Mest har jag väl den senaste tiden gått och undrat om jag verkligen har lust att betala runt hundra euro till EUs
stödpaket till Grekland.
Ja, det är femhundrafemtio miljoner som Finland ska bidra med så i själva verket kommer mitt bidrag att bli ännu större om summan ska fördelas på de medborgare som verkligen är skattebetalare.
Men jag har faktiskt funderat på en roman också, nämligen Abraham Vergheses drygt femhundra sidor långa Cutting for Stone som utkom på svenska i fjol under titeln Skära för sten. Verghese är född av indiska föräldrar, har vuxit upp i Etiopien och bor numera i USA där han tidigare gett ut böcker om sitt yrke som läkare.
Medicin i vidaste mening är också huvudtemat i Cutting for Stone: medicin som drama, medicin som hantverk, medicin som erfarenhetskunskap, medicin som livshållning, medicin som människokärlek.
Jagberättaren Marion och hans siamesiska tvillingbror Shiva föds på ett litet missionssjukhus i Addis Abeba. De kommer till världen under våldsamma omständigheter och som i högsta grad oönskade barn: deras mor är nämligen en indisk nunna, syster Mary Joseph Praise, som blir förlöst av den brittiska kirurgen Thomas Stone som med ens inser att han älskat henne i flera år men inte att han haft samlag med henne.
Och som inte kan rädda hennes liv trots att han försöker döda tvillingarna och till slut i desperation lägger ett snitt mellan fjärde och femte revbenet, skär sig fram genom muskler och brosk och med händerna griper tag i hennes hjärta för att se om det ännu skulle kunna fås att slå.
Aldrig har metaforen ”att röra vid någons hjärta” blivit så konkret.
Stone försvinner, Marion och Shiva skiljs åt och tas om hand om missionssjukhusets gynekolog, den frigjorda Hema – som olyckligt nog var bortrest när de föddes – och av den smått luggslitne Ghosh, läkaren som länge tålmodigt och obesvarat älskat Hema. De växer alltså upp på missionssjukhuset och av sina fosterföräldrar – som småningom gifter sig med varandra – introduceras de tidigt i det medicinska hantverket. De påverkas på nära håll av den politiska utvecklingen i Etiopien – inte minst av kejsar Haile Selassies fall – och de förälskar sig i samma kvinna. För Marion – som tvingas fly från Etiopien – betyder kärleken sorg och sjukdom, för Shiva leder den indirekt till döden. Men utan regelrätt läkarutbildning hinner han också bli expert på gynekologiska fistlar och räddar många etiopiska kvinnor från utstötthet medan Marion blir kirurg i USA.
Det här är en roman som vill mycket. Den behandlar stora existentiella frågor, kärlek, svek, förlust, saknad och försoning, den är full av arketypiska motiv, den har ett stråk av magisk realism. Den vill levandegöra både etiopiska och amerikanska miljöer: det sjukhus Marion kommer till i New York är ett fattigsjukhus med idel indiska läkare och idel puertoricanska patienter (vita amerikanska läkare visar sig bara för att hämta transplantationsdugliga organ efter skottdramer i kvarteret).
Frågan är om den inte sist och slutligen vill för mycket. Verghese har i intervjuer sagt: ”Det tog mig sju år att skriva romanen. Men efter tre faktaböcker ville jag verkligen skriva skönlitteratur.” Man får känslan att det inte bara är skönlitteratur han velat skriva utan Skönlitteratur eller Den Stora Amerikanska Romanen.
Den Stora Amerikanska Romanen – eller Den Stora Romanen överhuvudtaget – är ett slags machodröm: i en brevväxling för ett par decennier sen talade de två finlandssvenska författarna Monika Fagerholm och Henrika Ringbom om Den Stora Romanen som ett slags jaktbyte som under allmän beundran släpas hem till kvällens lägereld. Det machomässiga har intressant nog aldrig uteslutit ett stråk av sentimentalitet och det stråket finns också hos Verghese, kanske framförallt när han skriver om försoning.
Hur imponerad jag än är av hans bredd och kringsyn kan jag inte värja mig för känslan att ”more is less”.
– Se ett videoklipp där Verghese talar om vad som inspirerat honom till boken:
– Klicka här för att komma till bokhandeln och Somerset Maughams ”Of Human Bondage”