Gonzalo Rojas

Auguste Preault, "Le Silence"

Av PETER LANDELIUS

Gonzalo Rojas blev 93 år. Chile har landssorg.

Många ville se honom få Nobelpriset, men det fick ju inte hans första läromästare Vicente Huidobro heller. Han var en gruvarbetarson som skulle ha blivit Allendes ambassadör i Havanna, om inte kuppen hade kommit emellan.

Gonzalo Rojas skrev många underbara dikter, inte bara om kärlek men också om kärlek. Döden var han emot. Det framgår av samlingen “Contra la muerte” (1964). Den börjar med den här berömda dikten:

Till tystnaden
O röst, unika röst: all havets tomhet,
all havets tomhet vore inte nog,
all himlens tomhet,
hela skönhetens tomrum
vore inte nog för att rymma dig,
och om än människan tystnade och denna värld förginges,
o majestät, skulle du aldrig,
skulle du aldrig upphöra att finnas överallt,
för du har övernog av tid och varande, du enda röst,
för att du finns och inte finns, och nästan är min Gud,
och nästan är min far när jag är mörkast.

Kommentera: