DIXIKON

Till Bokhandeln

För en utomstående betraktare framstår det som ett av samtidens stora mysterier att italienarna, detta exceptionellt luttrade folk, nu för tredje gången på knappt halvtannat decennium har valt Silvio Berlusconi till premiärminister. Kontrollen över media räcker inte längre som förklaring, propagandaapparaten har avslöjats gång på gång, men även om alla vet att kejsaren är naken, är han fortfarande kejsare.

I filosofen Norberto Bobbios (1909-2004) Contro il nuovo despotismo, en samling texter om berlusconismen, skingras mysteriet, för här är denna – historiskt tungt belastade – längtan efter en stark ledare den springande punkten som gör det möjligt att förstå den enorma attraktion Berlusconis tingeltangelpopulism utövar.

Berlusconi vet att i kritiska situationer föredrar de flesta att leva i inbillad omnipotens än verklig impotens, och denna befrielse från ansvar parad med hoppet om att vinna despotens gunst är en bördig mylla, som Bobbio frilägger skikt för skikt med sitt absoluta intellektuella gehör.

© Ragnar Strömberg