Addio Berlusconi

Berlusconi

Av ÅKE MALM
Silvio Berlusconi har dömts till fyra års fängelse av Milanotribunalen för skattebrott. Han fick också fem års förbud att inneha offentliga uppdrag samt dömdes att betala 10 miljoner euro i skadestånd till italienska skatteverket.

Domen föll två dagar efter att en 76-årig Berlusconi i en bedagad version av det första TV-talet till nationen – då när han 1993 avslöjade att han tänkte ge sig in i politiken ”för att han älskade Italien” – meddelat att han inte tänkte ställa upp som kandidat i det kommande parlamentsvalet. All makeup och alla plastikoperationer till trots, det gick inte att dölja att tiden haft sin gång.

Två dagar före den fällande domen? Domarna hade då varit inlåsta för överläggningar redan i två dagar. Var det möjligt, frågar sig många, att han fått ett tips om vad som var på gång och därför slutgiltigt beslutade att lämna arenan. Stämmer dessa spekulationer visar de att Berlusconi in i det sista var den som bestämde spelets regler och platsen för varje drama.

Det är ingen större risk att Berlusconi måste passera in genom de tunga dörrarna till Milanos legendariska stadsfängelse San Vittore. Dels trädde omedelbart efter att domen fallit en ”indulto” från 2006 i kraft. (Inte en amnesti som många media förklarat – enligt italiensk lag stryker en amnesti ett streck både över brottet som sådant och det utmätta straffet. En ”condono” eller ännu mer en ”indulto”, förkortar enbart straffets längd. Domen över det begångna brottet kvarstår).

Till detta kommer som vanligt hotet om preskription. I det här fallet går tidsgränsen i slutet av 2014. Det är nog uteslutet att appellationsdomstolen och Högsta domstolen (Corte di Cassazione) båda två innan dess skall ha hunnit med att föra fallet fram till det sista och avgörande beslutet.

Ändå är domen den första avgörande domen som fallit mot Berlusconi. Han brukar själv ironisera och nedgörande uttala sig inför sina som vanligt entusiastiska åhörare. ”Trots hundratals utredningar och rättegångar har ingen ännu lyckats fälla en dom över mig”, brukar han hånfullt förkunna. Samma sak händer nu. I en telefonkommentar till en av sina egna nyhetsprogram beklagar han sig. ”En politisk dom, barbarisk och ett uttryck för en liten politiserad del av den italienska domarkåren.” Men det har vi hört så många gånger vid det här laget att ingen egentligen tar det på allvar. Det viktiga är nu att det här måste betyda det definitiva slutet på en nästan 20 år lång politisk karriär med fyra utnämningar till regeringschef (presidente del Consiglio).

Redan innan han hunnit sätta punkt för sitt TV-tal var huggsexan på gång. Högersidan som alltid ironiserat över vänsterns svårighet att hålla sams och visa en enad front, visar sig nu i exakt samma skepnad. Minst tio mer eller mindre kända politiker har förkunnat att de är villiga att ta över. Men till dess kommer mycket att hända. Mycket talar t ex för att Popolo della libertà kommer att splittras. Det är inte omöjligt att en grupp som ursprungligen kommer från det tidigare radikala högerpartiet, nämligen AN, Alleanza nazionale, nu bryter sig loss igen. Lika troligt anses det vara att många som tillhört Pdl går över till någon mittenformation. Och där finns det också en rik kompott. Där finns de gamla kristdemokraterna i Udc, där finns deputeradekammarens talman, Gianfranco Fini och hans Futuro e Libertà. Och många andra.

Ett nytt förslag till politisk rörelse avslöjades igår. Många i mitten är ytterligt oroliga över vad som kan komma att hända när Mario Monti måste lämna över rodret. Vem skall ta över och vilken politik kommer att föras? Kritiken mot ”professorerna” i Mario Montis teknokratregering är stark. Men ännu har han minst 45 procent av väljarna bakom sig. Och det tänker t ex Ferrari-chefen Luca Cordero di Montezemolo utnyttja tillsammans med många från Pdl och andra grupper i mitten. En rörelse för att bereda vägen för en ny Montiregering efter valet.

Om detta projekt någonsin blir annat än en hallucination återstår att se. För nu är vi inne i en politisk situation som är helt ny. Det pågår ett ännu så länge stillsamt folkligt uppror mot gamla partier och gamla politiker. Rader av nya korruptionsaffärer har avslöjats och alltid handlar det om hur politiker på ett eller annat sätt stoppar statliga medel i egen ficka. Vanligen sansade italienare är nu så utledsna på detta system att de är beredda att göra allt för att få en förändring. Som att rösta fram en komiker som Beppe Grillo och hans rörelse De fem stjärnorna. Grillo är ett fenomen som nu samlar tusentals applåderande åskådare under en turné på Sicilien. Dit han sam över Messinasundet och naturligtvis fick en fantastisk publicitet.

För Grillo finns det ingenting i det nuvarande politiska systemet som godkänns. Han är frän och rolig och folk älskar honom. Enligt senaste opinionsundersökningen på Sicilien kan han få 20 procent av rösterna. Och det skulle vara en sensation för en rörelse som tills för någon månad sedan var praktiskt taget bannlyst från de stora medierna. Om hur det går får vi veta den här helgen när sicilianarna skall välja nytt regionalparlament. Första steget på en dramatikens väg.

För några veckor senare skall PD – Partito Democratico – organisera sina egna prmiärval för att bestämma vem partimedlemmarna vill ha som första namn på listan. Pier Luigi Bersani har på två år i någon mån samlat ett splittrat parti och fört det till 26-27 procent. Han borde vara given som blivande regeringschef. Men primärvalskampanjen domineras nu av striden mellan Bersani och Matteo Renzi, Florens 38-årige borgmästare. Bersani för med sig stilen från det gamla kommunistpartiet upp i talarstolarna. Han fumlar med glasögonen, han tittar bort och ned och sällan mot publiken. Men han är absolut hederlig.

Det är också Matteo Renzi men hans politiska linje har osäkra rågångar mellan höger och vänster. I själva verket vill han hellre tala om pragmatisk problemlösarpolitik än om gamla höger-vänsterbegrepp. Och så är han slängd i käften, pratar som en kulspruta och var den som myntade uttrycket att han ville ”skrota” den gamla politikergenerationen. Bland partimedlemmarna i PD har han hittills alltid legat två procentenheter efter Bersani.

Sedan kommer valen till regionalförsamlingarna i Lazio och Lombardiet. Samt parlamentsvalet i april. Det bör bli en verkligt spännande politisk vinter i Italien.

Kommentera: