens moderata krafter. Samtidigt är vänstern ute efter att öppna alla gränser för en flod av immigranter i avsikt att använda deras röster för att vinna nästa val.”
Attenzione, skriver en tidning. Det här är ingen satir.
Åke Mal