Adam Nicolson – Why Homer matters

I vintras tillbringade jag två veckor i Aten på ett stipendium. En dag när solen värmde lämnade jag skrivbordet, öppnade porten till Ariane Wahlgrens författarhus och gick nerför trapporna längs Drakougatan, där apelsinerna lyste stillsamt som lyktor i grenverken ovanför mig. Efter att ha passerat kiosker och konditorier steg jag på spårvagnen mot havet nere vid Syngrou-avenyn. På en av stränderna vid hållplatsen Kalamaki spelade solbrända grekiska pensionärer strandtennis och volleyboll, medan andra promenerade längs strandkanten iklädda täckjackor och halsdukar. Iskallt i skuggan, glödhett i solen, tänkte jag. Om Gunnar Ekelöf hade varit grek kanske hans rader om ”själens april” istället hade handlat om månaden december.

När jag under simturen lät blicken vandra längs havsbottnen kunde jag inte låta bli att återigen känna den där minimala förhoppningen att mot all förmodan göra en upptäckt där nere – plötsligt få syn på en gammal amfora som undandragit sig världens blickar i alla år, eller en marmorfigur som gäckat arkeologerna genom seklerna. Den drömmen har följt mig ända sedan jag som tioåring för första gången besökte Grekland. Det var 1982. Samma år dök en lokal fiskare efter tvättsvamp vid Ulu Burun på Turkiets sydkust – och fick syn på vraket av ett bronsåldersskepp som senare daterades till 1300-talet före Kristus. Ombord hittade man allt från koppar, tenn och kryddkärl till sköldpaddsskal, elefantbetar och guldsmycken; en last som gav en enastående inblick i det östra Medelhavets handelsrutter vid denna tid. Fortfarande tänker jag på rysningen den turkiske fiskaren måste ha känt vid fyndet.

Huttrande av köld efter badet tog jag på mig kläderna igen, satte mig i den grovkorniga sanden och slog upp boken som jag läste under dessa dagar – den brittiske författaren Adam Nicolsons essäsamling Why Homer matters (Därför angår Homeros oss). I förordet knyter författaren an till ett annat arkeologiskt fynd som måste ha tagit andan ur dess upptäckare. Sommaren 1939 inledde den amerikanske arkeologen Carl Blegen tillsammans med ett grekiskt forskarlag utgrävningarna av det mykenska palatset i Pylos på sydvästra Peloponnesos. I ett stort rum upptäckte han en fresk som låg i bitar på golvet – krossad i den brand som drabbat platsen tre tusen år tidigare.

Utifrån ett decennielångt ambitiöst pusselarbete med de brända skärvorna gjorde konstnären Piet de Jong senare ett fantasifullt försök till rekonstruktion i vattenfärg av fresken åt Blegen. På hans målning sitter en skald på en klippa med röd bakgrund. I händerna har han en femsträngad lyra. ”Han ser klarvaken ut, blicken är skarp och öppen”, konstaterar Nicolson. Men det märkvärdigaste med bilden är det som tornar upp sig i luften framför honom – en väldig, blek fågel som just har brett ut sina vingar.

Om vi kallar skalden Homeros kan fågeln ses som själva dikten i färd med att ta till flykt, föreslår Nicolson med sin karaktäristiska inlevelseförmåga. Bilden blir då ett av de starkaste visuella uttrycken för poesin som den brittiske författaren någonsin kommit i kontakt med. ”Den här boken ska söka sig tillbaka till den där fresken, på jakt efter Homeros varhelst han må finnas, i mina egna och många andras intryck av dikterna, i livserfarenheter, arkeologi och de landskap där de homeriska spökena ännu kan höras”, skriver Nicolson. Han avslutar vackert sin inledning med att referera till en modern grekisk poet, Giorgos Seferis, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1963. ”Dikten finns överallt”, skriver Seferis i en passage som handlar om vårt förhållande till det förflutna. Vår egen föreställningsförmåga reser ibland vid diktens sida

”som en delfin som ett slag slår följe
med ett gyllene skepp i solen
för att sedan försvinna igen”.

