Dixikon

Köp den här (Bokus)

För ett par år sedan kom Klaus Rifbjerg på besök till Gents universitet, ditbjuden i samband med en utställning på biblioteket av hela hans väldiga produktion – han har åstadkommit ett par hundra böcker på femtio år.

Denne dansk litteraturs enfant terrible kan fortfarande konsten att provocera. I Flandern var han i toppform (han hade just fyllt sjuttiofem), älskvärd och full av anekdoter om kolleger, både döda och levande. Samtalen med honom kom in på mångahanda, inte minst dagens danska litteratur där han gillar den nya kortprosan, de yngre kolleger som ibland sorteras in under rubriken minimalister (själv skriver han i de flesta genrer och format, nästan alltid överväldigande bra). När vi tog farväl efter hans lyckade besök sa han, som en sista rekommendation: ”Du måste läsa Pia Juul!”.

Konkurrensen bland danska författare som skriver ultrakort är stor, Peter Duelund, Peter Adolphsen, Helle Helle, Simon Fruelund, namnen på de läsvärda är många. Men det är mycket möjligt att Rifbjerg har rätt, att Pia Juul är den bästa av dem.

Hennes tjugotvå korta historier i ”Dengang med hunden” (Tiderne Skifter, finns också försvenskad av Marie Morin: ”Den gången med hunden”, Kabusa) skulle med lätthet kunna bli lika många romaner. Koncentrationen är stor, inlevelsen (det rör sig ofta om jagberättelser) är påfallande.

Det vimlar av mystifikationerna i dessa ultrakorta och högkoncentrerade texter som ofta låter allt hänga på slutraden. En historia om ett mord som samtidigt är en berättelse om en kvinna på gränsen till sammanbrott är en kusligt skicklig studie i kallblodig förträngning. Kanske avslöjar mördaren sig själv på slutet, men alldeles säkert är det inte. Pia Juul är skicklig när hon berättar både tvetydigt och mångbottnat, övertydlig är hon minst av allt.

En novell inleds på ett sätt som alla danska läsare känner igen: ”Du har säkert varit ute på landet?” På slutet, fyra sidor senare, dryper raden av ironi: ”Solen brände, det fanns inte ett moln; vägen dammade. Det var så fint ute på landet.” Det var saa dejligt ude på landet – alla som läst sagan om den fula ankungen känner igen det, men av H.C. Andersens idyll återstår inget i denna berättelse om stadsbor som drömmer om en lantlig tillvaro.

På några andra sidor tappar en ung mamma på väg till turistbyrån i Bath orienteringen när hon lämnat man, barn och bil. Universum vickar till, som hos Pär Lagerkvist i ”Far och jag” och blir labyrintisk som hos Kafka. En åldrad glömsk kvinnas monolog i en annan novell borde sättas i händerna på all vårdpersonal, och historien om en trubbig lärare som plågar sina elever med gruppdynamik kunde med fördel delas ut på samtliga lärarhögskolor, i avskräckande syfte.

Somligt är kanske självupplevt: en ung familj flyttar till New York, mamman läser om Anaïs Nin och söker upp huset långt ner på Manhattan där hon växte upp, men möts av den enda hyresgästen vars namn hon läser på dörrskylten ”A. Ginsberg”. Beatnikpoeten – det är alldeles tydligt han – skäller ut henne: hon som är så ung ska inte intressera sig för döda författare.

Och i sista novellen möts några nordiska författare på en uppläsningsturné på danska landsbygden. Den äldre norrmannen som varit med om många möten minns inte riktigt om han träffat den mycket yngre blonda finska poeten förr? ”Han måste en smula ängsligt rannsaka sitt minne om han kanske någon gång skulle ha kysst henne eller det där som var värre (…) Han var trött på att vara poet. Snart skulle han dö; det var en lättnad att tänka den tanken.”

Det är klokt, inkännande och välskrivet. Jag låter alltså Klaus Rifbjergs rekommendation gå vidare:  – Läs Pia Juul!

Ivo Holmqvist