Av CECILIA CARLANDER
Det är augusti i Paris och semestertid. Min annars så livliga gata tycks nästan tom och de flesta av småbutikerna i kvarteret är stängda. Jag befinner mig som i en bubbla. Lugnet är så påtagligt, det starka solljuset och värmen som avtar mot kvällen framstår som livets essens, för nu har alla lämnat staden. Så känns det, och jag är oförberedd, trots att detta är vad så många försökt få mig att inse.
Bekanta som talat om Paris i augusti har alla gjort det i positiva ordalag. Vardagsbestyren har lagts åt sidan, de få som är kvar bildar en liten gemenskap, och den enda grannen som verkar vara hemma är ovanligt pratsjuk.
I mitt kvarter råder detta för mig ofattbara lugn, och jag stannar här. I flera dagar i sträck vill jag njuta av bubblan, av denna känsla att nästan ha staden för sig själv. Men så går jag en promenad, en liten sträcka på knappa tjugo minuter, bort till Luxembourgträdgården. Här kastas jag ut ur min bubbla. Här är allt precis som vanligt. Eller kanske till och med ”mer” än vanligt.
Ett folkmyller större än någonsin tycks fylla parken åt vilket håll jag än tittar. För till denna oas söker sig visst både de som blev kvar och de som begett sig på semester, till staden med störst antal turister i världen. Så gott som alla har tagit skydd under träden, det är i skuggan parkens alla stolar har hamnat. I augusti har till och med soldyrkarna fått nog. Men aktivitet råder det inte brist på. Tennisbollar, bouleklot, trampbilar och radiostyrda båtar är i rörelse. De som inte sitter i grupp eller par och konverserar har en bok eller tidning som sällskap.
Även jag plockar fram en bok, en slumpvis utvald för omläsning, Nina Bouraouis Poupée Bella. Av en slump slås sidan 34 upp och orden som möter mig är ”Au Luxembourg”. Karaktärerna är förstås i parken, de med. De går genom den, förbi den, den finns där, i såväl den fiktiva som i den verkliga världen, för Bouraoui liksom för ett otal andra författare. Den är helt enkelt omistlig, ofrånkomlig.
Luxembourgträdgården är en park som knappt någon missar, varken turist eller parisare. Men då bostadspriserna skjutit i höjden i de närliggande kvarteren har parisarnas känslor blivit mer och mer blandade inför denna vackra oas.
Vad man än tycker måste man nog ändå inse att denna park lämpar sig särskilt bra för läsning, både praktiskt och rent litterärt. Det är nämligen inte första gången jag råkar på parken i fiktionens värld samtidigt som jag själv är just där, på plats, på riktigt, i parken.
Den erfarenheten lär jag sannerligen inte vara ensam om. Och så sitter man så väldigt skönt på stolarna i skuggan, speciellt om man har turen att få tag på en stol med lutande ryggstöd och en vanlig att ha fötterna på. Ytterst läsvänligt! Och det nästan när som helst, så länge det inte regnar. Men regn i augusti hör till ovanligheterna. Åtminstone känns det väldigt avlägset just nu.