Gång på gång låter Nicolson oss skymta dessa ögonblick då poesin och livserfarenheten hugger tag i varandra, färdas tillsammans. Resultatet är en smått hänförande bok – passionerad och personlig – om den västerländska litteraturens källor. Why Homer matters kombinerar resor och läsning, historia och självbiografi till tidvis svindlande essäkonst.

Det förvånar mig inte att Nicolson på ett ställe omnämner den brittiske poeten Christopher Logue som den mest briljante av alla moderna uttolkare av Homeros. Logue arbetade i flera decennier på en personlig och modern omdiktning av Iliaden; ett livsverk som aldrig hann fullbordas men som i år har kommit ut i sin hittills mest omfattande, postuma form. I likhet med Logue är Nicolson amatör i ordets bästa och ursprungliga bemärkelse; en kärlek som gränsar till besatthet kännetecknar hans förhållande till ämnet. Förutom omfattande kunskaper i historia, arkeologi och tidigare Homeros-forskning har han en överblickande förmåga att binda samman olika forskningsområden; en kvalitet som riskerar att bli alltmer sällsynt i en tid av tilltagande akademisk specialisering.

Dessutom bryter Nicolson ständigt upp från läsfåtöljen. På ön Chios i östra Egeiska havet finner han skuggan av en homerisk närvaro bland kalkstensklyftor och odlingarna med mastixbuskar. För det var just på den här sortens avsides belägna platser som Nicolson menar att de redan då flera hundra år gamla homeriska sångerna – eller åtminstone versioner av dem – skrevs ner runt 700-talet före Kristus för att senare i historien omhändertas av kulturella centrum som Aten och Alexandria. På de gräsbevuxna vidderna i norra Ukraina söker han spåren efter ”de geografiska rester” som dröjer sig kvar i Homeros språk – i vilket havet ofta jämförs med inlandet och skeppen liknas vid hästar; ett arv efter folkvandringarna från de euroasiatiska stäpperna bortom Svarta havet. En vårdag då gurkörten och sammetsblommorna slagit ut anländer Nicolson till Penisola Magnisi på Sicilien, där tidiga spår efter grekernas närvaro i väst påträffats. Här är det lätt att föreställa sig Odysseus på avlägsna stränder, med Kalypsos lidelsefulla ande svävande i den sötaktiga luften. Den levande konkretionen är Nicolsons ständige följeslagare, vare sig det nu handlar om de kalla vinterkvällar då han på ön Ithaka värmer sig över en brasa gjord på olivträ, eller hans vandringar i ett märkligt och spöklikt landskap utanför Huelva i Andalusien, dit han kommit för att bättre förstå Hades betydelse i Odysséen.

Adam Nicolsons bok spänner över händernas roll hos Homeros till en betraktelse över den ömsinta och omsorgsfulla skildringen av hur Odysseus bygger sin flotte i den femte sången av Odysséen.

Här finns minnesvärda avsnitt om det författaren kallar ”Iliadens triumf”; den tysta, ömsesidigt beundrande blicken mellan Akilles och Priamos innan Hektors lik överlämnas till fadern. Men också om det han benämner ”Homeros mest chockerande ögonblick” – då Odysseus och Diomedes under ett spaningsuppdrag i samma epos tillfångatar den trojanske spionen Dolon, som halshuggs just när han är i färd med att be om nåd.

Ett viktigt spår i Nicolsons bok är kritiken mot alla de försök som gjorts genom historien att anpassa Homeros till olika syften och tidsideal. Alexandria spelade en avgörande roll för Homeros betydelse i Europa, men förvandlade också det ”vilda” i dikterna till något mer rätlinjigt. De lärda under 1700- och 1800-talet ville att eposen skulle spegla de aristokratiska ideal de själva företrädde. I början av 1900-talet vände sig amerikanen Milman Parry mot sådan tendenser och betonade istället dikternas märkliga och avlägsna karaktär – vilket reflekterade hans egen tids fascination för främmande kulturer. Det var också Parry som poängterade upprepningens betydelse hos Homeros; det formelartade draget som ofta förminskats i översättningar eftersom det betraktats som en poetisk defekt.

