Köp boken här
I Roberto Bolaños (1953-2003) berömda roman De vilda detektiverna finns ett parti om en kvinna som i september 1968 gömmer sig på en toalett i Mexiko Citys autonoma universitet, medan polisen arresterar och misshandlar studenter och lärare.
I den täta romanen Amuleto, som först utkom 1999, får vi lyssna till denna kvinnas berättelse. Hon heter Auxilio Lacouture och tänker under sina knappa två veckor av isolering på livet med Mexikos unga poeter.
Fram ur hennes rannsakan tonar en lovsång till gemenskapen och drömmarna. Men hon kommer också i kontakt med en förtvivlan över döden och över utopiernas bräcklighet som blivit ett viktigt tema i senare latinamerikansk prosa.
Den nu nyutgivna Amuleto är en fin introduktion till den Bolaño som upplevde litteraturen som både arcana och passion och sökte bland bottenlösa inre bilder efter en sanning om sin generation och om människans framtid.
_________
Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök
En tid var Bolano min allra egna hemlighet, en kort tid. Nu är Roberto B på modet, hyllas i litterärakretsar och diskuteras på seminarier på bokmässor till mitt bitterljuva förtret. Fenomenet av postum romantiseringar av författare (som nu sker med Bolano) är intressant och i Bolanos fall passar det väl in i den mystifiering hans stilistiska form utgör i sig självt i De vilda Detektiverna. Genom hela Bolanos författarskap ringlar en om än självmedveten tråd av grabbig vagabondromantik, en fulländad sådan. Här erbjuds inte den självhyllande sexualisering av karaktärer i Jack Kerouac anda utan ett för melankoliskt lagda personer filosofiskt ramverk för bearbetning av personliga motgångar; Bolano biter i det sura äpplet och dissekerar sina karaktärer såväl som finlitterära kretsar och rör sig i smutsen med en gatstensromaniserande pensel. För en tonåring tagandes sina första stapplande steg ut i samhällets maskeradbal var inverkan som en tatuering i huden. I förra utgåvan av ord och bild ges en poetisk resension av Bolanos om natten i Chile, en av de främsta resensionerna jag läst av honom tillsammans med dina här på dixikon Ulf. Framöver kommer Bolanos sista roman 2666, hyllad som ett mästerverk, att publiceras. Det är känslomässigt komplext för mig, å ena sidan förträffligt att få läsa en svenskversion och i Lena E Heymans händer vilar den säkert (när får vi se ett översättarnas augustpris? eller ett babel hyppande tvsoff-samtal för dem?), samtidigt kommer det en gång för alla slita Bolanos verk ur mina lystna händer. Nåväl. Än finns en sista farväl stund kvar. Än har varken diktsamlingen The romantic dogs, eller novelsamlingen The last evenings on earth exponerats ut. För en hängiven bolano läsare är läsandet av hans dikter centralt då det var som poet han i första hand såg sig, själv är jag av uppfattningen att han gör sig bäst i novellformatet, vilket d.v.d i sin helthet är ett bevis för, boken är i flera avseenden en livslång samling noveller med ett genomgående tema; en dimridåskrud åt Arturo & Ulises. Jag skall inte ge mig på närmare literaturkritisk exessorering det lämnar jag över till dig Ulf, och övergår till vad jag gör bäst, behandlar livet likt korta ögonblick, möten, melankoliskt vackra noveller a la Bolano.