Få faktiska platser i nutidshistorien illustrerar väl den specifika geografiska ortens betydelse för historiska processer tydligare än Berlinmuren. En oundviklig symbol för det kalla krigets tudelade värld, men också ett konkret bygge med allt vad det inneburit av rå arbetskraft, logistiska problem och politiska och ekonomiska kalkyler.
Berlinmuren uppfördes i augusti 1961 och revs av det tyska folket den 9 november 1989. Den bestod alltså i 28 år och var förmodligen den första mur i världshistorien som byggdes i syfte att spärra in den egna befolkningen, och vid vilken de östtyska soldaterna in i det sista hade order om att skjuta för att döda vid minsta lilla tecken på flyktförsök. Men i det officiella DDR var det ju alls ingen mur, utan en ”antifascistisk skyddsvall” mot det imperialistiska fiendelandet i väst. Allt i överensstämmelse med den politiska diktaturens absurda retorik.
Under de 25 år som passerat sedan murens fall har en oöverskådlig mängd litterära skildringar av den komplicerade tysk-tyska relationen utgjort en bred palett av olika uttryck och trender i den nationella samtidsdebatten. Även om DDR- och återföreningsproblematiken haft sitt naturliga epicentrum i och kring Berlin, framgår det redan vid en snabb överblick över de senaste decenniernas ”murlitteratur” att den haft en rik spridning över hela republiken, alltså även i väst. Till de populära bidragen härifrån hör Günter Grass väldiga idéroman En invecklad historia (1995) och Peter Schneiders Eduards hemkomst (1999).
Omedelbart efter återföreningen utbredde sig den så kallade ”ostalgin” (forna östtyskars nostalgiska tillbakablickar på de förment goda sidorna av DDR), en gynnsam hållning för den som velat skydda sina privata minnen mot de västkrafter som påstridigt och med en irriterande storebrorsmentalitet haft för avsikt att eliminera varje spår av den 40-åriga kommunistepoken. Författarnamn som Ingo Schulze och Thomas Brussig har med sina verk på så sätt försökt motverka vad man uppfattat som västra Tysklands arroganta demonisering av DDR. Mot denna romantiserade ostalgi har förstås alla de stått som under årens lopp fallit offer för den östtyska statens rigida maktaparat, censur, tankekontroll, utbredda angiverisystem, internering, tortyr och mord. På senare tid har man dock i något högre grad lärt sig konsten att hålla båda dessa bollar i luften: behovet av att minnas och dokumentera en repressiv diktaturs oupphörliga och allvarliga brott mot mänskliga fri- och rättigheter, och samtidigt hävda värdet av forna östtyskars minnesbilder av en vardag som också kunde innehålla både värme, humor och den ”inre exilens” gemenskap.
Till detta slags balanserade och stringent skildrade rekapitulationer av DDR-årens och återföreningens konsekvenser på ett såväl psykologiskt som mentalitetshistoriskt plan hör den forna östtyska elitidrottaren, numera författaren med professorstitel Ines Geipels (född 1960) nyligen publicerade Generation Mauer. Boken kan beskrivas som en intellektuellt resonerande socialstudie med tonvikt på hur författarens egen generation, de som idag är mellan 45 och 55 år, uppfattade och uppfattar DDR-tiden och återföreningen. ”Vi är den sista generationen som står i en genuin, rationell och djupt emotionell förbindelse med det delade Tyskland”, lyder ett citat i bokens inledning. För så är det ju med ”murgenerationen”: de är gamla nog för att ha hunnit bli vuxna innan 1989, och unga nog för att ha hunnit erövra livet och anpassa sig till den nya världen efter murens fall. Historiens vinnare med dubbla erfarenheter? I djupintervjuer med vänner, bekanta och andra generationsföreträdare — huvudsakligen akademiker och intellektuella — tecknar hon i den fria essäns form ett porträtt av denna så kallade mellangeneration, men ger också en inträngande bild av sitt eget känslomässigt ambivalenta förhållande till sitt forna hemland.
Perspektivrikt resonerar hon om händelserna under den avgörande demonstrationen på Alexanderplatz i Berlin den 4 november, eller undrar, med massflykten av DDR-medborgare ut ur landet sommaren 1989 i färskt minne (varav hon själv var en), om man i moralisk mening ”har rätt att lämna när det händer stora saker i det egna landet?” Eller är det rentav så att det ”händer stora saker för att så många lämnar?”
Den (själv)kritiska blicken på det egna skrivprojektet löper parallellt med det uppriktiga behovet av att muta in ett mentalt landskap. Hon ifrågasätter initialt själva begreppet generation — ”Generation är inget annat än en projektion” — och hänvisar till forskares teorier om att det i ett ofritt samhälle som DDR omöjligt kan ha uppstått identitetsskapande generationer i gängse mening, blott ”generationssammanhang”. Lyckligtvis landar hon ändå i ett försvar för bokens idé: den som är 50 år idag har levt exakt lika länge i DDR som i det förenade Tyskland. ”25 plus 25 plus brottyta. Det måste väl ändå resultera i en berättelse.” Särskilt som vi talar om en generation som i sin ungdom levt under en diktatur och tvingats definiera sig själv vid sidan om eller bortom den kommunistiska enpartistatens ideologiska korrektiv. För en generation, på jakt efter en individuell identitet med utmärkande särdrag, var det förstås inte lätt att förhålla sig till det Geipel kallar ”DDR:s löftesrika imperativ”: ”Från jag till vi”.
Hur man på ett individuellt plan än förhållit sig till denna kollektiva transformation, finns i den socialpsykologiska formeln möjliga svar på frågan varför så många östtyskar känt sig vilsna och drabbade av kulturell vantrivsel i det återförenade Tyskland.
Ett samtal med bla Ines Geipel
Lyssna på ett radioprogram med Geipel om boken