Några av bokens mest intressanta kapitel kretsar kring våldet. Nicolson menar att det är ett misstag att betrakta Iliaden som en antikrigsdikt, vilket många har gjort. Homeros är djupt förtrogen med lidandet, men kan samtidigt inte föreställa sig en värld utan konflikter. Våldet är inte bara en ofrånkomlig del av tillvaron, det utövas emellanåt också med en närmast vällustig eufori. När den uggleögda Athena flyger fram genom grekernas armé och manar dem till strid, är hemmets betydelse plötsligt ett minne blott. ”Plötsligt syntes dem krig långt ljuvligare nu än att segla / hem med skeppen igen till den kära fädernejorden”, heter det i Ingvar Björkesons översättning.

Har Homeros i detta avseende blivit inaktuell? Kanske inte helt och hållet. I kapitlet ”The gang and the city” menar Nicolson att grekernas belägring av Troja kan liknas vid ett gäng från gettot som är ute på plundringståg, snarare än ett krig mellan två stater. Kriminologerna Bruce Jacobs och Richard Wright har i sina studier av den undre världen i St. Louis, Missouri påvisat märkliga likheter mellan sättet som amerikanska gängmedlemmar talar om våldet, hämnden och sina egna liv och ambitioner – och grekernas handlingsätt i Iliaden. I ett annat stycke knyter Nicolson an till en svår personlig händelse. När han var tjugofem år blev han våldtagen med en kniv mot strupen utanför den syriska ökenstaden Palmyra. Då visste han ännu ingenting om Homeros, men när han nu ser tillbaka på de olika aspekterna av denna erfarenhet i dödens närhet, inser han att våldet hos Homeros uppstår ur en förståelse för den roll som den tvingande kraften spelat i de mänskliga samhällena.

Nicolsons bok är ett försvar för den mänskliga komplexiteten. Homeros erbjuder oss ingen vägledning i livet, menar författaren. Dessa epos är inga predikningar och Akilles och Odysseus ter sig inte som några förebilder för en man, lika lite som Penelope eller Helena gör det för en kvinna. Värdet ligger istället i det Nicolson kallar Homeros embrace of wrongness; förmågan att betrakta livets alla aspekter med klarhet, jämnmod och sympati, med kärleksfullt hjärta och ogrumlad blick. Det vi söker är den homeriska visdomen: ”hans orädda möte med det fruktansvärda, hans kärlek till kärleken och hans hat mot döden, själva måttet på hans omfamning, hans energi och skärpa.”

Även om de homeriska sångerna hör till de äldsta dikterna vi har och forskningen kring dem är enorm, kan man förstås undra hur levande dessa klassiker egentligen är utanför universiteten. Nicolson försvarar och påminner om Homeros existentiella betydelse också i vår tid. Bland de oförglömliga exemplen han hämtar ur sitt eget liv finns skildringen av hur besläktad han känt sig med hjälten i Odysséen när han seglat efter stjärnorna – liksom Odysseus gjorde när han lämnade Kalypsos ö.

Trots alla tekniska landvinningar som gjorts under årtusendena, inser Nicolson att erfarenheten av att vara ensam ute till havs om natten, omgiven av vattnet och med den klara himlen ovanför, i grund och botten är densamma för Odysseus som för honom själv: ”Det finns inte längre någon historia. Jag befinner mig i bronsåldern, och på samma sätt som Odysseus håller sig vaken och följer skutans och havets rörelser gör jag detsamma, och då står han och jag varandra under ett ögonblick förunderligt nära.”