Dixikon

Köp boken hos Bokus

”Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom,,,”

Så börjar en av Vilhelm Ekelunds svårmodigt vackra ”Melodier i skymning” från förra sekelskiftet (originalupplagans jugendomslag, nog ritat av Ingeborg Uddén, är lika vackert fast förnamnet råkade bli felstavat).

Dessvärre nöjde sig kastanjeträden längs Champs-Elysées inte med att luta trött den första juni 1938, åtminstone inte det som dramatikern Ödön von Horváth hade tagit sin tillflykt till undan ett åskväder – han var både skrockfull och svårartat åskrädd. Blixten slog ner i just det trädet, eller också var det en stormvind, hursomhelst brakade en kraftig gren loss och föll ner i huvudet på honom. Döden var ögonblicklig. Löjligt nog hade han kort tidigare gått till en spågumma i Amsterdam som i sin kristallkula sett att han skulle uppleva sitt livs största äventyr i just Paris.

Så abrupt ändade livet för den man som hade kunnat spela en minst lika stor roll för det samtidssatiriska dramat i Europa som Bert Brecht, om han bara nått högre ålder. Det är inte otroligt att senare tiders arga kritiker av Österrike, som Thomas Bernhard eller Elfriede Jellinek, lärt sig en del av von Horváths dryga tjog skådespel varav ”Geschichte aus dem Wiener Wald” är det mest kända, trots titellånet från Johann Strauss efterhängsna vals kemiskt fritt från allt wienergemyt.

Hans första mera betydande pjäs var ”Die Bergbahn”, grundad på en verklig händelse, om en strejk bland arbetare som bygger en bergbana i de bayerska bergen, och i andra gav han sig på borgerligt bigotteri. Han var född 1901 i Fiume (Rijeka), med skolgång i Pressburg (Bratislava) och förströdda universitetsstudier i München. Han behärskade, föga förvånande med tanke på allt kringflackande, ett imponerande antal språk.

Han var dessutom fenomenal på att fånga folks vardagliga klichéer, vilket gör hans dramatik svåröversatt, och hade öra för nazisternas misshandlade tyska språk, om än han inte lyssnade av det lika systematiskt som Victor Klemperer. Nazisterna å sin sida hade ett ont öga till honom. Efter maktövertagande 1933, då bodde han i Berlin, förbjöd man raskt hans pjäser i Tyskland, och brände hans böcker.

Han drog vidare till Salzburg och Wien och fick sina stycken uppsatta på teatrar där och i Tjeckoslovakiet – i två av sina pjäser, ”Figaro lässt sich scheiden” och ”Don Juan kommt aus dem Krieg” jazzar han upp Mozart till nutid. Men det blev allt svårare för honom att få sin dramatik framförd, och han övergick till prosa. Anschluss i mars 1938 tvang honom vidare till Amsterdam längs slingriga vägar genom Västeuropa, och så hamnade han i det Paris som han borde undvikit.

Det fanns amerikanska planer på att filma en av hans romaner. Så synd att det inte blev av och att han inte hamnade i Hollywood samman med alla de andra exiltyskarna, tjeckerna och österrikarna (en ofullbordad roman hade titeln ”Adieu Europa”).

Boken som var tänkt att filmas var den märkliga ”Jugend ohne Gott”, skriven 1937, en historia berättad i fyrtiofyra korta avsnitt av en desillusionerad skollärare som märker hur hans fjortonåriga elever i pojkskolan blir allt råare och känslokallare i takt med en tilltagande antidemokratisk propaganda (nazismen och fascismen nämns aldrig vid namn men anspelningarna är uppenbara). Under några halvmilitära lägerdagar kommer pojkarnas konflikter upp till ytan, även om de förvildas mindre än William Goldings strandsatta pojkar, de som tillber Flugornas herre.

En pojke försvinner och återfinns dödad. Läraren som smygläst en elevs dagbok spelar en tvivelaktig roll tills hans samvete tar över och han vid den utdragna rättegången bekänner vad han gjort. En oskyldig flicka, utstött av samhället, blir misstänkt, men mördaren finns bland klasskamraterna. När läraren, efter trassliga turer som kan påminna om en thriller av Friedrich Dürrenmatt, är honom på spåret begår han självmord.

Men det är mindre intrigen som är remarkabel i den här kortromanen, mera den slagskugga som faller över vad som redan var ett faktum i Tyskland: hot och misstänksamhet, en svårartad nationalism, ett förakt för främmande raser, en otäck cynism hos skolpojkarna, och vrålandet ur radions högtalare som trubbar av vanlig enkel hygglighet och ersätter den med flockmentalitet, i ett totalitärt och gudlöst samhälle.

Ivo Holmqvist

P.S. På Wikipedia finns den här makabra anekdoten, om sann eller ej:

Ödön von Horváth was once walking in the Bavarian Alps when he discovered the skeleton of a long dead man with his knapsack still intact. Von Horváth opened the knapsack and found a postcard reading ”Having a wonderful time”. Asked by friends what he did with it, von Horváth replied ”I posted it”.

_______________