”Het woord is van de tijd, de stille van de eeuwigheid”

Maurice Maeterlinck

Av IVO HOLMQVIST

I sina memoarer ”Mitt liv i konsten” berättar Konstantin Stanislavskij om ett möte i Frankrike med en dramatiker vars teaterstycken han satte upp på sin Konstnärliga Teater i Moskva. Efter sex timmars tågresa från Paris är Stanislavskij framme vid en lantlig järnvägsstation. Inga bärare finns att ta hand om bagaget, och han känner sig strandsatt, men så hör han någon ropa:

“At this critical moment I heard a voice of one of the chauffeurs calling me. – Monsieur Stanislavskij? – A clean-shaven chauffeur of advanced years, grey, handsome, of fine carriage, strongly built, dressed in a grey coat … led me to a motor car, sat down in the driver´s seat, and placed me next to him… when we began to travel with the rapidity of lightning, making our way with unbelievable skill among the children and poultry of the village street, I was completely persuaded that my companion was a real chauffeur. Never before in my life had I travelled with such speed.”

(Jag köpte ”My Life in Art” häromveckan i en vacker upplaga från Folio Society, därav citatet på engelska, ett omtryck av det amerikanska originalet från 1924. Boken skrevs på beställning av New York-förlaget Little, Brown & Co., och manuskriptet översattes genast av J. J. Robbins).

Fartdåren visar sig vara hans värd, flamländaren Maurice Maeterlinck som förutom att han samlade på hus (Stanislavskij besökte det medeltida kloster han inrättat sig i) gärna flängde fram på motorcyklar och i snabba bilar. På foton ser han blyg och beskedlig ut, men det är ett bedrägligt sken. Liksom Hemingway gillade han att fiska, var en duktig simmare och en skicklig boxare.

1911 års Nobelpris tilldelades honom ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”. Det är lite svepande och impressionistiskt men ganska träffande, med antydan om mystiska stråk – Swedenborg spelade stor roll för honom – och man fick också med ordet från Nobels testamente som vållat bekymmer alltsedan 1901: idealitet. Att han dessutom blev en föregångare till absurdisterna kunde man ju inte veta den gången.

Pieter Bruegel d.ä.

Men det var på en helt annan bana än den litterära han började: ”Maurice Maeterlinck tvangs av sin far att utbilda sig till advokat och praktiserade vid domstolen i Gent men visade snart sin olämplighet genom att förlora en rad processer.” Så inledde Martin Lamm sina sidor i ”Det moderna dramat” om denne belgiske symbolist, född i Gent 1862, död i Nice 1949. Nej, någon framstående jurist blev han aldrig, kanske var hans ambitioner på den rättsliga banan för svaga. Men han blev en bra författare, och Nobelpriset till honom för hundra år sedan hör till de mera välvalda.

La princesse Maleine”, hans första skådespel från 1894, hamnade på skrivbordet hos Le Figaros tongivande teaterkritiker Octave Mirbeau som höjde det till skyarna och jämförde med Shakespeare, till den senares nackdel. Därmed var Maeterlincks lycka gjord. En lång rad teaterstycken följde, ofta med tystnad som verkningsfullt stilmedel (det var kanske där som både Beckett och Pinter lärde sig att utnyttja pauserna mellan replikerna).

I enaktaren ”L´Interieur” från 1894 handlar det om en ung flicka som likt Ofelia sökt döden genom vatten. Hennes familj är ovetande om vad som hänt. Man ser dem sitta inne i huset i kvällslampans sken, observerade utifrån av en som vet vad som hänt och som borde komma med nyheten innan sorgetåget med den döda kommer till huset.

De utanför huset talar, de därinne är stumma. Och i ”Les aveugles” (en översättning trycktes nästan genast i Ord och Bild 1901) uppträder tolv blinda kvinnor och män stumma på scen – inspirationen kom säkert från Breughels bekanta tavla med de blinda som stapplar fram. Prästen som lett dem är försvunnen. Efter en del väntan hittas han död, en hund spårar upp honom. Ingvar Holm påstår att pjäsen ger ”bilden av en mänsklighet räddningslöst överlämnad åt okända makter, kringirrande på ett svart klot.”

Kanske det, hursomhelst blev många andra dramatiker i hans samtid inspirerade, bland dem irländarna Shaw, Yeats, Synge och Wilde, och i USA Eugene O´Neill. Strindbergs Intima Teatern i Stockholm satte upp Maeterlinck, och hans sagospel tyder på att han tog intryck av flamländaren. ”Det är synd om människorna”, det bekanta omkvädet i ”Ett drömspel”, är kanske som Martin Lamm föreslår ett eko av vad som sägs i Maeterlincks ”Pelléas et Melisande”: ”Om jag vore Gud skulle jag ha medömkan med människornas hjärtan”.

Den pjäsen blev Maeterlincks mest spelade. När Svenska Teatern i Helsingfors satte upp den var det till Jean Sibelius musik, och Debussy tonsatte samma stycke, liksom den unge Arnold Schönberg i sitt Opus 5. Och hans omdiktning av den förskräckliga sagan om Riddar Blåskägg blev till opera tack vare Paul Dukas. Hans filosofiska traktat ”Le trésor des humbles” (”De ringes rikedomar”) blev flitigt läst överallt i Europa – Nordiska Förlaget gav ut den och annat av honom i stora upplagor kring förra sekelskiftet, som 25-öres och enkronas-böcker. Han var till allt annat en flitig amatörentomolog och skrev med sakkunskap om bin (”La vie des abeilles, 1901) och termiter (”La vie des termites”, 1927), båda böcker med mänsklig tillämpning.

En mångsidig man alltså, och den hittills ende från Belgien som fått Nobelpriset fast andra därifrån dykt upp i diskussionerna under årens lopp, bland dem Marguerite Yourcenar, Hugo Claus, Marnix Gijsens och Louis Paul Boon. Att det gått jämt hundra år sedan han fick priset tar man till utgångspunkt för ett utdraget firande i hans hemstad:

I museum Arnold Vander Haeghen har man renoverat Maeterlinck-rummet, på Museum voor schone kunsten kan man fram till 19 februari se en utställning om hans samarbete med skulptören George Minne där det dessutom visas målningar av de mera bekanta symbolisterna Léon Spillaert och Fernand Khnopff. Konserter med musik som inspirerats av Maeterlinck ges på De Bijloke under nästa års första fyra månader, och i Sint Pieters Abbey pågår en specialutställning kring sagopjäsen ”L´Oiseau bleu”.

Hela programmet (där också de vackra orden i rubriken ovan återfinns) finns här: http://www.maeterlinck100.be/en/node/119/

Och när man sett och hört nog i Gent kan man ta sig till Indien: där firas lika eftertryckligt hundrafemtioårsminnet av Rabindranath Tagores födelse, han som fick Nobelpriset två år efter Maurice Maeterlinck.

Ivo Holmqvist

1 kommentar

  1. Samuel says:

    Mycket intressant läsning! Hittade en annan text om Maeterlinck på svenska med anledning av hans nobelpris för hundra år sedan:
    http://www.kulturdelen.com/2011/12/10/100-ar-sedan-maeterlincks-nobelpris-i-litteratur/

Kommentera: