Av CECILIA CARLANDER
Det är lite rökigt i foajén märker jag när jag möter upp vännen som bjudit mig hit tillsammans med sina skådespelarvänner till Théâtre du Nord-Ouest. Vi slår oss ned på något som liknar gamla överblivna teatersäten, gröna i sliten sammet, och pratar om teaterns historia. Edith Piaf ska tydligen ha haft en serie framträdanden här, under en period då teaterns namn var något helt annat och snarare var en kabaré med många stora namn bland stamgästerna (Gabin, Carné, Prévert…).
Sedan ett tjugotal år huserar Le Théâtre du Nord-Ouest här, mellan Les Folies Bergère, en av de kända Paris-kabaréerna, och Les Grands Boulevards, mitt i ett kvarter som riktigt pulserar av nöjen och stadsliv. Men inne i foajén är allt det där långt borta. De gamla teatersätena är inte det enda som ser ut att ha en lång historia bakom sig. Jag undrar om det slitna är ett medvetet stilval eller inte. Jag inbillar mig att det är så. Att man här ska känna att det väsentliga pågår bortom yttre fasader.
Anledningen till att min vän vill ha med mig är att Le Théâtre du Nord-Ouest spelar Strindberg denna säsong. På denna teater ägnar man sig varje säsong åt en enskild dramatiker. Valet denna säsong föll på Strindberg. Detta var jag förstås informerad om; jag hade fått programmet via institutionen och ett teaterbesök är inplanerat i samband med vår institutions 100-årsjubileum i början av december. Men först på plats i foajén förstår jag satsningen och hur stor den faktiskt är.
Strindbergs samlade dramatik på en och samma teater under fem månader. 55 pjäser. Det är nästan för mycket på en gång, för svårt att ta in. Jag känner mig överrumplad. Jag skulle alltså kunna gå och se 10 Strindbergspjäser i månaden, på en och samma teater, i den franska huvudstaden. Olika pjäser sätts upp av olika teatergrupper som sedan ger föreställningen vid upprepade tillfällen på teaterns två scener.
Ikväll är vi dock inte där för att se någon pjäs av Strindberg. Det är istället ”Play Strindberg” som har premiär, en pjäs av schweizaren Friedrich Dürrenmatt som sätts upp av La Compagnie des Mots-Dits. Pjäsen skrev Dürrenmatt 1968 efter att ha satt upp Strindbergs ”Dödsdansen”. ”Play Strindberg” är en komedi, en något skruvad och farsartad variant av ”Dödsdansen”. Humorn fångar publiken relativt bra, och även om uppsättningen stundvis saknar tempo verkar de flesta åskådare nöjda med upplevelsen.
Efter föreställningen bjuds på premiärfest i foajébaren. Skådespelarna har själva handlat vin och tilltugg. Ensemblen behöver pusta ut efter premiären, de tycks lättade. Som svensk förväntas jag vara något av en Strindbergspecialist och man vill höra mina åsikter. Skådespelarna vill också ha respons, konstruktiv kritik. De håller med om att tempot kan bli jämnare, något högre.
Kvällen på le Théâtre du Nord-Ouest gav mig något mer än en teaterföreställning. Den gav mig också ett intimt möte med en teatergrupp, ett möte med en historisk miljö och en genuin atmosfär. Om en vecka ska jag tillbaka för en pjäs av Strindberg. Och det blir inte mitt sista besök på den teatern, det kan jag lova.