”Rum er en fortættet strøm af elastisk luft…”

bild

Louisiana

Av IVO HOLMQVIST

De mångmeterhöga buskagen av rhododendron kring Louisiana för tankarna till de amerikanska sydstaterna, men det var hustruns namn som den danske godsägaren lånade när han uppkallade sitt hus invid Öresund. Under ett par varma somrar i början av sextiotalet hyrde vi Det gamle toldhus i Humlebæks hamn, några minuters gångväg från den vackra kyrkogården och därbortom Knud W. Jensens då nästan nyöppnade museum för modern konst. Byggnaderna var få och samlingarna framför allt koncentrerade på det inhemska.

Mycket har hunnit ändra sig på det halvsekel som gått, fler paviljonger och inglasade korridorer har kommit till, aktiviteterna har breddats. Besöksströmmen har mångdubblats, inte minst av skåningar efter Öresundsbrons tillkomst. Nu håller detta Nordens och kanske världens vackrast belägna konstmuseum dessutom kvällsöppet fyra dagar i veckan. Programförklaringen i senaste numret av Louisiana Revy är triumfatorisk:

”Det moderne museum lever nu ikke alene i det almindelige borgerlige arbejdstid – det lever sandelig også i den almindelige borgerlige fritid, surprise!”

I samma nummer kan man också läsa en intervju med den fyrtioårige japanske arkitekten Sou Fujimoto som påstår att ett rum är en förtätad ström av elastisk luft. Det är nästan lika bra som Goethes (eller kanske var det Schillers) tanke att arkitektur är frusen musik.

Sou Fujimoto

”Living – Arkitekturens grænser”, utställningen som fyller nästan hela Louisiana och som just öppnat (den pågår till andre oktober) ger fascinerande inblickar i tankarna hos äldre och yngre arkitekter runtom i världen som tvärtom inte låter sina idéer begränsas. En är Fujimoto med en kub byggd av kraftiga träklossar, med oväntade hålrum att krypa kring i.

En annan är en av Corbusiers maskiner att bo i. Skissen till den blev han klar med efter en halvtimme vid frukostbordet, en likadan snilleblixt som slog ner i Jörn Utzon när han kom på hur operahuset i Sydney skulle se ut, som skalen efter hans knäckta frukostägg (om det nu var så, det är i alla fall en bra historia).

Mängder av hus byggda uppe i träd visar på obegränsade fantasier hos nya arkitekter som inte glömt sin barndoms drömmar om att leva ett liv högt uppflugna ovan jorden. Jägnefält Milton har kommit på att låta huskuber löpa på räls i Åsnedalnes i Norge, så kan man variera grupperingen av dem oändligt. Andra varierar temat Compact Living på elegant vis.

bild

Jägnefelt Milton - Åndalsnes

Men också avskräckande arkitektur i det nära förflutna visas, både sovjetiska mastodontbyggen och ett miljonprojekt från amerikanska St Louis som inte blev långlivat. Värst är burarna för tusentals fastlandskineser som väller in i storstaden från landsbygden. Våningar på hundra kvadratmeter har fyllts med ett tjog trådnätsburar, staplade ovanpå varandra. Vart och ett av dessa cage homes är på knappt fyra kvadratmeter, och i de översta kan man inte ens stå rak. I varje bor minst ett par hyresgäster, de fattigaste av de fattiga. Man kan hoppas att de snart byggs bort i den kinesiska boomen. De himlasträvande höghusbyggena som skjuter upp som svampar i Kowloon, Lantau och Hong Kong Island är mera människovärdiga.

Som en skarp kontrast till denna deprimerande realitet visas planerna på megalomana bostadspyramider på Manhattan, utopier med bättre plats för sina bebyggare, eller den nya danska superstjärnan Bjarke Ingels ”Bjerget”, ett möbiusband av huskomplex som just byggts i nya Ørestad vid Sundet och som utställningen tycker borde kopieras runtom i Europa. Roligast är Arne Quinzes Uchronia, ett jättelikt plockepinn i Nevada-öknen som man kan hoppas inte ligger längs de stråk där tromber och tyfoner drar fram.

Kommentera: