Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Ferdinand von Schirach är en brottmålsadvokat och bestsellerförfattare som i den här boken valt att berätta om ett antal fall som han stött på under sin karriär. Naturligtvis har han blandat bort korten, ändrat enskildheter i vissa karaktärer och stuvat om sitt stoff så att han inte utelämnar de klienter han talar om. Resultatet är likväl ohyggligt och man känner på den lakoniska och precisa stilen att han eftersträvat största möjliga sanning.
Här finns den 17-åriga studentskan som serverar öl medan en blåsorkester i Sydtyskland håller konsert. Då musiken tystnat hittar man flickan halvt ihjälslagen och med stympat underliv. Gruppvåldtäkten blir en av advokat von Schirachs första mål som ung och nyutbildad jurist. Hans uppdrag är att tillsammans med ett par kollegor få våldtäktsmännen i blåsorkestern fria. Detta i en tid då DNA-tekniken var mindre utvecklad och använd. Han lyckas med det men tappar samtidigt aktning och självrespekt, noterar sin snygga nyköpta kostym och mår illa över den karriär han just inlett.
En annan ohygglig fallbeskrivning gäller en ung man som på fritiden utbildat sig själv till torterare och mördare genom att träna på djur. Med knivar, benknäckare, borr och annan kirurgisk utrustning lär han sig att döda långsamt och metodiskt. Allt i väntan på att få fatt på en flicka som avvisat honom och där praktisera kirurgin fullt ut. Något som lyckligtvis inte blir av eftersom ynglingen ifråga blir påkörd av en bil (von Schirach försvarar bilföraren!)
En annan story beskriver en sadistisk hustrumisshandlare som i nio år knäcker revben, mjälte, näsben, fingrar, njurar mm på sin fru som först går till attack själv sen mannen deklarerat att han nu ska gå över till dottern som snart är i puberteten. Hustrun slår ihjäl mannen då han sover vilket gör att försvaret har svårt att tala om ”nödvärn”. Men i det här fallet blir den mordåtalade hustrun frikänd efter långa behandlingar och terapi på sjukhus. Såväl åklagare som advokat ser helt enkelt till att vrida paragraferna moraliskt rätt.
”Schuld” är sociologiskt intressant, rör sig i olika miljöer och visar ett brett spektrum av perversioner, sexuella avarter och olyckor. Författaren är inget råskinn, han bemödar sig om inlevelse och noggrannhet vem han än har framför sig. Inte bara uppenbart skyldiga tar han sig an utan också fattiga och nedgångna krakar som hamnat snett och ibland falskeligen anklagats för brott de inte alls har begått. Miljöer och enskildheter är lapidariskt men samtidigt skickligt fångade.
Ferdinand von Schirach bär på ett tungt arv. Hans farfar Baldur von Schirach var synnerligen aktiv i Hitlerjugend och dessutom Gauleiter i Wien under andra världskriget, han dömdes i Nürnbergrättegången till ett mycket långt fängelsestraff. Knappast nån slump att den 46-årige advokaten och sonsonen valt grov brottslighet som sin specialitet
Prenumerera
Jag har litet svårt att förstå varför von Schirachs bok skulle vara intressantare än vilken skandalpress som helst. Även gul journalistik kan ju vara välskriven. Vi inbjuds ta del av ”ett brett spektrum av perversioner, sexuella avarter och olyckor.” Skuldfrågan tycks inte vara problematisk i de fall som återges. Vad farfar nazisten har i sammanhanget att göra framgår inte heller.
Skandalpress och Ferdinand von Schirach har mycket lite med varandra att göra. Det finns en känslighet och eftertänksamhet hos advokaten som förmedlas via stilen. Beskrivningar av miljöer och omständigheter är pregnanta och noggranna. En del av fallbeskrivningarna är mer novellistiska än explicita. Stoffet upprör men ger läsaren nya tankar. Beklagar om detta inte framgick tydligt nog av min ganska korta anmälan.
Den starka, återhållna smärtan i texterna får mig (och många andra) att fundera bakåt och söka motiv till von Schirachs åtagande att dra fram våld och vidrigheter som alla helst vill glömma. Associationen till Baldur von Schirach är svår att hålla ifrån sig.
Något i F v S:s stil handlar om pauser och luckor där läsaren själv får tänka och fylla i. Att rekommendera en bok så full av vidrigheter som denna är inte okontroversiellt. Vissa partier i boken förmådde jag inte läsa utan att småblunda. Det är tyngden och allvaret i intentionen som gör att man inte kan avfärda stoffet som snask och snusk. Somliga fallbeskrivningar är också ospektakulära, mera sorgsna. Juristen von Schirach vill penetrera begreppet skuld från flera håll. Det väcker harm och aggression, bestörtning och smärta
Eva Mattsson
Eva,
Tack för ditt svar. Frågan är tyvärr om verkligen vi alla helst vill glömma
det slags vidrigheter som Schirach tydligen skriver om. Många tycks tvärtom
finna nöje i att ta del av dem. Det är ingen tillfällighet att romaner om
mord etc. är så populära, men i det fallet kan vi åtminstone ursäkta vårt
morbida intresse med att det är spännande läsning, att det ändå är ett slags
detektivgåta, och att det finns en implicit överenskommelse om att det ändå
bara är fiktion.
När advokaten skriver om ”sina” mördare kommer man in på ett annat och
vanskligare spår. Mig påminner det om s.k. ”snuff movies”, där verkliga mord
och våldtäkter begås framför en filmkamera och filmen sedan säljs till
personer som vill se det.
Jag är inte ens säker på den skillnad jag försöker skissera. De Sades
utläggningar är visserligen fantasier, men de skulle ändå vara avskyvärda om
de inte var så tråkiga. Att mången idéhistoriker uppfattar honom som en
moralist är mig en gåta. Det framgår inte av din recension om Schirach
problematiserar den skuld som anges vara bokens ämne.